Kommunismen tycks ha försvunnit ur dagens värld, praktiskt taget utan spår. I motsats till gamla tiders kejsardömen och kolonialvälden skapade den inga städer, knappt någon arkitektur. Den som söker efter rester av den berömda muren i Berlin, som symboliserade kommunismens herravälde, hittar föga. I motsats till de mer färgrika nazisterna har kommunismens hantlangare och bödlar inte ens satt den skräckromantiska fantasin i rörelse. Dess massgravar vilar obeaktade. Rättegångarna har uteblivit, med några undantag. För de unga som vuxit upp efter murens och Sovjetunionens fall är kommunismen och kalla kriget relativt okända ting.

Tiden har kommit att upprätta slutlikvid i fråga om 1900-talets kommunism. Det konstaterar de båda framstående experterna Silvio Pons och Robert Service i inledningen till sin A Dictionary of 20th- Century Communism. Portarna till kommunismens arkiv i Östeuropa och det forna Sovjetunionen öppnades efter 1990 när systemet föll samman. Sedan dess har resultaten av denna ”arkivrevolution” i ganska stor utsträckning hunnit publiceras och på annat sätt göras tillgängliga. Uppslagsboken förmedlar dem i mer än fyra hundra artiklar, skrivna av forskare från olika länder (från Sverige Lennart Samuelson som skriver om Tuchatjevskij). Redan tidigare hade flera försök gjorts till översiktliga sammanfattningar, bland dem Services Comrades. A World History of Communism (2007) och Archie Browns The Rise and Fall of Communism (2009).

Betydligt tidigare, redan 1995, gav François Furet ut sin Le passé d’une illusion, som nu kommit på svenska i översättning av Per Magnus Kjellström under titeln Slutet på en illusion. Furet, som blev den ledande utforskaren av franska revolutionen i sin samtid, avslutade sin bana som en av Frankrikes mest uppmärksammade historiker med denna bok om en annan revolution, ryska oktoberrevolutionen, och dess följder för vår tids historia. Här ligger tyngdpunkten inte på ”arkivrevolutionen”, som bara hunnit påbörjas, utan på tolkningen. Kommunismens fall ledde till att arkiven öppnades. Det ledde också till ett nytt perspektiv. Kommunismen framstod nu väsentligen som något som tillhörde det förflutna, något som hade avslutats och något som misslyckats. Otaliga ägg hade krossats för att göra omeletten. Men det blev aldrig någon omelett, bara en vidbränd sörja i botten av stekpannan. Furet utgick från den situationen och sökte efter slutsatserna. Han hade själv en gång tillhört det franska kommunistpartiet och delat illusionen. Nu sökte han dess orsaker i en bok som redan har blivit klassisk.

Vilka var orsakerna till kommunismens uppgång? Vilka var orsakerna till dess fall? Det måste bli två huvudfrågor vid varje analys av kommunismen som fenomen. Därvid måste man utgå från en undersökning av de två stora kommunistiska revolutionerna, den ryska 1917 och den kinesiska 1949. I synnerhet Furets bok försummar ganska mycket kinesiska revolutionen. Till stor del är detta avsiktligt. Det är kommunismen som illusion, framför allt i Europa, snarare än kommunismen som realitet som står i fokus för honom. Men det ger ändå en viss begränsning åt hans undersökning.

Det fanns viktiga likheter mellan ryska och kinesiska revolutionen. En sådan var att båda befann sig på ofantligt avstånd från den teori de åberopade, marxismen. Karl Marx och Friedrich Engels teori, som hade utformats vid 1800-talets mitt, hade handlat om en socialistisk revolution som skulle drivas fram väsentligen av den ekonomiska utvecklingen i de avancerade industriländerna, i England, Frankrike, Tyskland och USA. Detta hade ingen likhet med vad som senare försiggick i de industriellt outvecklade bondeländerna Ryssland och Kina. Där handlade det heller inte om resultatet av autonoma ekonomiska krafter utan om en beslutsam, välorganiserad revolutionär minoritet som lyckades ta över makten i en kaotisk situation och vars välde inte avlöste ”borgarklassens” utan kejsardömens.

Ryska revolutionen ägde rum under ett krig (första världskriget) och hade detta krig som förutsättning. Det var kriget och den tyska frammarschen i Ryssland som hade underminerat tsarismens strukturer. När en första revolution (”februarirevolutionen”) bragt tsardömet på fall skapades ett politiskt, ekonomiskt och militärt kaos som gjorde det möjligt för Lenin och hans parti att genomföra en statskupp (”oktoberrevolutionen”) och till sist konsolidera makten i form av en enpartidiktatur. Också kinesiska revolutionen hade ett krig som sin förutsättning. Den japanska invasionen av Kina satte stopp för den konsolidering som efter kejsardömets fall 1913 trots allt hade ägt rum under Goumindang och Chiang Kai-shek. Kommunisterna under Mao Zedongs ledning fick sin stora chans och utnyttjade den skickligt.

Där Marx och Engels undersökt kapitalismens ekonomi, analyserade Lenin revolutionens teknik. Revolutionären som social typ, den revolutionära organisationen som disciplinerat maktinstrument var ytterst ett arv från franska revolutionen. Inte minst i Ryssland hade den revolutionära konspirationen utvecklats till fin konst. Lenin och hans bolsjeviker tog lärdom. När de kom till makten proklamerade de ”proletariatets diktatur”. Lenin definierade den som en makt stödd på väpnat våld och oberoende av lagar. I sin tjänst tog man den röda terror vars teori särskilt Lenins vapenbroder Leo Trotskij utvecklade. Det var jakobinernas skräckvälde på nytt, men nu i en systematisk, organiserad form som innebar något nytt i världshistorien. Bolsjevikernas stora uppfinning, enpartidiktaturen, skulle komma att beundras och kopieras världen runt. I fortsättningen blev ”kommunister” en sak och ”socialdemokrater” något helt annat. Frågan om demokrati kontra diktatur skilde dem åt. I Västeuropa var det socialdemokraterna som hade framgång, i österns länder kommunisterna.

Trotskij var inte den som bäst begrep oktoberrevolutionens läxor. Han trodde att bolsjevikernas revolution skulle kunna exporteras västerut, till Tyskland eller Frankrike. Bättre förstod hans segerrike motståndare Stalin att ta tillvara de taktiska möjligheterna. Stalin inriktade sig på att bygga ”socialismen i ett land”. Men han förstod att socialismen i Ryssland krävde en andra revolution. Industrialisering och jordbrukskollektivisering genomfördes med de brutalaste medel. Ett tiotal miljoner människor, främst från bondeklassen, dog under processen, framför allt genom att berövas livsmedel. Svälten användes som ett vapen för att krossa den annars för Sovjetmakten farliga bondeklassen, liksom adeln och borgare hade krossats genom revolution och inbördeskrig. Den stora terrorn på 1930-talet avslutade bara processen, vilken resulterade i ett pulvriserat civilsamhälle och en absolut statsmakt.

Sovjetunionens avskärmning från omvärlden var en förutsättning för den stalinistiska ”modellen”. Dess effektivitet bestod i två ting, som båda hade samma syfte. Det handlade om en militär mobilisering. Sovjetunionen blev efter 1918 det första land i Europa som helt ställde om sin produktion för militära syften. Stalin proklamerade detta öppet när man stod på randen till processen 1931: ”Att sakta tempot betyder att bli efter. Och de efterblivna blir slagna. Men vi vill inte bli slagna.” Den tunga, militärt relevanta industrin prioriterades. Kanonerna, inte smöret, var det viktiga. Samtidigt var modellen effektiv genom att koncentrera all makt i händerna på ledaren. För honom handlade allt om makt, den politiska makten med säkerhetstjänsten NKVD som främsta redskap och den militära makten.

Men hur skulle Stalins makt kunna expandera utanför Sovjetunionens gränser? Stalin hade ingalunda uppgivit världsrevolutionen som målsättning. den var en självklarhet för honom liksom för Lenin och Trotskij. Men Stalin hade insett att denna revolution, i synnerhet i Europa, inte skulle komma spontant. Den måste hjälpas på traven. I mars 1918 hade bolsjevikregeringen tvingats sluta den förödmjukande freden i Brest-Litovsk med Tyskland. Stora områden av det tsaristiska Rysslands landområde hade varit tvungna att offras. Stalin betraktade freden som en geopolitisk katastrof. En del hade hämtats tillbaka i krigets slutskede. Annat återstod, exempelvis de baltiska staterna, Polen och Finland som fått sin självständighet. Stalin spanade efter öppningar.

Lenin hade redan under första världskriget proklamerat att marxisternas målsättning borde vara att starta det europeiska inbördeskriget. I sitt eget land skulle han få tillfället att förverkliga sitt program, att avsluta det nationella kriget mot Tyskland och att sätta igång ett ryskt inbördeskrig, där bolsjevikerna segrade. Men det stora europeiska inbördeskrig som man till en början drömt om kom av sig. Revolutionen kunde aldrig spridas västerut, till Tyskland, Italien, eller ens Polen, Baltikum eller Finland.

Furet har ett skarpt öga för det komplicerade samspelet mellan kommunism å ena sidan och fascism/nazism å den andra. Fascismen både kopierade och bekämpade kommunismen. Utan Lenins enpartistat som förebild skulle Mussolini aldrig ha kunnat skapa sin regim. Samtidigt fann han legitimitet i uppgiften att bekämpa kommunismen. Argumentet att kommunismen kunde bekämpas bara med sina egna medel – våld och terror – var ett trumfkort för både Mussolini och Hitler. Hitler kunde motivera sin snabba upprustning i Tyskland med den föregående snabba upprustningen i Stalins Sovjet. Mussolinis Italien var å andra sidan ett av de första västeuropeiska länder som erkände Sovjetunionen. När Hitler kämpade för att komma till makten var Stalin benägen att hjälpa honom genom att ge de tyska kommunisterna order att inrikta sin kritik i första hand mot socialdemokraterna och Weimardemokratin. Nazisterna skulle komma att riva sönder fredsfördraget från Versailles och störta Europa i kaos, förklarade han för tyska kommunister. Detta skulle kommunismen dra nytta av.

Så blev det också. Genom sin pakt med Stalin inför det nya världskriget 1939 släppte Hitler fram Sovjetunionen utanför dess tidigare gränser. Estland, Lettland, Litauen och bitar av Polen, Finland och Rumänien annekterades. Stalin hade gjort sin första inbrytning. Därefter delade de båda diktatorerna upp Europa mellan sig. Den liberala demokratin föreföll sommaren 1940 vara utplånad från den europeiska kontinenten. Den räddades bara när Stalin och Hitler blev oense om rovet och ett nytt krig började. Det slutade till Stalins fördel med att järnridån sänkte sig så att stora delar av Öst- och Centraleuropa hamnade bakom den.

Samtidigt pågick en annan väldig kommunistisk revolution längre österut, i Kina. Kommunismen föreföll ha något att erbjuda också folken i Asien: ekonomisk modernisering och nationell styrka. Åt unga intellektuella erbjöd den en roll av avantgarde och blivande politisk elit i spetsen för en revolutionär omvandling av samhället. Under Mao Zedongs ledning skedde marxismens slutliga förvandling till sin motsats, till en ny religion för bönder i ett av jordens fattigaste och mest underutvecklade länder, till ett utryck inte för internationalism utan för den mest brinnande nationalism, inte för massornas välde utan för en mans välde över massorna. Teorin anpassades till verkligheten och förvandlades under processen till oigenkännlighet.

Varför föll all denna härlighet i spillror? Varför upphörde kommunismen att regera efter att ha vunnit en tredjedel av jordens yta och befolkning genom krig, inbördeskrig, revolutioner, massakrer, terror och svältkatastrofer som kostat tiotals och åter tiotals miljoner människor livet?

Stalin och Mao var alltid rädda för kontrarevolution. Efter att det verkliga inbördeskriget i Ryssland hade avslutats förde Stalin ett imaginärt inbördeskrig mot imaginära vitgardister och Gestapo-agenter, vilka återfanns inom själva Sovjetstatens och kommunistpartiet ledning, ja, som varit Lenins nära medarbetare och Stalins egna kolleger och kamrater. Dessa måste avrättas tillsammans med hundratusentals andra för att förhindra kontrarevolutionen. Mao var besatt av en liknande skräck för att kamrater i statsapparatens och partiets högsta ledning skulle ”slå in på den kapitalistiska vägen”.

Hade de fel? Egentligen inte alls. Totalitära system av den typ som Stalin och Mao byggt upp kunde hotas bara genom initiativ uppifrån. Så skedde också mycket riktigt efter Stalins respektive Maos död. Deras problem var detsamma som de romerska kejsarnas på sin tid. De kunde döda alla utom sin efterträdare.

Mao visste mycket väl vem som var Judas bland hans lärjungar. Det var Deng Xiaoping. Hur kom det sig att Deng, en härdad kommunistisk veteran som varit med sedan långa marschens dagar till slut, som Mao fruktat och förutsagt, slog in på den kapitalistiska vägen? Jag föreställer mig att det är möjligt att rekonstruera åtminstone några bevekelsegrunder.

Kinas ekonomiska utveckling under kommunismen var katastrofal. ”Stora språnget framåt”, som Mao hade inlett i slutet av 1950-talet, hade resulterat i omfattande svält och kanske trettio miljoner människors död. Den konsolidering som sedan ägde rum under annat ledarskap hade avbrutits när Mao lanserat den stora kulturrevolutionen. Kulturrevolutionen som i sina olika faser varade fram till den store rorsmannens död 1976 hade kastat Kina ut i nytt kaos, ibland på randen till inbördeskrig. Det föll på Deng att försöka plocka upp bitarna.

Samtidigt hade de asiatiska ”tigerekonomierna” i omvärlden gått från styrka till styrka. Inte minst hade Taiwan under Chiang Kai-shek utvecklat en blomstrande kapitalistisk ekonomi. Skulle Kina döma sig självt till evig fattigdom, medan Taiwan på andra sidan ett smalt sund gick mot välstånd och rikedom? Det valet hade varit möjligt. Kim Il Sung i Kinas bundsförvant Nordkorea var nöjd med en sådan politik. Men inte Deng. Deng slog istället in på den kapitalistiska vägen. Det betydde att ge det privata initiativet och det privata ägandet spelrum. Det betydde en helomvändning genom att Kina öppnades mot världsmarknaden. ”Inget land i världen, oavsett politiskt system, har någonsin kunnat moderniseras under den stängda dörrens politik”, framhöll Deng. Det innebar en helomvändning i förhållande till Stalins, Maos eller för den delen Kim Il Sungs utvecklingsstrategi. Deng öppnade dörren för kapitalismen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En förutsättning för detta hade Mao paradoxalt nog tillhandahållit. Under sina sista år vid makten hade Mao lagt om Kinas diplomatiska kurs lika radikalt som Deng senare skulle komma att lägga om den ekonomiska. Det var när Mao genom Nixon och Kissinger slöt ett avtal, informellt en sorts allians, med USA. För Mao hade detta endast en geopolitisk innebörd. Men det öppnade vägen till en ny roll för Kina också i den kapitalistiska världsekonomin. ”Tigerekonomierna” Taiwan, Sydkorea, Indonesien, Hongkong och Singapore hade utvecklats i samförstånd med USA och Storbritannien (Hongkong till och med som brittisk koloni). Nu kom Kina att följa efter. Kanske kan man säga att Chiang Kai-sheks modell följdes – enpartidiktatur tillsammans med marknadsekonomi. Kinas förmaoistiske diktator blev med ens en bättre modell än Mao.

Eller kanske bör man ge Deng äran av att ha uppfunnit en alldeles ny samhällsmodell – kommunism med ett kapitalistiskt ansikte? Lenin hade experimenterat med något liknande under några år på 1920-talet, men hans Nya ekonomiska politik var bara en nödtvungen reträtt. Genom Dengs Kina blev ”den socialistiska marknadsekonomin” ett samhällssystem.

Efter den röde kontrarevolutionären Deng Xiaoping följde den röde kontrarevolutionären Michail Gorbatjov. När Gorbatjov vid 1980-talets mitt tog över den högsta ledningen i Sovjetunionen, befann sig landet i en problematisk situation. Å ena sidan fanns den nyvaknade kapitalismen i Ronald Reagans USA och Margaret Thatchers Storbritannien. Reagan var dessutom inställd på att ta sig förbi Sovjetunionen i kapprustningen, utveckla nya vapensystem och på alla sätt utmana den sackande sovjetiska ekonomin. Till råga på eländet fanns på andra sidan ett likaledes nymornat Kina som i förbund med USA utvecklade en ojämförligt expansiv kapitalistisk ekonomi. I Sovjetunionen självt härskade å andra sidan sedan länge stagnation, ekonomiskt och ideologiskt. Under åldrande och döende ledare tycktes landet sakna varje form av vital kraft. Gorbatjov, den unge dynamiske företrädaren för en ny generation Sovjetledare, beslöt sig för att göra något åt saken. På det gamla sättet kunde man inte leva.

Som så ofta händer, var det operationen lika mycket som sjukdomen som dödade patienten. Deng hade reformerat ekonomin men behållit greppet om statsmakten. Gorbatjov försökte börja i andra ändan. Hans ”glasnost”, (öppenhet) och ”perestrojka” (förändringsarbete) släppte kritiken mot kommunistpartiet loss och underminerade den administrativa apparaten. När imperiet i Östeuropa uppgavs utan ett skott (”murens fall”) var det snart dags för Sovjetunionen självt. Hela den gamla strukturen brakade samman inom loppet av ett par år.

Resten känner vi. Ryssland har lyckats avskaffa kommunismen utan att riktigt införa demokratin. Ryssarna har (för att tillämpa Dean Achesons ord om britterna) förlorat ett imperium men ännu inte funnit en roll.

Kommunismen var en dröm för många och en mardröm för ännu fler. Som så ofta med drömmar är den svår att komma ihåg och rekonstruera efter uppvaknandet. Kommunismen är en förlorad värld som få sörjer. I motsats till fascismen och nazismen gick den under utan yttre åverkan, som om den föll sönder av sin egen tyngd. En gång utövade den en mäktig lockelse på Västeuropas intellektuella och konstnärliga elit. ”Jag lämnar hoppets land för att återvända till våra västliga länder av förtvivlan”, sade George Bernard Shaw när han efter en resa 1931 lämnade Sovjetunionen, ett land som då stod på gränsen till svält och massakrer utan tidigare historiskt motstycke. I Furets och andra historikers spår har det vuxit fram en stor och värdefull forskning, baserad på alltmer omfattande arkiv och dokumentpublikationer, om en utopi och ett samhällssystem som ingav mycket hopp men slutade i mera förtvivlan.