Kompisar på kvällstid
Boken har skrivits av Chris Matthews, som då var kommunikationschef åt Tip O’Neill (idag programledare på nyhetskanalen MSNBC). Som stabsaktör hade han i uppgift att presentera snarare än utforma politik. Möjligen bidrar det till en mindre partiskt självrättfärdigande inblick än vad som brukar erbjudas när politiker håller i pennan.
I USA, precis som för den delen i Sverige, föregås flertalet politiska beslut av ett febrilt rävspel. Landets storlek tvingar fram en mer decentraliserad partistruktur än i Sverige. Det bidrar till ett väsentligt större antal politiska konstellationsmöjligheter, samt en mindre statisk, underförstådd spelplan. Inför närapå öppen ridå förekommer lobbyism, hot, kohandel, donationsjakt, oheliga allianser samt ömsesidigt ryggkliande. Matthews vittnar om att PR-trick som syftar till att manipulera folkviljan – inklusive riktade pressläckor, demagogi samt manipulerade demonstrationer – var flitigt förekommande inte minst på hans eget bord. Till exempel berättar han om hur han tillsåg att demokratiska kongressledamöter mutade trötta och frusna demonstranter med kaffe och donuts utanför Vita Huset. Syftet var att deras underblåsta vrede inte skulle slå över i ilska också mot Demokraterna.
Stundtals framstår tv-serien House ofCards som en dokumentär. Likväl går det att hävda att Matthews synsätt är mer realistiskt, inte minst som han är tillräckligt mogen för att se nyanser och inte bara vårtor. Såväl Reagan som O’Neill behärskade det politiska spelet, men Matthews argumenterar övertygande för att båda därutöver utmärkte sig genom en stark inre övertygelse gällande rätt färdriktning för landet. Att övertygelserna inte helt sammanföll berodde delvis på skillnader i bakgrund.
Tip O’Neill var karriärpolitiker ut i fingerspetsarna. Pappan hade presterat en klassresa från murare till kommunpolitiker, men själv växte han upp i solid medelklassmiljö. Redan under universitetstiden kandiderade han till delstatsparlamentet. Det visade sig bli första och sista gången han förlorade ett val. Han tog omedelbart till sig läxan att lokala frågor ofta engagerar väljarna mest, samt att kärnväljarna inte kan tas för givna. O’Neill utvecklades till en livslång New Deal-politiker, starkt influerad av att depressionseran sammanföll med hans politiskt danande år (han föddes 1912). År 1936 vann han en plats i det egna delstatsparlamentet (Massachusetts) genom att driva den keynesianska linje som just, för första gången, blivit högsta politiska mode. År 1952 avancerade han till rikspolitiken och representanthuset. O’Neill förefaller ha vunnit platsen genom Kennedyklanens stöd, eventuellt var stödet förenligt med krav på obekväma politiska gentjänster.
Medan O’Neill vanligen byggde politiskt stöd på luncher och i korridorer, trivdes Reagan bäst i stora publiksammanhang. Ledigheten på scen var förstås i hög grad ett resultat av hans långa erfarenhet som skådespelare och TV-programledare. En vinnande personlighet tycks ha bidragit till att han hamnade framför kameran, detta trots att Reagans familjeförhållanden är som hämtade ur en Steinbeckroman. Han växte upp i en liten stad i Mellanvästern, pappan var misslyckad säljare och alkoholist, hushållsekonomin var ständigt ansträngd. Räddningsplanka var mamman, som tycks ha ägt förmågan att se ljus när andra ser mörker. På college gjorde Reagan avtryck som en utåtriktad sportstjärna. Yrkeskarriären inledde han som sportradiokommentator. Efter en provspelning hamnade han i Hollywood med ett långtidskontrakt. Sin politiska bana inledde Reagan i skådespelarnas fackförbund. Här profilerade han sig dels som antikommunist, dels som kärnvapenmotståndare.
Länge röstade Reagan på Demokraterna. Matthews menar att Reagan växlade parti efter att marginalskatten, på 1940-talet, hade höjts till 90-procent. På 1950-talet umgicks han en hel del med direktörerna på General Electric, det egna tv-programmets huvudsponsor. Förmodligen bidrog även det till en högerglidning. Vidare var Reagans outsider- och etablissemangsprofil mer gångbar i det republikanska lägret. När han år 1966 för första gången kandiderade politiskt, för att bli guvernör i Kalifornien, hade Demokraterna dominerat den politiska scenen kraftfullt sedan 1930-talet. Med bara fyra års undantag hade Demokraterna ägt majoriteten i både representanthuset och senaten.
Regelmässigt försökte motståndarna sänka Reagan som en politiskt oerfaren B-skådis. Det bet inte riktigt i väljarkåren, särskilt inte när Reagan svarade att motståndaren illustrerade att det också gick att ha för mycket politisk erfarenhet. Humor var ett viktigt vapen i Reagans arsenal, den avväpnade kritiken och befäste hans profil som en folkets man snarare än ännu en politikerbroiler. I guvernörsvalet vann Reagan en skrällseger.
På riksplanet förblev Reagan ändå lite av en udda fågel. Hans ofta upprepade tal om att staten utgjorde problemet snarare än lösningen var då, på 1960-talet, ännu inte politiskt passligt. Det var först när ekonomin störtdök på 1970-talet han vann mer brett gehör. Medan flertalet tidigare republikaner bara vågat utmana demokraternas keynesianska inriktning på marginalen, erbjöd Reagan en helt ny färdriktning.
En huvudtes hos Matthews är att Reagan och O’Neill förmådde kompromissa trots kraftigt avvikande grundsyn. Förvisso kräver den sanningen modifikation. Matthews redogör själv för hur O’Neill kämpade stenhårt mot Reagans dramatiska skattesänkningar och budgetnedskärningar. Att Reagan ändå lyckades växla spår berodde på stöd hos en (av återvalsskäl) mer konservativ falang ’Southern Democrats’. Vidare skriver Matthews att O’Neill var säker på att Reagan grävde sin egen grav, att ’Reaganomics’ skulle misslyckas. Lagom till valet 1984 vände ändå ekonomin uppåt. Matthews menar vidare att Demokraterna begick misstaget att välja en broiler som motkandidat: Walter Mondale. Reagan kammade hem segern i inte mindre än 49 av 50 delstater!
Matthews ger däremot O’Neill sista ordet gällande Reagans Nicaraguapolitik. Visst hade Ortega samröre med Moskva, men USA:s inblandning snarare stärkte än försvagade Centralamerikas kommunister. I Centralamerika köpte inte Tip O’Neill det förhärskande dominoresonemanget. Istället kritiserade han Reagan för kanonbåtsdiplomati. På så vis lyckades O’Neill strypa amerikansk finansiering av Contras.
Däremot visade O’Neill enad front med Reagan gällande den direkta politiken gentemot Sovjet och Gorbatjov. Enligt Matthews önskade sig både USA och Sovjet fred, men båda sidor var livrädda för motpartens intentioner. Vidare gör Matthews gällande att kombinationen piska (upprustning av konventionella vapen liksom missilförsvaret) och morot (Reagans vänskaplighet) verkligen bidrog till att öppna den historiska dörren mot samtal och kärnvapennedrustning.
O’Neill och Reagan samverkade även gällande Irlandskonflikten (båda hade irländska rötter). Detta genom att strypa donationer till IRA från amerikanska privatpersoner. Samtidigt uppmuntrades Thatcher att driva den förhandlingslinje som sedan utmynnade i ett banbrytande genombrott. Med Alan Greenspan som kommissionsordförande utformade Reagan och O’Neill dessutom ett kompromissförslag till en stor pensionsreform som gav och tog bland båda partiernas lösningsförslag (i skarp kontrast till Obamas kontroversiella hälsovårdsreform).
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Matthews gör gällande att Reagans och O’Neills kompromissvilja befrämjades av personlig mognad, inklusive förmågan att verkligen lyssna på andra. Som besläktad delförklaring nämner han deras ålder; ett ställningskrig skulle ha omintetgjort bådas ambition att lämna ett politiskt avtryck. Vidare menar Matthews att även personliga likheter – generationskamrater med irländskt påbrå – bidrog till ömsesidig förståelse.
En alternativ delförklaring till kompromissviljan, som Matthews inte erbjuder, är att politikerna Reagan och O’Neill båda erbjöd tydliga politiska åsikter. Om det låter som en självklarhet, fundera då över den grumliga blåröda röra som dagens politiska ledare erbjuder. Såväl Obama och Romney som Reinfeldt och Löfvén hävdar alla gärna att skillnaderna mellan dem själva och motståndaren är ofantliga, men det rör sig mest om petitesser som deras pr-team försöker blåsa upp till kolossala proportioner.
Matthews bok påminner om att en konstruktiv kompromiss inte handlar om att kompromissa sig fram till en urvattnad mellanposition, det är i praktiken synonymt med att kontinuerligt böja sig för intressegrupperna på en politisk mittlinje (som den belånade medelklassen). Inte heller befrämjas kompromissen genom att, i avsaknad av sakargument, angripa genuina meningsmotståndare på svepande emotionella grunder (vilket ofta drabbade Ronald Reagan). För att kompromissa på allvar måste det finnas något substantiellt att kompromissa om, och även en förmåga att skilja mellan sak och person. Det var ett stående skämt mellan Reagan och O’Neill att deras vänskap tog vid efter klockan sex.
Både Reagan och O’Neill var tydliga och konsekventa gällande färdriktning. Trots sina olikheter vann båda det ena valet efter det andra. Chris Matthews välskrivna och klarsynta bok illustrerar att dagens institutionaliserade politikergarde troligen underskattar möjligheten att vinna gensvar genom att, hör och häpna, utforma och stå fast vid en tydlig politisk agenda. Förmodligen skulle inte heller en dos personlighet vara karriärdödande.