Dansgolv i ultrarapid, dans vid fotbollsmål, mys i bil, höghus i Stockholm, solnedgång, dimmig dal, Ikea, killar i studentmössor, småbarn, kvinnor i slöja som bowlar, äldre som häller upp kaffe. Dessa scener och bilder ingick, bland många andra, i den korta appell med vilken Jeppe Wikström, förläggare på förlaget Max Ström, introducerade projektet ”Last night in Sweden”. Den första, och högst symboliska mottagaren av boken, projektets slutmål, är Donald Trump.

Orden ”Last night in Sweden” yttrades av den amerikanske presidenten som ville skrämmas med vad som även kunde hända i Sverige. Implicit låg förvåningen över att om detta avlägsna, nästan mytologiskt stabila land, kunde störta i fördärvet så kan vilket land som helst göra det. På Trumps ord följde en rad öppna brev skrivna på halvdan engelska där den amerikanska presidenten skulle talas tillrätta.

Trump var inte ensam. Hans uttalande är kulmen på en omfattande förändring av hur många ser på Sverige och dess folk. De skildringar som ges mest uppmärksamhet är tyvärr också oftast de mest onyanserade, oavsett om avsändaren beskriver Västerlandets förfall eller det harmoniska samhällsbyggets absoluta crescendo.

”Jag har hört att man i Sverige förbjudit orden han och hon samt att männen totalt domineras av kvinnor, stämmer detta?”

Frågan ställdes i Washington av en kvinna i övre medelåldern på ett möte för Republikaner. Föreläsningen som undertecknad hållit om det politiska läget i de nordiska länderna var däremot ovidkommande. Det intressanta var om allt de hört om Sverige faktiskt stämde. Var det så illa som de läst, eller var det i själva verket värre? Vid ett senare möte med några representanter från Demokraternas vänsterflank fick jag däremot frågan om hur man lättast kunde bli medborgare i det svenska paradiset. För visst behövde man inte längre jobba i Sverige?

Nästan uteslutande handlar de nya Sverigebilderna om hur det tidigare homogena och fredliga landet i Norden förstörts av utomeuropeisk invandring. Våldtäkter, kriminalitet och kravaller förklaras som resultatet av att låta både hjärta och landsgräns stå vidöppna. Men motrösterna har börjat höjas och i dem uttrycks en särpräglat svensk nationell stolthet. Många söker återfå tolkningsprivilegiet om vad som egentligen utgör essensen av svensk samtid. Dessutom får denna motrörelse stöd i utlandet av dem som gärna skönmålar Sverige och vars politiska motståndare gör det rakt motsatta. Sverige har blivit ett ideologiskt slagfält. Kombattanterna tävlar om vem som kan ge den mest övertygande bilden av vår verklighet.

Men vem är bäst skickad att förklara hur det egentligen ligger till? I det korta klippet med bilderna från ”Last night in Sweden” förklarade fotografen Paul Hansen att: ”Det har varit mycket snack om Sverige nyligen. Märkligt nog kommer många anmärkningar från personer som inte ens varit här.” Hansen fortsatte: ”Vi som bor här har en bättre uppfattning om vad som händer här.” Frågan är om det även gäller Sverigedemokrater? Eller redaktörerna på Avpixlat? Det blir uppenbart att den kamp om Sverigebilden som pågår utanför våra gränser har en nästintill identisk förlaga i Sverige. Att finna någon enhetlig front mot utlänningars svartmålning går inte att uppfatta. Snarare uppstår en ny konflikt där de som söker försvara Sveriges goda rykte i utlandet ilsknar till när någon inte delar en idealiserad bild av Sveriges samtid. Att sprida en ”falsk” bild i andra länder kan, som författaren Katerina Janouch bittert fick erfara, straffa sig. Kampen om den sanna berättelsen påminner därmed om ett diskursivt nationsbyggande där berättelser som stör den enda sanna berättelsen förklaras ogiltiga och oönskade.

Vilken uppfattning Hansen och hans kolleger har är uppenbar. Fotograferna gjorde en tvådelad komposition av Sverige 2017. Delvis klassiska naturmotiv som lätt hade kunnat platsa i de tjocka fotoböcker som man ger till släktingar från utlandet. Till denna rätt förutsägbara och äldre Sverigebild har en ny tillkommit: urbanism och mångkultur. Den korrekta Sverigebilden, när den görs av ”vi som bor här”, sammanflätar det nationalromantiskt gamla och det mångkulturellt harmoniska. Carl Larsson och global by i ett och samma drömska motljus. Stenkastande ungdomar, brinnande bilar och marginaliserade minoriteter får inte plats i den idealiserade bilden av det moderna Sverige.

Konflikten om Sverigebilden tyder på att det skett en splittring i uppfattningen om Sverige, både här och utomlands. Tidigare var bilden inom och utanför Sverige sammanlänkad och någorlunda enhetlig: ett fredligt, vackert och välordnat land som hade burits upp av ett starkt statsbärande parti under ett halvt sekel. Det var progressivt och homogent med särpräglad arkitektur, natur och folk. Ett nationalromantiskt, prydligt och städat paradis men utan nationalismens extroverta brösttoner. Stolt och unikt men utan att sticka ut. Lagom helt enkelt.

Att det äldre Sverigenarrativet var en förenkling är uppenbart. Alla narrativ som ska beskriva ett helt land blir med nödvändigthet förenklingar, det är ett inneboende drag i berättelsernas själva natur. Men trots de breda penseldragen stämde de någorlunda. Den tidigare Sverigebilden var dessutom i mindre utsträckning en konsekvens av ett målmedvetet ”berättande” om Sverige och mer konsekvensen av ett långsamt spridande av svensk export, kultur och humankapital. Detta var en bild som främst baserades på beständiga ting och estetiska observationer, inte på sensationella artiklar, tveksamma faktoider och lösryckta filmklipp.

Mot bakgrund av hur Sverigebilden var då och hur den nu ofta beskrivs kan man argumentera för att den gått från att vara materialistisk till att vara diskursiv: en utveckling inte helt olik den som 2010-talets politiska debatt tagit med alltfler diskussioner om värderingar, normer och föreställningar. Detta medan Sverigebilden tidigare främst präglades av kända varumärken som Volvo, HM, Ikea. Företag som, tillsammans med sport- och musikprofiler, bidrog till intrycket av Sverige som pålitligt, välskött och ibland också lite tråkigt. Som Tyskland utan det historiska bagaget.

Tvåhundra år av fred har dessutom gjort sitt för att lösgöra Sverige från en nationell image som tidigare låg mer i linje med den allmäneuropeiska, det vill säga präglad av krig, ockupation och fälttåg. Istället kunde Sverigebilden grundas på ekonomi, natur och ett stabilt politiskt system. Sverige var också ett land som under hela efterkrigstiden genomgick, relativt andra europeiska länder, få omvälvande förändringar. Det är först den storskaliga flyktinginvandringen under 1980-talet och framåt som både förändrat befolkningens sammansättning och landets kulturella innehåll men även den sociopolitiska uppdelningen i städerna: mellan fattig förort och välmående svensk medelklass.

Det är kampen om att beskriva denna utveckling som vi nu bevittnar, i både Sverige och USA. Men inte bara där. I vissa av våra grannländer har den negativa bilden av Sverige snabbt fått ett övertag i medierna. I få länder har skiftet från materialistisk till diskursiv och konfliktfylld Sverigebild varit så dramatiskt som i vårt södra grannland Polen. För polacker har Sverige förkroppsligats av den materialistiska föreställningen om det prydliga och rika landet i norr. Idéerna om folket som inreder sina hem ljust och sobert i naturfärgade nyanser och som åker runt i välbyggda och säkra bilar. Allt inramat av god infrastruktur samt eviga vidder av granskog och insjöar. Ett folk som kan supa rätt ordentligt när de åker ned till Krakow, Zakopane och Gdansk på semester men som gör rätt för sig och håller ingångna avtal. Inställningen håller alltjämt i sig, men har på vissa håll ersatts av något helt annat. I artikel efter artikel tecknas ett Sverige förändrat i grunden av invandringen.

Partiledaren för det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa, Jaroslaw Kaczy´nski kunde med hänvisning till Sverige framgångsrikt driva linjen att Polen inte skulle ta emot en enda flykting från Mellanöstern. ”Det handlar om en allvarlig fara för landet”, förklarade han för det polska parlamentet. ”Först ökar de i antal, sedan vill de inte foga sig efter våra värderingar och till sist pådyvlar de oss sina krav i offentligheten.” För att bevisa sin tes manade Kaczy´nski åhörarna att se ut ”över Europa, exempelvis se på Sverige”. Sättet på vilket Kaczy´nski använde sig av Sverigebilden som inrikespolitiskt slagträ förekom Donald Trump med ett par månader. Kaczy´nski talade dessutom öppet om vad han hävdade hände i Sverige: i flera stadsdelar rådde sharialagstiftning och polisen vågade inte sätta sin fot där. Påståendet var både överdrivet och inkorrekt. Men det var samtidigt inte helt skilt från verkligheten: svensk blåljuspersonal har under flera år haft stora problem med insatser i vissa stadsdelar. Den negativa Sverigebilden som sprids är inte genomfalsk, den är bara så tillskruvad som behövs för att fylla ett politiskt syfte.

”Om tio år kommer det här inte längre vara julgranar till jul”, säger en polska som bott länge i Malmö till nättidningen Natemat.pl. I artikeln, som beskriver situationen i Malmö, består merparten av vittnesmålen av svensk-polacker som bor i staden. Deras åsikter skiljer sig inte mycket från den svenska diskussionen om vilken verklighetsbeskrivning av Malmö som är mest träffsäker. I artikeln tycks dessutom de olika vittnesmålen om Malmö göras med den motsatta positionen i åtanke. Antingen är den förmodade motpartens berättelser naiva eller hysteriska. Det saknas ett mellanting.

Polen är inget avlägset land vars folk saknar inblick i Sverige. Här finns också en omfattande polsk-svensk minoritet som levt i landet i snart ett halvt sekel och därutöver tusentals arbetskraftsmigranter och numera även många turister. Många polacker som vuxit upp med en enhetlig och stabil Sverigebild som varit övervägande positiv har nu mötts av beskrivningen av ett land som fräts sönder inifrån och som naivt kastat sig in i en ohanterlig migrationspolitisk utveckling. Det rör sig dessutom om beskrivningar som många av polackerna själva har erfarenhet av. Beroende på vilken samhällsklass man tillhör, var man hamnat i Sverige och vilken politisk åskådning man hyser kalibreras beskrivningen att passa åt ett eller annat håll.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En kontrast till den dystra och apokalyptiska Sverigebilden som ofta hörs i polska medier kan man ta del av i Katarzyna Mol˛edas bok Svenskar. Värmen i norr (Wydawnictwo Czarna Owca, 2015). I reportageboken beskrivs Sverige och svenskarna ingående och pietetsfullt. Alltifrån snus till sjukfrånvaro behandlas. Bilden som framkommer innehåller både klassiska omdömen om svensken som reserverad och tystlåten men också mer moderna företeelser som jämställdhet och föräldralediga pappor skildras. Mol˛edas beskrivning tillhör också den kategori av positiva Sverigebilder som florerar bland den urbana medelklassen i många länder som inte sällan betraktar Sverige som ett progressivt föredöme, ett land bortom nationalchauvinism och traditionalism.

Sverigebilden förstärks åt än det ena, än det andra hållet för att passa en politisk övertygelse. Antingen en rädslobaserad och defensiv politik vars målsättning är att inte ”bli som Sverige”. Eller en annan som i Sverige ser ett progressivt och modernt föredöme. Båda tjänar politiska syften och båda nyttjar Sverige rent instrumentellt. Kampen om Sverigebilden i utlandet skiljer sig inte nämnvärt från den som pågår i Sverige. Möjligen har de utländska betraktarna, i vissa fall – och här får vi ge Hansen rätt – bristfällig information. Men gäller inte detta även de som i Sverige väljer att bortse från det som inte överensstämmer med den för dagen passande politiska verklighetsbeskrivningen?

Processen som gång på gång utspelas framför våra ögon har antagit ett bekant mönster. Överdriven eller onyanserad beskrivning av händelseförlopp i Sverige, kombinerat med konstateranden om hur Sverige förändrats (till det sämre), bemöts med skarp kritik. Motbilder förbereds som istället för att teckna en mångfasetterad och sann beskrivning blir inverterade versioner av vad den söker motverka, det vill säga en skönmålning av Sverige.

Den hysteriska svartmålningen får i idealiseringen av svenskt 2000-tal en bekant partner, lika ideologisk och instrumentell som dess motståndare. Fotograferna som ska visa upp ”Last night in Sweden” skulle aldrig få för sig att ge en Trump eller Kaczy´nski delvis rätt. Angreppen på Sverigebilden föder hos många svenskar en skarp reaktion som slår över i ett försvar av den moderna Sverigebilden. Det blir paradoxalt nog ett uttryck för klassisk nationsbyggande där yttre tryck och hot föder en känsla av vad som är det sanna Sverige. I en sådan kamp om det svenska varumärket är allt tillåtet, även skarvande med sanningen.

Adam Cwejman är ledarskribent i Göteborgs-Posten