Inget ovanligt med det, säger ni kanske: unga män, eller ynglingar, håller ständigt på och slungar tillbaka tårgasburkar mot polisen, särskilt i dessa dagar när det finns så mycket för dem att demonstrera mot och tårgasas för.

Det för mig mest intressanta med bilden var att det var helt omöjligt att säga var i världen den var tagen. Den unge mannen, eller ynglingen, var klädd i den unge mannens eller ynglingens universella kläder: blå jeans, vit t-tröja, kort skinnjacka. Han bar också en mask över undre ansiktshalvan. Alla andra unga män på bilden var klädda på liknande sätt, i jeans, gympaskor, bomberjackor och mer eller mindre hotfulla maskeringar. Ingen är mer konformistisk eller konventionell än en rebellisk ung man, eller yngling.

Av den unge mannens eller ynglingens övre ansiktshalva skulle jag ha gissat att han var av nordafrikanskt ursprung, men även om min förmodan hade varit riktig skulle det inte ha räckt för att avgöra var bilden var tagen, eftersom det finns nordafrikaner överallt i Europa.

Bilden var i själva verket tagen i Tunis, även om det precis lika gärna kunde ha varit i Aten eller Paris eller Madrid eller Malmö. Protesten var givetvis riktad mot den ekonomiska politiken, även om alla på bilden vid första anblicken såg ut att vara anmärkningsvärt rena, spänstiga och friska liksom dyrt – om än inte väl – klädda.

i allmänhet misstror jag alla moderna revolutioner, särskilt när de är ungdomliga och ackompanjeras av rockmusik. Människor kämpar sällan för frihet, långt oftare då för makt. De anser i allmänhet att fel människor med fel idéer har makten, och att allting skulle vara mycket bättre om bara de själva, eller människor som de med samma idéer som de har, hade makten. Hur många gånger har detta inte visat sig vara falskt? Hur många gånger har revolutioner inte slukat sina egna barn?

Ännu värre än den arabiska våren är försöket till arabisk klimatförändring utifrån. På något sätt är mäktiga politiker alltid så uppfyllda, så berusade av sin egen betydelse att de alltid glömmer lagen om oavsedda konsekvenser. Häromdagen åt jag middag med en irakisk kristen, numera flykting i England, som förklarade för mig hur mycket bättre allting hade varit under Saddam Hussein, åtminstone för vissa minoriteter som de kristna. När denne sekuläre ledare störtades utifrån, allt i namn av en förment kamp mot extremistisk islam, innebar det i praktiken undergången för två tusen år av kristen historia i Irak. Störtandet av Assad i Syrien kommer att bli ännu värre, ur ett kristet perspektiv.

Därmed inte sagt att vare sig Saddam eller Assad var eller är goda människor. Det är inte lätt för goda människor att hålla sig kvar vid makten någonstans, för att inte tala om i Irak och Syrien; det krävs andra egenskaper än godhet för att göra det. Olika länder måste finna sin egen frälsning, vilket inte alls är detsamma som att säga att de faktiskt kommer att göra det. Fördömelse är så mycket lät­tare att uppnå än frälsning; det finns så många fler och bredare vägar som leder till den. Det räcker inte med moderiktigt klädda demonstranter.

Översättning: Jim Jakobsson