idag är hans musik stapelvara i konserthusen. Ja, det finns faktiskt inga vanligare symfonier än Gustav Mahlers. Trots – eller kanske på grund av – deras anspråksfulla format och krävande resurser; hundra musiker och hundra minuter är inte ovanligt. Bor man i Stockholm kan man nästan räkna med att få möta alla de tio symfonierna (eller elva, det beror på hur man räknar) under en och samma konsertsäsong. Men för femtio år sedan, då både Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios symfoniorkester regelbundet började förse huvudstaden med konserter, förekom inte en endaste ton av Mahler.

Då var det Beethoven som dominerade den symfoniska topplistan. Nu är förhållandena de omvända.

hög tid, med andra ord, för en ledsagare i Gustav Mahlers wienska sekelskiftesvärld. Orkestrarna och dirigenterna hanterar honom vant i sina partitur och Excel-planer, men lyssnarna? Nog borde det finnas en bok på svenska. Carl-Johan Malmbergs nätta och vackra volym Nattens fågel & den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier (Ellerströms) är en utvidgning av hans många understreckare i Svenska Dagbladet i ämnet och ett välkommet tillskott i en annars anorektisk utgivning på svenska om klassisk musik.

Malmberg listar i gengäld ett trettiotal Mahlervolymer i en huvudsakligen engelskspråkig litteraturlista. Det är ingen tvekan om att läsefrukter i hög grad har stimulerat hans oförstörda aptit på de tio (eller elva) symfonierna. Den som känner denne mångbegåvade och pålitlige främjare av klassisk finkultur vet att hans referenser förgrenar sig brett och djupt i skönlitteratur, konst, film och musik. Bara det gör honom unik bland Sveriges alltmer poporienterade kulturskribenter.

därför är det ett extra plus att Carl-Johan Malmbergs hållning är så tydligt inkluderande gentemot hans läsare. Själv piggnar jag till redan i anslaget till hans första kapitel om Mahlers första symfoni:

”Året är 1860. På sommaren, den 7 juli, föds i byn Kalischt i Böhmen den blivande kompositören Gustav Mahler. Den 22 augusti samma sommar föds i byn Alster i Värmland den blivande poeten Gustaf Fröding. Båda skulle dö 1911, inte femtio fyllda [sic]”

Det är inte de delade förnamnen, levnadsloppen och närheten till folkvisan Malmberg far efter, utan det faktum att programförklaringen i Frödings Stänk och flikar skulle kunna vara Mahlers: en poesi som blandar högt och lågt, som låter verklighetens osovrade kör av röster höras, som rymmer helheten i fragmentet. En värld som också är barnets.

Carl-Johan Malmberg skildrar sina tonårs Mahlerepifani, alstrad av en knastrig inspelning av den monumentala andra symfonin. Lycklig den som hittar Mahler tidigt i livet, konstaterar han, och jag minns min egen omtumlande upplevelse av femte symfonin i samma ålder. Däremot har jag svårare att dela hans slutsats; att Mahler kan bli ”en följeslagare av trofastaste slag”.

jo, som pålitlig följetong i säsong efter säsong, som sagt. Men – bland annat just därför: så lätt att fastna i rundgång. Nu är det är inte konserthusens slentrian jag syftar på, utan själva symfonierna. Mahlers episka orkesterverk rymmer inte bara ”de osovrade rösterna” – folkvisor, klezmer, marscher, danser, fanfarer, slagdängor – i unik förening. Utan också en omisskännlig recycling av sina egna symfoniska utsagor och gester. Visst, detta gör honom omedelbart igenkännbar, men kan också utgöra uppenbara utslag av rutin och bristande inspiration. Tydligast, kanske, i sjunde symfonin med dess uppblåsta, tomt skallrande yttersatser i en design som påminner om epokens mest överlastade och oproportionerliga ekmöblemang. Finalen är ett bullrande exempel på vad tysken kallar ”alles was gut und teuer ist” i groteskt överflöd.

Kubistisk musik (!), menar Malmberg, som håller sjuan för sin särskilda favorit. Nej, inte början och slutet. Utan de mittersta satserna, ”nattstyckena” och det skugglika scherzot, som förvisso ger prov på den magiske Mahler. Men ändå: här hade jag önskat att Malmberg för en gångs skull kunde ställa sig lite utanför, med den distans som krävs för det unkna och övermogna i Gustav Mahlers habsburgska värld

Carl-Johan Malmberg avstår medvetet från att, som brukligt är, blanda in kompositörens biografi. Och det behöver man inte sakna. Även en mindre rutinerad lyssnare borde ganska snart kunna upptäcka ett och samma subjekt i flera av symfonierna: en kämpande man. Ja, man – inte människa. Få verk i symfonirepertoaren är så uppenbara i det avseendet, Gustav Mahler skulle förvisso aldrig kunna säga som Flaubert: ”Mme Bovary, c’est moi.” Han var den oöverträffade operadirigenten som aldrig skrev någon opera, men som väl dramatiserade sin orkester. Det förvånar mig att Malmberg så lite ägnar det teatrala i Mahler någon beskrivning eller analys, utan rent av på ett ställe hävdar att Mahler aldrig är teatral. Här är jag helt av motsatt uppfattning, och det ska inte tas för någon nedvärdering av hans tonspråk och estetik.

men precis som hos Mahler kryllar det hos Carl-Johan Malmberg av referenser och citat. Det är lustfyllt att följa hans lika vindlande som vittra associationsbanor, som inte sällan öppnar för aha-känslor även hos en van Mahlerläsare som undertecknad. Kopplingen till Fröding med Stänk och flikar är en sådan oväntad nyckel, den poetiska utläggningen om ”Nattens fågel” en annan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här har Carl-Johan Malmberg hittat ett litet musikaliskt ”stänk” i form av oboens upprepade lilla ters i tredje symfonins tredje sats; en ”flik” som vecklar ut sig i en vidsträckt och vacker exposé kring bilden av nattens fågel i poesi och musik. Här går han också in i ett stimulerande resonemang om interpretation: huruvida den lilla tersen spelas med eller utan glissando avslöjar känsligheten och medvetenheten i tolkningen.

Malmberg skulle kunna ha listat den digra diskografi som också är grunden för studien. Det är befriande att han inte framhåller någon idol bland alla de maestro han jämfört och som – enligt honom – tycks ensamt ansvariga för det klingande resultatet. (Snarare kan de ofta betraktas som varumärken. Trots allt är det dock orkestrarna som låter.) Men Bernard Haitink verkar vara något av en favorit.

boken är prydligt indelad i ett kapitel för var symfoni, inklusive Das Lied von der Erde och den symfoniska kantaten Das klagende Lied. Räkna emellertid inte med några propra framställningar sats för sats. Min egen ungdoms symfoni framför andra, den femte med det berömda Adagiettot, intresserar Malmberg mest för sin inledande trumpetfanfar. Förvisso ett motiv att hämta näring ur; trumpetaren med sina militanta appeller är en ofta förekommande och skickelsediger figur i Mahlers värld. Men ändå. Femmans originella, femsatsiga uppbyggnad: tung sorgmarsch, våldsamt upprörd sonatform, scherzo i jätteformat med solohorn i huvudrollen, bitterljuvt stråkadagietto och ett hurtfriskt finalrondo – nog hade denna säregna dramaturgi kunnat få några rader.

Likväl föredrar jag ändå Malmbergs intensivt subjektiva utgångspunkt, helt i överensstämmelse med föremålet i fokus. Liksom den ärkeromantiska hållningen; få svenska skribenter, om någon, kan som Carl-Johan Malmberg blåsa liv i 1800-talets en gång så geniala konstnärssjälar.