Samma år hade sexköpslagen klubbats igenom i svenska riksdagen. Diskussionerna ägde dessutom rum i en stad där sexklubbarnas annonstavlor var det första man såg vid tågstationen, och där bordeller var om inte vardagliga så i alla fall lagliga och synliga även för vanligt folk.

Men bilden av den svenska synden satt som berget, och var på många sätt mer grundmurad än bilden av välfärdslandet, eller landet där isbjörnar syns på gatorna.

Är Sverige ett syndens näste? Var det sant då och falskt nu? Eller kanske falskt då men sant nu? Det går att finna övertygande argument för båda synsätten.

Erfarenheten var viktig, eftersom den visade att Sverige är ett land många människor känner till, i betydelsen har en uppfattning om, på gott och på ont. Den visade också hur svårt det är att göra korrekta bedömningar av andra länder – och and­ra länders olika system – när myter blandas med fakta, dåtid med nutid, ideal med verklighet.

Så är det, fast i betydligt större skala, även med USA. När Luigi Zingales 24 år gammal lämnade Italien för USA var han lycklig att äntligen ha hamnat i the land of oppor­tunity. Som emigranter i alla tider sökte han sig till mytens USA, landet där ingen frågar varifrån du kommer utan vart du är på väg eller vad du kan bidra med. Frihetens USA. Kapitalismens USA. Nybyggarnas USA. Som många, om än inte alla, av USA:s invandrare genom historien kan han ett kvartssekel senare se tillbaka och säga att drömmen gick i uppfyllelse. Medan dörrarna i den italienska akademin stängdes för att han inte kände rätt professorer, kom från rätt familj, eller var beredd att rätta in sig i ledet, är han idag en erkänd och prisad ekonom vid Chicagouniversitets Booth Business School.

Men i dag är han bekymrad. För me­dan hans erfarenheter av hemlandet Italien bekräftar myterna om nepotism och korruption, och hans egen livshistoria bekräftar myten om den amerikanska drömmen, ser han alltmer hur Förenta staterna börjar likna Italien.

Antalet kritiker av det amerikanska sy­stemet går det tretton på dussinet. Inte minst från europeiskt håll brukar beskrivningar av USA innehålla variationer på temat ”ohämmad kapitalism” eller ”blind tro på marknaden” som förklaring till vad som är, har gått eller kommer att gå snett. Som uttalad vän av fria marknader bjuder därför Luigi Zingales på ett annorlunda och uppfriskande perspektiv. Trots att A Capitalism for the People är skriven för den amerikanska marknaden är den tankeväckande även för en svensk läsare.

Till exempel ”vet” ju vi att amerikaner, till skillnad från svenskar, hyser en grundmurad skepsis mot staten och myndigheterna. Luigi Zingales erfor motsatsen när han var med om sin första orkanvarning och borgmästaren uppmanade medborgarna att tejpa fönster och barrikadera dörrar. ”Om en italiensk borgmästare hade sagt åt mig att tejpa fönstret, hade jag antagit att hans bror sålde tejp”, skriver han. Amerikanerna, däremot, följde instruktionerna till punkt och pricka, förmodligen lika lydigt som när vi svenskar stod med kölapp i handen på Systemet. Så nyanseras bilden av den motsträvige amerikanen.

Luigi Zingales ser också det stora värdet av denna tillit till dessa grundläggande samhällsinstitutioner, inklusive de offentliga myndigheterna. Det är när denna tillit går förlorad som samhället utvecklas åt fel håll, såväl ekonomiskt som moraliskt. Det är också just därför Zingales värnar den fria marknaden, och i linje med bokens titel vill återskapa en folkets kapitalism. Kapitalismens idé handlar om tävlan och konkurrens på lika villkor, men Zingales beskriver hur intressegrupper genom lobbying tillskansat sig allt större fördelar och statligt skydd och därmed förvridit spelplanen. Hans beskrivning av finansmarknaden skiljer sig i det avseendet inte från hur kritiken brukar låta från vänster.

Skillnaden består i att han inte beskriver detta som ”ohämmad kapitalism” utan ”crony capitalism” – en kapitalism där företags framgång beror mer på kontakter i Washington än kontakter med kunder. Det stannar heller inte vid finansmarknaden eller ens företagssidan. En lista över största bidragsgivare till politiska kampanjer placerar lärarfacken ovanför Goldman Sachs, och motsvarigheten till Kommunal ännu högre. Varje politiskt reformförslag möts av en armada av lobbyister som ser till att de egna intressena inte hotas.

I en marknadsekonomi är en av statens viktigaste uppgifter att värna en rättvis spelplan, menar Zingales. Viktigast är att skydda konkurrensen, för det är konkurrensen som ger kunden och medborgaren makt att yttra sitt missnöje genom att helt enkelt rösta med fötterna. Men banker gillar inte konkurrens. Lärare gillar inte konkurrens. Med tiden har dessa intressegrupper skaffat sig så stort inflytande att staten inte längre tjänar medborgarna utan intressegrupperna. Den onda spiralen leder allt längre från den amerikanska drömmen. Författaren fruktar att vägen snarare bär till Rom, det system han hoppades ha lämnat bakom sig.

Men till skillnad från många andra sy­stemkritiker inser Zingales att en blind tro på regleringar är missriktad. Det sätter lobbyisterna stopp för. I stället vill han återupprätta den fria marknadens funktionssätt, få bort ”crony” från ”capitalism”, rädda meritokratin från att sjunka ner i nepotismens träskmarker. Det låter sig knappast göras i en handvändning, men han pekar ut några potentiella reformer. En är att förbjuda avdrag, eller skattelättnader. Nog skulle ränteavdraget för bostadslån ha svårare att vinna anhängare om det i stället vore utformat som en skatt på uthyrning. En annan är att främja konkurrensen i välfärdssektorerna, till exempel genom pengsystem (som i Sverige).

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Ytterligare ett spår handlar om en intensifierad diskussion om moral. Det är varken en konkret eller kortsiktig reform, men det gör den inte mindre viktig. Även marknadsekonomins vänner kan och bör, påpekar Zingales, reagera mot girighet, snikenhet och en ursäktande ”vi gör ingenting som är olagligt”-mentalitet.

En central poäng är att marknadens funktionssätt bestäms mer av reglerna kring när saker går fel, som konkurrenslagar och konkurslagar, än av regler kring hur det borde fungera när saker går rätt. Spekulanter blir vårdslösa om de räddas av staten när bubblan spricker. Zingales ger inte exemplet själv, men detsamma gäller förstås undermåliga skolor som i praktiken inte kan stängas. En annan poäng är att de största vinnarna på komplicerade regler och långa lagtexter är lobbyister, eftersom de är de enda som förmår hålla reda på detaljerna. Och det är, som vi alla vet, precis där som Djävulen lurpassar och förvanskar lagstiftarens (förhoppningsvis) goda intentioner.

Lika lite som marknaden är boken perfekt. En del exempel är hårdragna. Ibland fastnar författaren i akademiskt navelskåderi. Vissa reformförslag är halmstrån. Som alla debattböcker lider även denna av staplande av anekdoter som kan bli tröttsamt.

Det förtar dock inte helhetsintrycket. Den fria marknadens vänner kan och bör läsa boken för att få större förståelse för hur kapitalism kan korrumperas. Den fria marknadens fiender kan och bör läsa boken för att få större förståelse för idén om den fria marknadens förtjänster. Båda sidor behöver uppdatera sin bild av hur den faktiskt existerande versionen av kapitalismen fungerar i praktiken, i synnerhet i kapitalismens skyltfönster, USA. Risken är annars stor att debatten om marknadens funktionssätt och framtid känns lika hopplöst daterad som den seglivade myten om den svenska synden.