BBC ÄR EN medvetandemaskin. Bolaget har blivit den nationalklenod och världsresurs som det är genom att man fått kreativ frihet och politiskt ansvar för att attrahera publiken, säga sanningen och vara lekfull. Även om man inte alltid lyckas fullkomligt med att få fram sanningen och inge förtroende, så kan vi alltid hävda att man bör anstränga sig mer, vilket är en del av företagets stolthet: BBC är ”vårt”, inte aktieägarnas. Kanske är BBC rentav mer känt än Storbritannien (men förmodligen mindre känt än brittisk fotboll). En sådan ställning kan inte tas för given – den måste vårdas, i en värld av turbodrivna medieimperier med skiftande rykten. Men i kåkstäderna runt Addis Abeba och i byar på den etiopiska landsbygden betalar människor små avgifter för att se på tv och ofta är det BBC man ser.

Nyligen kunde en journalist, stående i de rökiga ångorna från nyrostat kaffe, studera hur ortsborna följde kriget i Afghanistan på BBC. På ett annat kafé iakttog en annan vän till mig, en antropolog, hur etiopier entusiastiskt engagerade sig i en Arsenalmatch. Surrealistiskt nog fanns det, mitt i ett flyktingläger i det krigshärjade södra Sudan, en tv-apparat och en publik för BBC. Samtidigt i USA i somras, i sjaskiga, coola Williamsburg i Brooklyn, New York, där jag satt på ett kafé med min cappuccino, noterade jag två bärbara datorer strax intill (båda med tillbehör i form av en plågsamt modemedveten yngling) som höll koll på nyheterna på BBC:s webbsajt.

Dessa scener vittnar om det faktum att BBC har blivit en av världens stora handlare i objektivitet. Sådana fenomen är mycket värdefulla: de är ytterst få och de är utsatta för alla möjliga slags hot.

Under de första sextio åren av dess existens var hotet mot BBC politiskt. Nu står bolaget inför än mer skräckinjagande fiender: väldiga, rovgiriga, rika, multinationella informations- och underhållningsimperier som ser BBC som en konkurrent de gärna skulle vilja bli av med. Dessa imperier kan utöva en större makt när regeringar är ekonomiskt mer ”liberala” och inte har samma vilja och förmåga att skydda public service. Bakom stängda regeringsdörrar och i de reglerande myndigheternas korridorer, bortom offentlig insyn, argumenterar dessa kommersiella aktörer – ofta framgångsrikt – för sina egna intressen. Och medan det är fullt möjligt att ha en tydlig konflikt med ett politiskt parti, har BBC (och de som vill försvara värdet av public service) mycket svårare att kämpa mot kommersiella intressen. Allmänheten ogillar ofta den press regeringen utövar på ett tv- och radiobolag, men tänker knappast på mediekonglomeraten.

I USA FINNS det vissa ideal om public service i medierna, men inga institutioner som förmår omsätta dem i praktiken. Avskaffandet 1998 av ”rättviseprincipen” (fairness doctrine) , som krävde politisk balans av radio- och tv-kanaler, ledde direkt till en utarmning av den offentliga debatten. Detta har medfört en okunnighet bland den amerikanska allmänheten som förskingrat auktoriteten hos dess ”mjuka” makt, med konsekvenser för hela världen. I Storbritannien och Europa har vi institutionerna (även om vi knappast sätter värde på dem eller deras företrädare), men kommer vi att tillåta d em att förnyas tillr& amp; amp; amp; amp; auml;ckligt för att de ska kunna överleva?

BBC är en institution: företaget har gjort radio- och tv-sändningar, det skapar material av allehanda slag och fyller många andra praktiska funktioner (till exempel som uppfinnare av telefonlinjer med erfaren experthjälp på olika områden). Men framför allt är BBC en uppsättning värden som finns nedlagda i genomtänkta och ständigt vidareutvecklade arbetsmetoder.

Vad är detta BBC? Hur blev det vad det är? The British Broadcasting Corporation grundades 1926, och utvecklade mirakulöst nog ambitionen att vara oberoende, opartiskt, informativt och roande – i allmänhetens tjänst. Att ta reda på hur allt detta skulle åstadkommas krävde erfarenhet, experiment och åtskilliga misslyckanden. BBC kom på ett avgörande sätt att präglas av den respektingivande, stränge presbyterianen John Reith, dess första generaldirektör. Reiths herravälde över bolaget under de tidiga åren var massivt, totalitärt och egensinnigt. BBC hade sett annorlunda ut om dess första chef hade varit en statstjänsteman, en intellektuell eller en tidningsman.

BBC uppkom som en samhällelig lösning på en teknisk innovation, och att få tekniken att fungera är fortfarande den viktigaste utmaningen. Bolaget hade ursprungligen inrättats för att helt enkelt tillhandahålla ”sändningar” för de nymodiga radioapparaterna, och fick monopolstatus eftersom regeringen ville hushålla med bruket av radiovågorna. Men Reith förvandlade företaget till ett korståg, då han uppenbarligen förstod den nya teknikens radikala potential. Efter att ha sårats i första världskriget hade Reith i USA lett arbetet med att förbättra kvaliteten på massproducerade vapen. Denna erfarenhet sammanfattar nästan BBC:s projekt: att pussla ihop kvalitet och masspublik.

Men även det som BBC var en reaktion på hade sitt inflytande. Bolaget bildades mot bakgrund av en utbredd motvilja mot propagandan under första världskriget. Den ensidigt partiska pressen hade ljugit för den brittiska allmänheten genom att piska upp en hysterisk stämning rörande tyska illdåd och, ännu mer komprometterande, avstått från att ens diskutera det stora antalet krigsoffer. Genom regeringens makt över pressen hade nationen vilseletts.

Det fanns också en underliggande misstro och fientlighet mot politiken som å ena sidan ensidig och potentiellt revolutionär, å andra sidan korrumperad och stagnerad. 1920- och 30-talets olycksbådande reservationer inför ”demokratin” låg i händerna på Reith, och BBC förvandlades långsamt till ett instrument för förnuftig granskning och opartisk information som bidrog ofantligt till demokratin. Därtill kommer att BBC grundades precis när den slutliga, allmänna rösträtten lagstadgades.

Det råder inget tvivel om att Reith såg det som BBC:s uppgift att snabbt frambringa välinformerade väljare. Under 20-talet fanns också en känsla av obehag inför kapitalismen, som uppfattades som ett ineffektivt sätt att driva samhällsinstitutioner. Reith utvecklade raskt detta till en filosofi enligt vilken programläggning måste vara oberoende av kommersiella hänsyn. BBC var inte till för att ”sälja” någon viss politik, produkt eller åsikt till allmänheten.

HUR SKULLE ALLT detta skötas? BBC var inte och har aldrig varit ”statens” radio- och tv-bolag (även om dess förhållande till staten är mer komplext än man kan tro vid första anblicken). ” Licensavgiften, en fast skatt av ett slag som de flesta ogillar, gav bolaget en inkomst skild från statliga anslag. Liksom med många andra brittiska konstitutionella arrangemang är ”oberoendet” emellertid en luddig företeelse: det är regeringen som bestämmer licensavgiftens nivå. Men hur ofullkomlig den än må vara har licensavgiften varit ett verkligt konstitutionellt stöd, genom att BBC hade sina egna inkomster. Nu har vi förstås en institution, BBC, men dess finansieringssätt kan komma att omöjliggöras genom teknikens utveckling.

Förutom en egen inkomst fanns det andra konstitutionella finesser som (till en viss grad) skyddade BBC från otillbörliga politiska påtryckningar. Det viktiga är inte att politiker har försökt sätta press på BBC: det som varit betydelsefullt är hur BBC och även politikerna har hanterat denna press. BBC är oberoende av varje enskild regering och har i själva verket ett särskilt stort ansvar, eftersom bolaget överlever dem alla. Men BBC är samtidigt en institution som i någon mening måste sträva efter samma mål som staten, och utan tvivel har bolaget varit en av de mekanismer som hållit politiken anständig. I gengäld har BBC naturligtvis blivit hunsat, trakasserat, uppvaktat, smickrat, manipulerat, hotat och ifrågasatt av alla regeringar. Det förekommer föga eller ingen offentlig debatt om tidningarnas rimlighet eller deras sätt att spendera pengar. Det finns däremot en het diskussion om alla dessa frågor när det gäller BBC, vilket i sig är till gagn för allmänheten (även om pressens överväldigande fientlighet i allt högre grad återspeglar de kommersiella konkurrenternas intressen).

BBC har emellertid gång efter annan också förhandlat med den brittiska staten, utifrån motiveringen att det finns vissa saker som bolaget förstår bättre än de politiska klasserna. Detta är tydligast i nyhets- och utlandssändningarna, där BBC ofta har känt att man har en särskild kompetens att förstå vad publiken tycker och tänker ”innerst inne”. Men det har också funnits många inhemska frågor där BBC inte varit statens underlydande utan en självständig förhandlingspart.

En första förutsättning för ett anständigt samhälle är något slags gemensam – offentlig – diskussion om detta samhälles realiteter. Genom sina public service-program har BBC ihärdigt försökt sprida information och hålla detta forum öppet för allmänheten. Komedi, drama, realityprogrammen med sina regler och seder, radions pratprogram, musik, program som undersöker religionen och berättar om polisen, program om djur, barnprogram – allt möjligt, egentligen – spelar en stor roll i utarbetandet av detta forum.

Om vi får se en verklighet vi känner igen (och naturligtvis är det ett rörigt, besvärligt projekt att försöka fånga tidsandan samtidigt som man driver den framåt), blir vi genom denna realism indragna i en fortlöpande dialog om vilka vi är, vad som sker och hur vi vill att det ska vara. Och när BBC är som bäst lyckas man föra in public service-värden, som handlar om omdömesförmåg a och erfarenhet, i denna process där vi försöker handskas med den samtida verkligheten. Det ta är grunden för dess förmåga att ställa politiker, regeringar, företag och institutioner till svars. Till detta måste läggas humor och kreativitet, och den gnagande moraliska oro som leder till ständigt ifrågasättande av klichéer och moden i sättet att förklara verkligheten.

Mer slående är att BBC ibland också hjälpt oss, medborgarna, att ställa oss själva till svars. Även om det inte alltid är en angenäm bild, är det värdefullt att vi får se hurdana vi är. Vad som bekymrar oss, vad vi emellanåt självkritiskt kan konstatera att vi förutsätter och vad vi eftersträvar är inte något en gång för alla givet, det förändras och är möjligt att påverka. Detta har varit en del av den process där vi reflekterar över våra kollektiva villkor, något som över tiden fungerat som en välgörande granskning och skapat en gemensam, relativt objektiv förståelse av den värld vi lever i – och skapar. Men det är värt att framhålla att detta bara är vad alla, överallt, under mer krävande politiska och ekonomiska omständigheter, också måste göra. Det är en universell förutsättning för ett anständigare samhälle.

BBC har blivit en världsomfattande exportör av ”opartiskhet” och, ännu viktigare, ”objektivitet”. Det är en mycket enkel princip som är viktig vid nyhetsförmedling, men som också har en vidare kulturell räckvidd: ambitionen att beskriva världen som den är, inte sedd med på förhand givna ideologiska skygglappar. I nyheterna gör man detta genom att uppmärksamma alla parter, i kulturen genom att på kreativa sätt låta en mångfald sanningar komma till så tydligt uttryck som möjligt. I forna dagar var man opartisk om man ”balanserade” ett perspektiv från ”vänster” med ett från ”höger”, och BBC kunde ofta hävda (som man också gjorde) att om bägge ”sidor” klagade, så visade det att man gjorde sitt jobb. Men som en styrelseordförande för BBC uttryckte det: ”En nation på sträckbänken sätter BBC på sträckbänken”. Numera finns det långt fler och varierande åsikter i nästan varje fråga, och Storbritannien är ett mer mångskiftande samhälle – med starka, globalt förbundna grupper och samfund.

I EN BBC-RAPPORT nyligen, där man försökte få ett grepp om situationen med en världsomspännande, multi-etnisk publik, hävdades att det nu finns en svindlande mångfald av samtida och inbördes stridande uppfattningar. ”Opartiskhet” är emellertid ett krävande arbete som inte handlar om att hålla sig ”i mitten”. En användbar idé som framlades av en nyhetschef på BBC var den om ”hård opartiskhet”: en fast beslutsamhet att rapportera om det som sker, inte vad publiken eller myndigheterna vill höra.

Det bör alltså inte finnas några hinder för att utforska och presentera också helt främmande åsikter, inberäknat åsikten bland våra ”fiender” (eller, kunde man säga: särskilt bland våra fiender) i en konflikt. En rapport om talibanernas förändrade taktik, som lämnades inifrån gruppen av en & ; ;quo t; ;införlivad ” reporter, var ett perfekt exempel på verklig journalistik i den traditionen. Trots att vissa röster om förräderi höjdes, berättade den för medborgarna vad de behövde veta, i den klassiska traditionen av public service.

Men ”opartiskheten” behandlas ofta som om den vore ett ting eller ett mål. Den är ingetdera – den är bara ett verktyg, en skeptisk uppmaning att undvika förutfattade meningar. Den innebär också att publiken litar på en källa som de märker inte föreläser för dem i sina egna syften och som de kan känna igen sina egna uppfattningar hos, men där de också konfronteras med andra uppfattningar som de kan komma att förstå bättre. ”Objektivitet” är den viktigare aspekten, eftersom den kräver omdömesförmåga och inte blott ett ”balanserande” av åsikter. Men omdömesförmåga i sin tur innebär inte att driva en kampanj. Det handlar om väsentliga överväganden och känsliga beslut som måste fattas i en värld som är mycket bestämd i sina åsikter, men inte särskilt välinformerad.

Det finns emellertid ännu en fråga som är central för ett public service-företag: yttrandefriheten – och dess gränser. Ytterligare en plikt för public service, såväl i nyhetssändningar som i annat material, är alltså att tillhandahålla ett forum för alla de olika uppfattningar som förekommer.

Yttrandefriheten är en ljuvligt yppig och generös idé om att hålla åsiktstorget öppet. I dagens samhälle är den särskilt viktig. Vi införlivas i ett samhälle där man lyssnar till våra åsikter och ståndpunkter.

Men medan public service bör rapportera om och respektera uppriktigt framförda uppfattningar, så är varken övertygelsens styrka, de övertygades autenticitet eller idéernas moderiktighet tillräcklig. En objektiv rapport har troligen modifierats av och utformats utifrån så många olika synpunkter som möjligt, men processen att ta del av många olika uppfattningar kan aldrig upphäva förpliktelsen att redogöra för världen så sanningsenligt som möjligt. Kreationister har en stark övertygelse när det gäller världens ursprung, det finns många av dem och deras uppfattning har vittomfattande konsekvenser för skolundervisningen. Vi behöver alla veta vad de säger och varför; och de har förvisso rätt att säga vad de vill. Men BBC gör inte sin plikt om man förhåller sig ”opartiskt” till  evolutionisternas välgrundade vetenskapliga bevis och kreationisternas uppriktiga övertygelser. BBC måste tillämpa objektivitet, samtidigt som man håller sitt forum öppet för åsikter som många finner osmakliga.

NYCKELN TILL VAD BBC åstadkommit finns i dess empati med publiken. Detta är inte detsamma som att alltid rätta sig efter vad publiken tror sig vilja ha. Ett public service-företag har en plikt att både leda och att vara följsam. Empati handlar snarare om att hela tiden vara uppmärksam på hur publiken uppfattar och reagerar på saker och ting. Mycket ofta handlar det om tonen i tilltalet. Denna känslighet har varit det definierande draget i BBC:s World Service (och det som gjort den så annorlunda än Voice of America, som uttryckligen ser sig sj& amp;au ml;lv so m ett språkrör för amerikanska synsätt).

Så var man till exempel inom World Ser vice genom hela kalla kriget mycket vaksam på den ryska publikens hållning och känslor. Man förstod att de ville ha vederhäftig information och inte propaganda, men World Service menade att det också var viktigt att inte vara oförskämd eller nedlåtande mot Sovjet och dess prestationer – publiken hade sin stolthet. En sådan strategi var förstås tveeggad: den var både hedervärd och listig. Fler människor lyssnade om man talade till dem på ett sätt de inte fann stötande.

Men detta ”att se saker och ting som publiken ser dem” är också en aspekt av en helt annan fråga, som har att göra med smak och anständighet. Sederna växlar, tolerans och tabun skiftar från en generation till en annan, medan ett public service-företag måste både återspegla och reagera på förändringar, samtidigt som man på ett övergripande och som det tycks mig legitimt sätt följer vissa normer. Ibland har BBC setts som förstockat och gammaldags, och andra gånger som alltför farligt i sin satir och avantgardism. Men vad som är lämpligt och passande att visa för vilken publik och vid vilken tidpunkt, är trots allt en helt annan fråga än att sälja det som säljer bäst, vad det än är.

På ett sätt är smak och anständighet helt enkelt en fråga om artighet. Men det är inte en lista över saker man får och inte får göra eller säga, utan snarare en flexibel tolkning av vad som är passande. Hur ofta och under vilka omständigheter visar man bilderna från den 11 september? Hur klipper man filmer av offer för bilbomber? Är elaka, roliga, nästintill osmakliga skämt om aktuella företeelser acceptabla när de upprepas senare, på längre avstånd från den händelse de satiriserar? Hur skriver man manus för, använder och visar en person med Downs syndrom? Att fatta rätt beslut i sådana frågor handlar hela tiden om att vara lyhörd för publiken.

BBC HAR ALLTID presterat som bäst när man hetsats av konkurrenter. Konkurrensen är drivande i strävan att vara populär. Folk måste kunna vända sig till BBC för att titta, lyssna och ladda ner av det enkla skälet att de vill ha underhållning, vardagsflykt och en stunds förströelse. Till och med i vår tid av personligt utformade program är detta en fråga om nöjen som man delar med många andra människor: en gemensam underhållningskultur. BBC bör vara ”populärt” eftersom man står i tjänst hos det folk som betalar för det. Men också för att detta är ett väsentligt värde: komedier, revyer, lekprogram, såpor och annan underhållning är en viktig del av public service-uppdraget.

Vad man levererar är varken ”finkultur” för en kräsen publik eller en enklare kultur för massorna, utan i bästa fall något mycket mer generöst: bådadera på en gång och, om man gör det rätt, alltid med ett mervärde. BBC:s motståndare har alltid velat begränsa bolaget till ett inskränkt snobberi, som en förfinad tjänst för sprättar, med ”kvalitetsmaterial” som marknaden inte sägs kunna tillhandahålla. Det ”populära” är em ellerti d en tv&a ring;vägstrafik: det tvingar institutioner att hålla kontakten med allmänhetens verklighet – vilket är bra i sig – men det förtjusande och njutbara kan också vara bildande.

Den ovillkorliga förpliktelsen att vara populär är väsentlig: att ”inte tråka ut” är en värdefull konsekvens. Det innebär också ett konkurrenstryck att fortsätta fånga publikens uppmärksamhet, som ju är förutsättningen för hela verksamheten. Publiken har alltid – även när BBC var ett monopol – haft andra saker att göra, sådant som man skulle föredra att göra eller som man måste få gjort (till exempel trädgårdsarbete – trädgårdsodlare har alltid varit en särskilt hängiven och röststark del av BBC:s publikunderlag). Men att ”vara populär” skiljer sig inte så mycket från att ”vara demokratisk”, och är det bästa skyddet mot yttre påtryckningar.

I SINA BÄSTA stunder har BBC också varit med om att skapa, drömma och fantisera. Som ett public service-företag med privilegier måste man ta risker, vara uppfinningsrik. Gammalmodiga, slött upprepade format har samma avtrubbande verkan på allmänhetens intelligens som partiska nyheter. En del av de bästa inslagen har tagit lång tid att utveckla och föra ut till en stor publik. BBC är den största musikfrämjaren i Storbritannien, och under 1930- och 40-talet återupptäckte man 1700-talsmusiken – för hela världen, som det visade sig.

Senare bidrog man till att skapa revolutionen inom den ”tidiga musiken”, som helt förändrade repertoaren och förnyade sättet att framföra och lyssna till musik genom bruket av ”autentiska” instrument.

Som ett annat exempel kan man nämna ”The Proms”, världens största konsertserie, där den betydelsefulla publiken magnifikt nog är människorna som står på de obekväma och billigaste platserna på konsertsalens golv. Pressen på BBC – och det är en positiv press – har alltid varit att göra det fantastiska och storslagna tillgängligt för fler människor. Men program om konst och seriösa dokumentärserier kämpar idag i motvind och kan vara hotade av den nya byråkratin kring uppdragsverksamheten.

HUR HAR BBC överlevt? Bolaget har vid flera tillfällen räddats av tre allierade. Den första frälsaren har varit olika regeringar. De har ofta grälat med och hotat BBC, men till sist likväl erkänt något som är verksamt i det offentliga livets tjänst. Trycket på politikerna och politiken är idag mer intensivt än någonsin. Det lär emellertid fortfarande vara politikerna vi måste hoppas på när det gäller att konstruera lösningar som låter de värden som förknippas med public service överleva.

För det andra har public service-sändningar i radio och tv skyddats av ett nätverk av opartiska institutioner: en opartiskhet som även om den är högt värderad likväl är starkt hotad.

Den brittiska civilförvaltningen har gång efter annan ingripit och gjort lämpliga justeringar i maskineriet för att försöka värna en service man har förstått är grundad på jämförbara principer. Vilket leder oss till fr åg an om de regle rande institutioner som vi nu har, både nationellt och internationellt: Tolkar dessa institutioner sin uppgift på rätt sätt? I USA är den reglerande instansen en del av problemet, då den har bidragit till utarmandet av den offentliga diskussionen.

SLUTLIGEN HAR VI publiken. Att vara populär och uppskattad har – åtminstone fram tills nu – varit den bästa politiska överlevnadsstrategin.

På hemmaplan har BBC ständigt sörjt för den brittiska ämnesbevakningen. Man har speglat Storbritanniens värld, men också fogat något till spegelbilden: kreativitet och principer. Att ombesörja denna ämnesbevakning är en svår uppgift som aldrig lyckas helt. Men vi behöver också BBC och liknande institutioner för att utkräva ansvar av de internationell a organisati oner som r år ö ver en så stor del av våra livsvillkor och vår gemensamma framtid.

Vi behöver en ny internationell publik, för vi vet att institutioner utan öppen granskning sviker sin uppgift att tjäna allmänheten. Vi befinner oss alltså i en tid av stora möjligheter – men kommer vi att fortsätta bejaka en kunnig allmänhet?

Översättning Jim Jakobsson

Jean Seaton är professor i mediehistoria vid University of ­Westminster i London, BBC:s auktoriserade historieskrivare samt författare till flera böcker om media, till exempel Power ­Without Responsibility. The Press and Broadcasting in Britain (1981), Politics and the Media (1998) samt Carnage and the Media. The Making and Breaking of News About Violence (2005).