Med denna föddes också den samhällsvetenskapliga forskning som skulle förklara de dramatiska skillnaderna i välstånd mellan jordens länder. Optimismen var i början så stor att man relativt snabbt med hjälp av olika biståndsinsatser skulle kunna råda bot på underutvecklingens problem. En tanke var att jordens fattiga länder helt enkelt bara kunde kopiera de rika ländernas samhällsinstitutioner, vilket skulle vara en stor fördel eftersom man då inte behövde betala kostnaderna för att pröva och experimentera sig fram.  En annan tanke var att underutvecklingen helt enkelt berodde på för lite tillgång till kapital och en tredje att det också handlade om tillgång på kunskaper, alltså vad som kom att benämnas humankapital. En marxistiskt inspirerad tanke var att underutvecklingen berodde på ojämna ekonomiska relationer mellan i- och u-länder och att de senare gjorde bäst i att klippa banden med världsmarknaderna.

Som numera är välkänt har alla dessa teorier visat sig vara återvändsgränder, särskilt den sista. Varken massiva överföringar av investeringskapital eller försök att öka humankapitalet har haft några bestående effekter.  Även om det går att uppvisa många framgångsrika enskilda biståndsprojekt är det svårt att på den övergripande ländernivån visa på några positiva effekter av biståndspolitiken. Inom utvecklingsforskningen pratar man om detta som mikro-makroproblemet.

Enskilda projekt kan vara framgångsrika, men man vet ju inte om det land som har fått biståndsmedel skulle genomfört projektet ändå istället för att kanske använda de egna resurserna till stora vapenköp eller till en omfattande lyxkonsumtion för den politiska eliten.

I början av 1990-talet inträffar vad man kan benämna den institutionella revolutionen inom samhällsvetenskaperna. Det är till exempel då Nobelpristagarna Elinor Ostrom och Douglass North samt den amerikansk-norska duon James March och Johan P Olsen publicerar banbrytande böcker om de politiska institutionernas betydelse. Fram till dess hade samhällsforskare i huvudsak ansett att de politiska institutionerna var sekundära fenomen i förhållande till de mera grundläggande ekonomiska, kulturella och sociala strukturerna. 

Den institutionella revolutionen innebar i korthet att man vände upp och ned på hela detta tänkande och hävdade att ekonomiska och sociala strukturer, till exempel fattigdomen och klasskillnaderna i u-länderna, kunde förklaras av de institutionella förhållandena. I den redan mycket uppmärksammade boken Why Nations Fail. The Origins of Power, Prosperity, and Poverty bygger ekonomen Daron Acemoglu och statsvetaren James Robinson på detta tänkande och visar med en mängd data och många övertygande historiska exempel på att vad som skiljer välmående och fattiga samhällen åt inte kan förklaras med skillnader i strukturella eller kulturella förhållanden utan av hur deras institutioner har utformats. Välmående länder har i sin terminologi ”inkluderande” ekonomiska institutioner som garanterar rättssäkerhet, äganderätten och skapar något så när likvärdiga möjligheter för marknadens aktörer. De har också ”inkluderande” politiska institutioner med vilket förstås en relativt stark centraliserad stat som likaväl är öppen för medborgerligt inflytande och pluralism.  Fattiga länder har istället den motsatta typen av institutioner som benämns ”exploaterande”.  Detta är stater där en korrupt elit använder den politiska makten till att gynna enbart sig själv och sina politiska anhängare. I Douglass Norths efterföljd visar författarna att det fundamentala problemet är att ”historien inte är effektiv”, det vill säga att det inte finns något som talar för att ekonomins eller politikens aktörer på något automatiskt vis har förmåga eller ens intresse av att skapa den typ av ”inkluderande” politiska och rättsliga institutioner som visat sig gynna samhällsutvecklingen. Detta är, kan man säga, den neo-klassiska ekonomiska teorins akilleshäl – att man saknar en teori om hur de institutioner som effektiva marknader måste bygga på för att fungera alls kan uppstå. Acemoglu och Robinson åskådliggör väl varför man kan förvänta sig att politiska ledare och starka ekonomiska aktörer i många underutvecklade länder inte har ett intresse av att skapa ”inkluderande” institutioner utan tvärtom gärna fortsätter att stödja de ”exploaterande” dito eftersom detta faktiskt gynnar dem.

Så långt är allt gott och väl – boken är mycket läsvärd och det institutionella argumentet övertygande. Acemoglu och Robinson är båda synnerligen välrenommerade och inflytelserika forskare och att de nu har sammanfattat sina många svårtillgängliga akademiska artiklar i en mera populärt hållen bok är mycket förtjänstfullt. Vi ser här också prov på ett mycket fruktbart samarbete mellan ekonomi och statsvetenskap. Budskapet till befolkningen i världens fattiga länder är också i en mening rätt positivt. Er fattigdom beror inte på att det är något fel på er kultur eller på att ni som grupp inte har den intellektuella förmåga som krävs för att skapa välstånd. Istället är ni fattiga och drabbas av allsköns misär därför att ni har usla politiska ledare som skapar och vidmakthåller korrupta och diskriminerande samhällsinstitutioner.

Även solen har dock som bekant sina fläckar. Det första problemet gäller själva definitionen av vad som ska räknas som ”inkluderande” institutioner.  Denna är synnerligen oprecis och allmänt hållen och bygger i stort sett på idén att USA:s politiska och rättsliga system är så nära nirvana man kan komma. Denna hemmablindhet skapar flera problem. Antalet institutioner är i varje land enormt och man vill veta om vissa är viktigare än andra. Är det viktigare att få till stånd en fungerande representativ demokrati än att få ner korruptionen i statsförvaltningen?  Framgångsrika länder visar sig dessutom kunna ha mycket olika politiska institutioner – exempelvis är det demokratiska systemet i Schweiz mycket annorlunda jämfört med det i Danmark vilka i sin tur skiljer sig mycket från USA:s.  Även de rättsliga och förvaltningspolitiska systemen skiljer sig markant åt i rika västländer. En del rika länder har starka författningsdomstolar, andra inte. Vissa rika länder har politiskt utsedda domare (till exempel USA), andra inte. I vissa rika länder tillsätts stora delar av den offentliga förvaltningspersonal efter partibok (Österrike, USA), medan i andra är det yrkes- och utbildningsmeriter som gäller.  Ett tredje problem är att den begreppsliga lösaktigheten gör det omöjligt att skapa verktyg för att faktiskt mäta kvaliteten i olika länders uppsättningar av institutioner. 

En svår nöt för Acemoglu och Robinsons institutionella teori är dagens Kina. I alla tillgängliga mätningar visar sig Kina ha en svårt korrumperad statsförvaltning och mycket kan man säga om kommunistpartiet men ”inkluderande” är det knappast. Likväl uppvisar som bekant Kina en helt fenomenal ekonomisk tillväxt men inte bara det. Som Nobelpristagaren Amartya Sen har visat, klår det kommunistisk-auktoritära Kina nu det liberal-demokratiska Indien på alla de standardmått som används för att mäta ”mänsklig välfärd” (spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd, läskunnighet, antal människor i svår fattigdom etcetera). Detta visar sig gälla även om man gör mera statistiska jämförelser av jordens länder, det vill säga att demokrati inte ger några klara avtryck vad gäller förbättringar av mänsklig välfärd. Kinas utveckling innebär att det antingen måste vara något fundamentalt fel på den institutionella teorin eller, vilket är mera troligt, något fel på hur man definierar och mäter kvaliteten i Kinas statsförvaltning och rättsväsende. Robinson och Acemoglu går tämligen lätt över detta problem och förutspår att Kina kommer att få problem med sina ”exploaterande” institutioner framöver. Det må vara fallet men det förklarar inte hur man har kunnat ha en så dramatisk utveckling som man har haft de senaste decennierna.

Ytterligare ett problem är deras förklaring till varför länder med likartade kulturella, sociala och ekonomiska strukturella förhållanden likväl kan visa så stora skillnader i institutioner. Här faller man tillbaka i beskrivningar av historiska tillfälligheter och olika politiska ledares personligheter och uppfattningar. Denna tämligen anekdotiska ansats är långt ifrån det ideal om generell teoribildning som är dessa forskares signum. Framställningen saknar den disciplinerade systematik som följer antingen av statistisk analys eller av väl strukturerade jämförbara fallstudier. Särskilt saknar man den senare typen av ansats när det gäller frågan om övergångar från ”exploaterande” till ”inkluderande” institutioner.  En fråga som de sorgfälligt undviker är om sådana förändringar från vad jag vill benämna ”dysfunktionella” till ”effektiva” samhällsinstitutioner vanligen har skett gradvis eller om de har visat sig kräva mera revolutionära big bang-typer av processer och vad som i så fall sätter igång sådana förändringsprocesser. 

Slutligen tror jag att många historiker kommer att finna skäl att ifrågasätta de tolkningar som görs i boken av sådant som romarrikets och Venedigs uppgång och fall, stamförhållandena i Botswana under 1960-talet och den neolitiska revolutionen.  Boken kommer säkerligen att hålla en mindre bataljon historiker och ekonomi-historiker sysselsatta för en tid framöver. Icke desto mindre är detta en både välbehövlig, stundtals faktiskt spännande och synnerligen läsvärd bok.