Kandel växte upp ett stenkast från Bergasse, där Sigmund Freud hade sin praktik. Efter att i sista stund lyckats fly till New York tänkte han sig en karriär som humanist, men bestämde sig för att bli läkare för att kunna utbilda sig till psykoanalytiker. Men att kunna förstå den komplicerade mänskliga hjärnan med dess 100 miljarder nervceller verkade omöjligt, varför han istället ägnade sig åt att studera ett enklare nervsystem – Aplysians eller sjöharens. Med denna modell kunde han kartlägga minnesmekanismer, vilket ledde till Nobelpris i fysiologi eller medicin år 2000.

I sin självbiografiska bok In Search for Memory utgår han från sitt starkaste barndomsminne – när nazisterna i samband med kristallnatten plundrade hans fars leksaksaffär och tog hans födelsedagspresent ifrån honom. Nu har han återvänt till Wien, och särskilt till Freud och hans samtida.

I den nya boken förflyttar sig Kandel lätt till sekelskiftets Wien ungefär som Woody Allen gjorde i Midnatt i Paris. Den tidens celebriteter såsom Gustav Klimt, Johann Strauss, Gustaf Mahler möts på Café Griensteidl, Café Central eller i litterära salonger som hos Bertha Zuckerkandel. Flera läkare deltog också i samvaron såsom Sigmund Freud och den berömde kirurgen Theodor Billroth. Bertha var gift med Emil Zuckerkandel, som var en ledande medicinsk forskare vid Allgemeine Krankenhaus. För medicinare är han väl känd, då han fått en körtel uppkallad efter sig. Han tog med Klimt till obduktioner och mikroskopiska visningar av spermier och ägg.

Allmänna sjukhuset i Wien spelade alltså en stor roll för både läkarvetenskapen och kulturen. Det var världens ledande medicinska centrum då, dit även amerikanska läkare vallfärdade. Interaktionen med det kulturella Wien var betydande. Man skall komma ihåg att Freud hade höga naturvetenskapliga ambitioner. Han postulerade att nervcellerna utgör hjärnans byggstenar, eller medvetandets och själens atomer.

Enligt Kandel så var det läkaren och författaren Arthur Schnitzler och konstnärerna Gustav Klimt, Oskar Kokoschka och Egon Schiele som öppnade ögonen för Freud när det gällde kvinnans sexuella undermedvetna tankar och barnets bindning till mamman. De insåg tidigare än Freud också betydelsen av aggressionsinstinkten. Schnitzler var läkare och författare på modet och kanske delvis bortglömd idag. Men han aktualiserades av Stanley Kubricks sista film Eyes wide shut, som grundar sig på hans bok Drömberättelse. Den handlar om de undertryckta sexuella känslorna.

Hur tolkar hjärnan konsten? Av alla miljontals bites som når näthinnan är det bara en bråkdel som kommer fram till hjärnans syncentrum. Hjärnan måste fylla i linjer i exempelvis geometriska synvillor som Kanizsas triangel. Det är inga kamerabilder som reproduceras i hjärnan. Våra hjärnor skapar mycket av det vi ser genom att lägga till vad som borde finnas med. Figurer tolkas i en del, färger i en annan och rörelser i en tredje del och sätts ihop. Färgen uppfattas snabbast av hjärnan och påverkar framförallt emotionella centrum. Så när vi ser en röd sportbil komma farande uppfattar hjärnan först den röda färgen, sedan bilens form och rörelse innan hjärnan ”konstruerar” bilden av den förbisvischande bilen.

Hjärnan arbetar mycket med kontraster genom att de nervimpulser som utlöses i näthinnan av en fylld cirkels mitt förstärks medan de som kommer från periferin hämmas. Detta har visats av den svenske Nobelpristagaren Torsten Wiesel. Gustav Klimt verkade känna till detta på ett omedvetet sätt när han förstärkte kontrasterna med linjer av guld. Det kan man se i målningen av Adele Bloch-Bauer, som nyligen köptes för 135 miljoner dollar av en amerikansk konstsamlare. I guldornamenten i målningen ser man också fiskar, spermier och ägg, som visar hur intresserad Klimt var av Darwins evolutionslära. Också i Judith från 1901 är kontrasterna i guld tydliga. Enligt Kandel förefaller Judith ha ett närmast orgastiskt ansiktsuttryck, samtidigt som hon håller i Holofernes avhuggna huvud. Hon har just förfört honom och sedan skurit av honom hans huvud för att befria judarna från assyrierna. Vilken lysande illustration av kastrationsångesten! Vetskapen om dessa båda tavlors svindlande ekonomiska värden förefaller öka hjärnans njutning.

Kandels tes är att konsten appellerar till våra undermedvetna drifter. För det är de som gör livet värt att leva. Detta verkar Klimt, Kokoschka och Schiele ha förstått. Sigmund Freud beskrev det omedvetna som läkare. Men Freud visade också att vi har ett överjag som hämmar de undermedvetna drifterna och anpassar oss till det borgerliga livet, inte minst i det bigotta Österrike. Nu vet vi att överjaget motsvaras av hjärnans pannlob, som bromsar undermedvetna drifter och önskningar. Den kan skadas, såsom hos den berömde rallaren Phileas Gage som vid en sprängolycka fick skallen genomborrad av ett järnspett. Han överlevde mirakulöst men blev asocial och kunde inte styra sina drifter.

I den undermedvetna hjärnan spelar belöningssystemet en stor roll. Det upptäcktes i början av 1950-talet. Några amerikanska forskare opererade in elektroder i råtthjärnan. Råttan kunde sedan tillfredsställa sitt njutningscentrum genom att trycka på en pedal. Resultatet blev att den stimulerade sig till döds, då den slutade äta och dricka. Människor kan göra det samma genom att missbruka narkotika eller alkohol. Men belöningssystemet tillfredsställs också av god mat, sex, musik, poesi och konst. Bara förväntning om det goda kan räcka. Man njuter redan av vinets boquet innan man smakat på det. En liknande förväntan är sannolikt av betydelse för konstupplevelsen.

Kandel hänvisar till en rad andra forskningsupptäckter, som förklarar konstens inverkan på hjärnan. En sådan gjordes av Nikko Tinberger, som också blev Nobelpristagare. Han upptäckte att gråtrutsungar tittar efter sina mammors gula näbb, med dess röda prick. Mamman svarar med att spotta upp den halvsmälta maten från sin kräva och föda sina ungar. Det visade sig dock att det räckte med att visa ungarna en pinne med tre röda streck. Det gav till och med upphov till en starkare reaktion. De skickliga konstnärerna kanske på samma sätt genom att framhäva vissa strukturer appellerar till undermedvetna upplevelser. Det kan förklara varför Picassos kubistiska kvinnor på sitt sätt är sexigare än nakenfoton i Playboy.

De fina konstverken leder till att man fokuserar uppmärksamheten, som när man ser ljussättningen i Rembrandts porträttmålningar. Hjärnan kan bara vara medveten om en sak åt gången och föredrar därför konstverk som framhäver en figur eller en karikatyr där bara vissa ansiktsdrag finns med i övertydlig form.

Eric Kandel är suverän som ciceron när han förklarar de wienska konstverkens mening och hur hjärnan uppfattar dem. Men han kunde, liksom Karl Popper, ha varit mer ifrågasättande av de freudianska tolkningarna. Popper var ju en av de stora österrikiska filosoferna som, liksom Kandel, flydde när Österrike annekterades av Nazi-Tyskland. Även om Popper nämns så tar inte Kandel upp hans kritik av freudianismen, särskilt drömtydningen. Det går nämligen inte att falsifiera en tolkning av en dröm.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kandel vill ju i första hand vara vetenskapsman och uppger att han är reduktionist. Liksom positivisterna reducerade känslor till ”vitriol och socker”, så förklarar Kandel hur olika signalsubstanser eller neurotransmittorer är engagerade i det undermedvetna tänkandet. Dopamin är det klassiska ämnet, vars halt i hjärnan kan stimuleras av att äta choklad eller vid åsynen av harmoniska kombinationer av färger. Serotonin är välkänt stämningshöjande och dess nivå kan höjas av att när man ser impressionisternas penseldrag. Acetylkolin är kanske den viktigaste signalsubstansen för att hålla oss medvetna och komma ihåg konstverken. Halten av endorfinerna – kroppens eget morfin ökar när man joggar. En kulturkick kanske kan ge motsvarande endorfinpåslag.

Kandel menar att det reduktionistiska synsättet inte förtar njutningen. Man blir inte mindre kär om man får veta vad som händer med signalsubstanserna i hjärnan när man ser sin älskade.

Han vänder sig också mot talet om de två kulturerna. Den aktuella boken illustrerar på ett lysande sätt hur kulturen och hjärnforskningen befruktar varandra och inte skall betraktas som helt separata områden.