Som besökare är det bara att ta plats på första parkett – någonstans mellan de sakrosankta nationaltemplen Hofburg och Burgtheater – och fascinerat bevittna sammanstötningarna mellan det på en gång mondäna och masochistiska borgerskapet och konstnärernas freudianskt radikala uppror. Detta Österrike är en av tre kulturnationer som granskas i Cecilia Hanssons intervjubok Hopplöst, men inte allvarligt. Konst och politik i Centraleuropa som har för avsikt att ge en kalejdoskopisk bild av konst och politik i dagens Centraleuropa. Förtjänstfullt ger Hansson här läsaren möjlighet att närmare bekanta sig med såväl välkända som mindre bekanta författare, dramatiker, regissörer, bildkonstnärer och filmare från Österrike, Ungern och Rumänien.

Det är respektingivande i sig att Hansson på plats i huvudsakligen Wien, Budapest och Bukarest, under 2014 och 2015, lyckats få till möten med alla dessa kulturella celebriteter. Nå, hur står det då till med konsten och politiken i det personlighetskluvna Österrike, den ”illiberala demokratin” Ungern och det genomkorrumperade Rumänien? Hansson och hennes illustra samtalspartner – åtta österrikare, fem ungrare och fem rumäner – lyckas förvisso förmedla mer nyanserade bilder av respektive nationer, även om bokens första intervjuobjekt, den framstående österrikiske dramatikern Peter Turrini, inte är sen att lägga fram sin teori om att ”teater kommer på första plats och livet på andra i Österrike”. Att inte ens världens undergång skulle få wienaren att sluta dansa, som om ingenting hade hänt, är möjligen en illvillig karikatyr, men bekräftas i olika ordalag av Turrinis landsmän. Hermann Nitsch, en av de ledande Wienaktionisterna på 60-talet och känd för sina brutala och chockerande konstaktioner, talar förstås gärna om ”det förljugna” Österrike, och filmregissören Michael Haneke nämner landets ännu synliga ”bruna bottensats”, medan den bemärkta dramatikern Marlene Streeruwitz karskt bollar tillbaka till den förstnämnde med följande fyndiga citat: ”Med en Nitsch på väggen behöver man ingen dotter i källaren.”

Varje nationskapitel inleds med en kort historik och lägesbeskrivning av det politiska, konstnärliga och intellektuella klimatet i respektive land. Hanssons personliga kommentarer präglas dock i väl hög grad av allmängods och kulturhistoriska klichébilder, som fläckas än mer av onödiga upprepningar. Då kommer hon mer till sin rätt i egenskap av den intervjuande, där hon med sina enkla men ofta kloka frågor får intervjuobjekten att lägga ut texten om sin konst, sina hemländer och de intellektuellas roll i en orolig värld. Hansson gör helt rätt i att låta sina samtalspartner prata på; det är ju Marina Abramovic’s, Péter Esterházys, Mircea C˘art˘arescus och Herta Müllers tankar och ord vi är intresserade av. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig en smula på hur Hansson ibland underlåter att ta tag i intressanta trådar som intervjupersonerna rullar ut under samtalets gång. När exempelvis nämnda Streeruwitz i ett resonemang om manskultur och överförmynderi inom den österrikiska sjukvården hävdar att ”medicin har mycket med militarisering att göra”, vore det ju trevligt om Hansson hade bett henne att närmare förklara sin utsaga. Tveklöst ställer Hansson många intresseväckande frågor i intervjuerna, och kan spontant flika in tänkvärda reflektioner under intervjuobjektens resonemang, även om hon stundom tenderar att undvika kritiska frågor och att vara litet väl servil gentemot sina prominenta samtalspartner – ”Hur kan du vara så orädd?” (till den ungerska sociologen och essäisten Eszter Babarczy), ”Jag har alltid slagits av hans ödmjukhet” (om C˘art˘arescu), ”Varifrån kommer ditt mod?” (Herta Müller). Varför inte låta respektive författares mod eller ödmjukhet framträda liksom av sig själva, snarare mellan än på raderna?

Men visst är det oavbrutet spännande att läsa de intervjuades egna ord om diktatur och demokrati, censur och självcensur, om humorn som vapen mot politisk enfald, om korruption och kulturförakt och om skillnaden mellan politisk frihet och inre frihet. Men också om Péter Nádas övertygelse om att ”livets nyanser är intressantare än den politiska korsetten”. Landsmannen Esterházy understryker i samma anda den sanna diktarens aristokratiska autonomi genom att påminna om att ”böcker som enbart uppstod ur det politiska motståndet var döda efter 1990”. Eller som performancekonstnären Marina Abramovi´c skriver angående konstens universalitet: ”Om man har olika nivåer och en komplex praktik kommer ens verk att överleva.”