Den tanken känns så naturlig att det är lätt att tro att det alltid har varit så, men den har sina rötter i den moderna konstens historia och uppkomsten av ett konstnärligt autonomt fält.

Ett konstnärligt fält, eller det som vi i vardagsslag kallar konstvärlden, är en social värld styrd av en egen logik, de symboliska värdenas logik. Där finns ett grundläggande avståndstagande gentemot samhället: konstnären vänder sig bort från lönearbetet och hävdar sin frihet, konstnären gör revolt och vägrar anpassa sig efter den strävande borgarklassens dygder, konstnären biter den hand som föder den. Det är inte nödvändigtvis den mest efterfrågade konsten som anses ha högst kvalitet, många gånger är det den konst som inte säljer alls som ges erkännande. Konstens hierarkier och kvalitetskriterier är helt och hållet en intern affär.

Före modernismens genombrott var konstnärens roll i samhället annorlunda, även om det moderna konstbegreppet ofta läggs som ett raster över äldre tiders konstföremål, bilder och konstnärliga identiteter. Det har bidragit till att många framgångsrika konstnärer som i sin samtid hade en hög och jämn produktion, var erkända för sitt yrkeskunnande och hade åtskilliga beställare inte platsar i den konsthistoriska berättelsen.

Allt fler forskare idag intresserar sig för det konstnärliga arbetet som praktik och konstnärens yrkesidentitet oberoende av konstnärliga hierarkier och den moderna konstens berättelse. Från olika perspektiv och vetenskaplig hemvist studeras hur konstnärers möjligheter att verka professionellt har varit ordnat, samt hur efterfrågan och föreställningar om vad konsten skall tjäna för uppgift styr utbudet. Begreppet konst är i det sammanhanget ett paraplybegrepp för allt möjligt som räknas in i konstens historia: måleri, skulpturer, teckningar, grafik men också hantverk av olika slag, brukskonst och textil.

De målningar vi till exempel ser på utställningen Stolthet & fördom. Kvinna och konstnär i Frankrike och Sverige 1750–1860 på Nationalmuseum, och i den innehållsrika katalogen med samma namn, har inte tillkommit under förutsättningen av ett konstnärligt autonomt fält. Det vi ser är en beställar- och brukskonst, underordnad de hierarkier som rådde i samhället för övrigt och som var nära knuten till den politiska och ekonomiska makten.

Rader av porträtt av pudrade adelsdamer i frasande sidenklänningar kanske tröttar ut en och annan besökare. Porträttminiatyrens karaktär av flitigt reproducerad handels- och bytesvara skaver mot idén om originalitet. Trots det fanns det konstnärer som var skickligare och mer framgångsrika än andra, och därigenom måste vi också kunna tala om kvalitet.

Det som gör utställningen intressant och ovanlig är att den inte bara visar på kvinnors begränsade möjligheter att göra konstnärlig karriär, utan även lyfter fram de områden där kvinnor har varit framgångsrika. Pastellmåleri och porträttminiatyrer på porslin är två sådana områden. Som historiografisk forskning med genusperspektiv är Stolthet & fördom ett ypperligt exempel.

Även inom kulturpolitisk forskning har intresset ökat för att studera relationen mellan konstnärligt utövande och professionell identitet. Hur förändras konstnärsrollen i förhållande till politikens fält? Vilka ideal inkorporerar och förmedlar den professionelle konstnären och hur har kulturens och kulturpolitikens inriktning påverkats, till exempel genom påtryckningar från intresseorganisationer på arbetsmarknaden?

I antologin Cultural Policy, Work and Identity.The Creation, Renewal and Negotiation of Professional Subjecitivities bidrar ett tiotal forskare från Kanada, England, Frankrike, USA och Sverige till att ge en komplex och detaljerad bild av hur professionella konstnärsidentiteter skapas och omförhandlas i relation till politikens fält.

Enligt Jonathan Paquette, lektor i statsförvaltning vid universitetet i Ottawa och bokens redaktör, har kulturpolitisk forskning endast i liten utsträckning tidigare utforskat relationen mellan kulturpolitik och konstnärlig identitet kopplat till yrkesutövning. De olika bidragen ger sammantaget en mångfasetterad bild av de frågeställningar, metoder och teoretiska perspektiv som förekommer på området.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Något bör kanske sägas om begreppet ”professionell identitet” som antologin flaggar för. Utövare av professioner brukar normalt inskränkas till de legitima experter inom ett område, av samhället sedda som auktoriteter. Dessa personer har uppnått legitimitet genom att ha gått speciella utbildningar, ha accepterat att följa vissa förpliktelser knutna till yrket och blivit erkända som medlemmar i en yrkesorganisation.

De konstnärliga praktikerna är inte professioner i den meningen. Legitimiteten uppnås inte på formaliserade bedömningsgrunder och sanktioneras heller inte av samhället, som är fallet med till exempel läkare och jurister. Den snäva förståelsen av begreppet profession som beskrivits ovan är därför otillräcklig när det gäller att studera arbete och identitet på kulturens område.

Likväl finns det inom konstens sociala värld samma slags legitima instanser som bedömer kvaliteten i verksamheten, till exempel kritiker och intendenter. På motsvarande sätt finns yrkesorganisationer som handlar kollektivt å den enskilde medlemmens vägnar och genom invalskriterier bedömer vem som är berättigad till medlemskap. Studier som är orienterade mot individers karriärer inom en begränsad social värld ger en mer användbar förståelse av begreppet profession.