Så ofta och så högljutt larmas det om hoten mot demokratin att de flesta kloka människor har slutat med att lyssna och läsa så fort hoten kommer på tal. För just nu mår den svenska demokratin riktigt bra, och det är svårt att upptäcka några allvarliga hot på horisonten.

I alla fall trodde jag det tills jag läste David Runcimans lika välskrivna som vältänkta bok The ConfidenceTrap som höjer flera varningens fingrar. Det faktum att vi – och med vi menar han vanligen Nordamerika och Västeuropa – har klarat oss någorlunda helskinnade hittills är ingen garanti för att vi också i framtiden ska göra det. Det finns flera faror. Runciman nämner fyra: krig, offentliga finanser, miljökatastrofer och konkurrerande politiska modeller, som Kina. Han kunde gott ha lagt EU till listan av hot, för här har vi ett nytt slags politisk entitet med ett i bästa fall oklart demokratiskt mandat.

Runciman, som är professor i politics vid universitetet i Cambridge, hemfaller sällan till abstrakt teoretiserande; istället har han förankrat sin bok i ett antal konkreta kriser för demokratin, bland andra de båda världskrigen och deras efterspel, 1930-talets depression, Kubakrisen 1962, kriget mot terrorismen och till slut den finanskris som inleddes 2008 och väl ännu inte är helt över. Hans analys visar att demokratins styrkor ofta är nära besläktade med dess svagheter.

Demokratin är ofta både vulgär och närmast slafsig: ett odisciplinerat folk visar sig barnsligt otåligt i sina krav på att inte bara få alla sina önskningar uppfyllda, utan kräver att få dem uppfyllda nu eller allra senast i morgon. Politikerna måste göra sitt bästa för att uppfylla kraven, annars kastas de ut av en nyckfull väljarkår. I det ständiga larm och brus med de höjda röster och grova anklagelser som kännetecknar väl fungerande demokratier, är det inte lätt för ansvarfulla och eftertänksamma stämmor att göra sig hörda.

Somliga har i detta sett – surprise, surprise – ett hot mot demokratin och vill ge mer makt åt experter, men det är vanligen en bot som är värre än sjukdomen. Även om Runciman är den förste att erkänna att i, till exempel, frågan om människans påverkan på klimatet av idag och imorgon är det närmast omöjligt för vanligt folk att sätta sig in problematiken på ett sätt som låter oss slippa att lita till experter.

De kriser som Runciman skärskådar är vitt skilda, men ändå har de en hel del gemensamt. Det såg länge ut som om demokratierna skulle förlora första världskriget mot autokratierna. 1930-talets depression såg till en början ut att leda till diktaturens seger. Många såg Sovjetunionen som ett alternativ till demokratin. 1962 stod hela mänskligheten på randen till ett kärnvapenkrig och sin hittills kanske allvarligaste kris. 2008 höll hela världsekonomin på att braka samman med depression och massarbetslöshet som följd. Och det hade i sin tur öppnat dörren för demokratins kritiker, som gärna pekar på det auktoritära Kina som modell för framtida stabilitet.

Men demokratin klarade sig. Det tyska krigsmaskineriet kollapsade. Hitler förlorade. Sovjetunionen backade, drog tillbaka sina missiler från Kuba. Sovjetunionen förlorade det kalla kriget. Konsekvenserna av den finansiella härdsmältan 2008 har inte blivit fullt så katastrofala som vissa Kassandror förutspådde.

Orsakerna var enligt Runciman flera – en var att demokratier kan improvisera, de kan vara oförutsägbara. Kennedy kunde dunkelt antyda att det amerikanska folket aldrig skulle tillåta att han vek sig. Chrusjtjov hade ingen sådan opinion att ta hänsyn till eller, som i detta fall, att skylla på. Demokratiska ledare kan också kosta på sig att misslyckas, det värsta som kan hända dem är att de förlorar jobbet. När diktatorer misslyckas är det inte ovanligt att de förlorar livet.

Över huvud taget har det visat sig att demokratier är ganska bra på krig, speciellt om de blir långvariga. Diktaturer måste vinna sina krig snabbt, annars blir risken överhängande att de kollapsar. På papperet kan det tyckas som om centralt styrda diktaturer skulle vara starkare än ofta kaotiska demokratier. Verkligheten visar att så inte är fallet. Väst vann det kalla kriget.

Över huvud taget har demokratierna visat en enastående förmåga att krångla sig ur besvärliga situationer; muddlethrough har varit det metodiska segervapnet. Här ligger en fara; det är en styrka som om det vill sig illa kan bli en svaghet – den fälla av överdriven tillförsikt som Runciman talar om. Bara för att vi har klarat oss så här långt, finns det inget som säger att vi också gör det nästa gång. Eftersom vi har vant oss vid att domedagsprofetior aldrig besannas, är risken stor att vi kommer att ta alltför lätt på varningarna när nästa kris drabbar oss. Det har givit oss en trygghet som kanske kommer att en dag visa sig vara illusorisk. Den som kommer dragande med thistime is different kommer att möta trötta gäspningar: vi har hört det förut, ni politiska kommentatorer har ju förutsagt åtminstone sex av demokratins tre senaste kriser.

Runciman vill varna oss för att bli alltför trygga i vår förvissning att demokratin kommer att överleva alla kriser och inte bara det, att den också kommer att fortsätta att sprida sig över jorden. Hans bok riskerar egentligen att förstärka denna trygghet, att göra oss än fastare förankrade i trygghetsfällan.

Ett politiskt system som har klarat att mot dåliga odds vinna stora krig, besegra totalitära och till tänderna beväpnade stater på både höger- och vänsterkanten, att med tur och trixande ta sig ur besvärliga ekonomiska situationer, ska väl inte behöva frukta de moln som alltid tornar upp sig vid en demokratiska horisonten. I ett historiskt perspektiv tycks de just nu ändå ganska små.

Att det trots allt gått riktigt bra fram till nu är, som sagt, inget löfte om att framtiden ska se likadan ut. Visserligen är det sant att inget utvecklat demokratiskt land med en GNP per capita på över 7 000 dollar har fallit tillbaka till ett autokratiskt styrelseskick. En medelålder hos ett lands befolkning på åtminstone 30 år ökar också demokratins chanser att överleva. Men allt detta är statistik som aldrig ger oss några säkra verktyg för att förutsäga hur framtiden kommer att gestalta sig. Runciman undrar om det kanske inte finns en fara att vissa länder snart kommer att ha en så hög medelålder att det blir alldeles för dyrt att finansiera alla dessa pensionärer. Vi har inget svar på den frågan.

Miljön är en annan fara som det kan bli svårt att hantera inom demokratiska system. Vaga hot om framtida katastrofer kan komma att kräva insatser som hotar dagens välstånd. Politiker, som måste tänka på nästa val, kommer alltid att välja att bevara välståndet. Om katastrofen verkligen inträffar en dag, så är det någon annan som är tvungen att hantera den.

Och inte bara det. I demokratier talas det ständigt om framtida katastrofer. Människor tenderar att slå dövörat till, och det av ren självbevarelsedrift. Den som tar alla hot om framtida katastrofer på fullaste allvar kommer att leva i ett ständigt tillstånd av ångest som endast gynnar tillverkarna av psykofarmaka.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

The Confidence Trap är en alldeles utmärkt bok, välskriven och bitsk i tonfallet. Bäst är författaren i bokens mera generella och spekulativa stycken, medan redogörelserna för de olika kriserna inte så ofta lägger något direkt nytt till dessa av historiker i det flesta fall redan grundligt genomtröskade händelser.

Runciman säger att den bästa bok som någonsin har skrivits i detta ämne är Tocquevilles Demokratin i Amerika. Liksom sin stora föregångare ser Runciman demokratins styrkor och svagheter och hur dessa nära hänger samman med varandra. Den kan tyckas bångstyrig och oregerlig, men just det ger oss möjlighet att improvisera, att treva oss fram, möjligheten att förkasta en lösning eller en politiker när det verkar finnas andra som är bättre, möjligheten att vingla fram mellan olika politiska och ekonomiska alternativ istället för att följa en för alltid utstakad enda väg.

Demokratins vulgaritet innebär att många röster får komma till tals, inte bara etablissemangets. Tocqueville fruktade att den skulle ödelägga gamla fina värden – han ställde det vulgära och ociviliserade Amerika mot det så kultiverade Europa; en rå populism hotade att krossa aristokratisk förfining. Men demokratin ger plats för det mesta och de flesta värden.

Runciman ger inga råd hur vi ska ta oss ur The ConfidenceTrap, och skälet till det är enkelt: det går nog inte, i alla fall inte med bibehållen demokrati. Denna fälla, om det nu djupast sett är en fälla, är en del av demokratins natur. För att demokratin ska överleva måste vi som har förmånen att leva i en sådan ha en tro och en övertygelse om att vi kan fixa också nästa kris, även om vi just nu inte har den ringaste aning om när den kommer och hur den ser ut.