Vad göra? Efter att ha suttit några timmar vid datorn inser jag att partierna själva, eller rättare sagt deras reklambyråer, pratar för mycket i termer av storvulna visioner, medan Wikipedia mest rabblar tidigare valresultat – komplett med det enormt irriterande oskicket att redovisa erhållna mandat istället för procentandelar av rösterna, vilket för en utomstående inte säger ett dugg. (Även i svensk utrikesrapportering sker detta ofta, som om alla självklart håller reda på hur många ledamöter som sitter i tyska förbundsdagen eller franska nationalförsamlingen.)

Återstår bara en metod: att ge sig ut och prata med folk i valstugorna. Det ska jag göra när jag har tid. Till dess har jag dock blivit tagen av en affisch, signerad det socialliberala D 66: ”Mer förtätning. Fler bostäder. Mer Rotterdam.” På bilden är texten så kraftig att man nätt och jämnt anar skyskraporna i bakgrunden.

En sådan paroll vore helt otänkbar i en svensk valrörelse. Genom att inleda med ett negativt eller åtminstone lite smådystert substantiv som ”förtätning” medger man omedelbart att en prioritering har gjorts. Redan där skulle en svensk partisekreterare svimma av skräck. Men holländska partier tycks inte inbilla sig att alla kan nå egen majoritet, utan nöjer sig med att mobilisera sina kärnväljare. I fallet med D 66:s byggiver i Rotterdam måste tankarna ha gått såhär: överklassen i sina gamla paradvåningar, folk som har allt att förlora på att lägenheter byggs så att priserna går ner, lär ändå aldrig rösta på oss. Men studenter och andra yngre väljare kan mycket väl låta sig lockas av ett parti som pratar klarspråk och medger att varje reform har sina baksidor, i alla fall när belöningen som hägrar är ett överkomligt förstahandskontrakt mitt i stan.

Senast jag på rak arm kan minnas en svensk partiföreträdare uttrycka sig så ärligt var när miljöpartiets Peter Eriksson frågades ut i tv. Tyckte han verkligen att motståndet mot vår vapenexport var värt att 30 000 människor kunde bli av med jobbet? Utan att blinka svarade han ja på den frågan, och la dessutom ut texten om varför. Det är ohyggligt länge sedan nu och jag undrar om vi någonsin kommer att få uppleva något liknande.

Lokalpolitik tar fram det bästa i människor, eller med andra ord det allra krassaste, som inte bara är synonymt med snålhet utan faktiskt med allmän nykterhet och sans. Egenintresset tränger ut de ideologiska flosklerna. Ta bara prostitutionsfrågan. Även om holländarna på det nationella planet är extremt liberala i detta ämne, precis som de är med cannabisbruk och dödshjälp, ser jag ingen politiker i Rotterdam som på allvar hävdar att man borde försöka få tillbaka bordellerna (horkvarteren revs för många år sedan i en allmän uppstädning). Hur kommer det sig? För att Amsterdam, den eviga rivalen, drunknar i brittiska fyllehundar på svensexa. Ingen vill ha hit dem, och då är det slutdiskuterat. Gärna ideologiska principer, men först en rejäl kravspecifikation på verkligheten, en lista där det ingår att slippa gator där kvinnor säljs som djurkadaver i skyltfönstren. Ingen vill ha det som i Amsterdam.

I cannabisfrågan råder en bräcklig fred. Det finns fortfarande coffeeshops i Rotterdam, men med hjälp av regleringar som bland annat stipulerar att de inte får ligga närmare en skola än 150 meter har man fått ner antalet till en nivå där de inte på något sätt präglar gatubilden. (Återigen till skillnad från i Amsterdam, där det är betydligt enklare att hitta lätt narkotika eller t-tröjor med cannabismotiv än, säg, en ny dator eller ett par skor.)

Kanske var det detta Thatcher menade med ”institutionell konkurrens”. Tänk om Stockholm, Göteborg och Malmö låg blott en halvtimme ifrån varandra med pendeltåg, så som är fallet med Amsterdam, Rotterdam och Haag. Kanske skulle det ha gjort lokalpolitiken lite mer verklighetspräglad och tävlingsinriktad även i Sverige.