Krig och fred
Många berömda statsmän har besökt den amerikanska presidentens lantställe Camp David. Under andra världskriget träffades Franklin D Roosevelt och Winston Churchill där för att planera invasionen av Normandie. På Roosevelts tid kallades det Shangri-La, men Dwight D Eisenhower döpte om det efter sin sonson David.
Men trots alla viktiga möten som ägt rum där är Camp David framför allt förknippat med en händelse: fredsuppgörelsen mellan Israel och Egypten 1978. Huvudpersonerna var USA:s president Jimmy Carter, Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin.
Uppgörelsen var kulmen på en rad överraskande händelser som ägde rum i Mellanöstern på 1970-talet. År 1970 avled Egyptens president Nasser hastigt. Dagen efter fick USA:s dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger frågan om vad han trodde om den nye presidenten Sadat, och han svarade att han bedömde honom som en provisorisk figur. Kissinger beskrev det senare som en av sina värsta felbedömningar.
Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till anfall mot Israel på landets helgdag jom kippur. Israel var helt oförberett och drabbades inledningsvis av stora förluster. Efter en tid kunde Israel slå tillbaka angriparna. Men landet var i chock, och kritiken var hård mot premiärminister Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan för den bristande beredskapen. Båda tvingades avgå 1974. Kriget förändrade bilden av Dayan, som haft hjältestatus efter den snabba israeliska segern i sexdagarskriget 1967. För Egypten innebar det däremot något av en upprättelse efter det förnedrande nederlaget sex år tidigare.
Efter oktoberkriget kom USA att engagera sig i Mellanösternkonflikten på ett sätt man inte hade gjort tidigare. Henry Kissinger, som i september 1973 blivit utrikesminister, gjorde ett otal resor i regionen och begreppet ”skytteldiplomati” myntades. USA hade som ambition att isolera Sovjet i regionen, och därför var det viktigt att knyta en allians med Egypten. Under Nassers tid hade Egypten samarbetat med Sovjet, men Sadat signalerade 1972 att han ville ändra politiken genom att utvisa de sovjetiska rådgivarna.
Kissinger fick dock avgå som utrikesminister sedan Gerald Ford förlorat 1976 års presidentval mot den utrikespolitiskt oerfarne Jimmy Carter. Carter utsåg Cyrus Vance till utrikesminister och Zbigniew Brzezinski till nationell säkerhetsrådgivare. Det var ingen helt lyckad kombination, oenigheten mellan dem var ofta stor. Inom Mellanösternpolitiken hade de dock ungefär samma synsätt.
År 1977 förlorade Arbetarpartiet ett val i Israel för första gången, och Menachem Begin från Likud blev premiärminister. Ett överraskande inslag i Begins regering var att Moshe Dayan återkom, nu som utrikesminister. Likuds framgång oroade många i omvärlden som uppfattade partiet som extremt. Begin ansåg att Israel hade historisk rätt till Västbanken, eller Judeen och Samarien som han kallade området. Begin var formad av sin uppväxt i ett Europa förgiftat av totalitära ideologier. Hans föräldrar mördades av nazisterna, han själv arresterades 1940 av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och fördes till Gulag, som han dock fick lämna efter ett år.
Trots detta kom alltså fredsprocessen att göra framsteg under de närmaste åren. Sadat förklarade 1977 att han var beredd att resa till Israel, och han fick därefter en inbjudan att tala i parlamentet knesset. Detta var sensationellt eftersom arabstaterna tidigare hade vägrat att erkänna den judiska staten.
Därmed blev det möjligt för Carter att bjuda in företrädare för Israel och Egypten till Camp David. I den israeliska delegationen ingick, förutom Begin, bland andra Moshe Dayan och försvarsminister Ezer Weizman. I den egyptiska återfanns Boutros Boutros-Ghali, som sedermera blev FN:s generalsekreterare. Under 13 dagar kom dessa ledande politiker att i stor utsträckning vara isolerade från omvärlden. Ingen anade att mötet skulle pågå så länge, Carter hade planerat att det skulle vara i tre dagar.
Om detta möte har Lawrence Wright nu skrivit en spännande bok, Thirteen Days in September. De tretton dagarna utgör bokens ramberättelse, som ofta avbryts av tillbakablickar på huvudpersonernas liv eller tidigare händelser i Mellanöstern. Författaren går ända tillbaka till Bibelns berättelser om Josef och hans bröder, och om hur Moses förde ut judarna ur Egypten. Överläggningarna i Camp David var också ett möte mellan tre världsreligioner, den amerikanske presidenten var djupt kristen och kunnig om Bibelns berättelser och geografi.
Boken innehåller många intressanta, och ibland roande, detaljer. Vid ett tillfälle spelar Begin och Brzezinski schack. Begin hävdar att han inte har spelat sedan 1940, då han avbröts mitt i ett parti av NKVD. Trots det vinner han de flesta partierna. Ett rykte säger att Brzezinski medvetet lade sig för att Begin skulle bli på gott humör och mer medgörlig när det gäller Västbanken. I så fall misslyckades strategin, Begin hade inga planer på att ge upp området.
Överhuvudtaget var Begin mer dogmatisk än sina medarbetare, medan Sadat var mer kompromissvillig än de andra egyptierna. Splittringen inom den israeliska delegationen ledde till att Dayan och Weizman en tid efter Camp David-avtalet lämnade regeringen och bröt med Begin.
Ett stort problem i förhandlingarna var att Begin av säkerhetsskäl ville att Israel skulle behålla vissa bosättningar i Sinai, något egyptierna fann otänkbart. Läget var så låst att Sadat förklarade att han tänkte lämna mötet och åka hem. Carter sade att det i så fall innebär slutet för fredsprocessen, för alliansen mellan USA och Egypten och förmodligen också för hans presidentskap. Och inte minst skulle det vara slutet för den personliga vänskapen mellan Carter och Sadat.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Efter ett telefonsamtal med Ariel Sharon, som menade att frågan om bosättningarna inte borde få hindra ett fredsavtal, gav Begin till slut med sig. Därmed fanns grunden för det fredsavtal som skrevs under 1979, och som innebar att Sinai återlämnades till Egypten och länderna fick diplomatiska förbindelser. Uppgörelsen ledde till att Sadat och Begin tilldelades Nobels fredspris 1978, medan Carter fick vänta till 2002 innan han fick samma utmärkelse.
Avtalet mellan Israel och Egypten har hållit sedan dess, men det har beskrivits som en ”kall fred”. Relationerna mellan länderna utvecklades inte på det sätt en del hade hoppats. Dock fanns nu en grund för senare avtal. År 1993 slöts Osloavtalet mellan Israel och PLO, vilket ledde till att Yitzhak Rabin, Shimon Peres och Yassir Arafat tilldelades Nobels fredspris. Året efter slöts ett fredsfördrag mellan Israel och Jordanien.
I slutet av 70-talet fanns dock inte samma vilja till försoning. Arabförbundet hade tidigare haft sitt säte i Kairo, men Egypten uteslöts nu och blev föremål för ekonomiska bojkotter från andra arabstater, som också bröt de diplomatiska förbindelserna. År 1981 mördades Sadat av en islamistisk extremist. Carter, som hade förlorat 1980 års presidentval mot Ronald Reagan, deltog i begravningen tillsammans med de andra före detta presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford. Även Menachem Begin var med, medan arabstaternas ledare uteblev. Den blivande ledaren för al-Qaida, Ayman al-Zawahiri, arresterades efter att ha planerat ett bombattentat mot begravningen.
Året efter gav Carter ut memoarboken Keeping Faith. Hans engagemang i Mellanösternfrågan visar sig i det stora utrymme ämnet får i boken. Carter skriver att Sadat ändrade historiens gång och att han beundrar honom mer än någon annan ledare.
Författare och redaktör i Axess.