Bara för svenskt vidkommande igångsattes så sent som vid millennieskiftet det andra stora forskningsprojektet om andra världskriget, nu med särskilt fokus på Sveriges relationer till Nazi-Tyskland. Den avslutande delen, Klas Åmarks sammanfattande verk Attbo granne med ondskan, utkom för bara fyra år sedan. Och i en avhandling av Ingmarie Danielsson Malmros från samma år, 2011, framgår att just andra världskriget blivit ”det nav som historieundervisningen” – i svenska grundskolor och gymnasier – ”cirkulerar kring”. I omvärlden är bilden likartad. Forskningspublikationer och populärhistoriska verk avlöser varand­ra i en strid ström. Det ihållande intresset hänger givetvis samman med flera omständigheter: den första efterkrigstidens fängslande berättelse om kriget som en de västliga demokratiernas hjältesaga, därefter kalla kriget som en kraftmätning med en ny totalitär fiende och de senaste årtiondenas bild av kriget som Sankt Görans kamp mot den rasistiska draken.

I en nyutkommen bok, Rethinking World WarTwo, lyfter den brittiske hi­storikern Jeremy Black fram en kanske ännu viktigare faktor, nämligen den roll kriget kom att spela för efterkrigstidens nationella identiteter. Mer precist uppmärksammar Black det inflytande som minnet och tolkningarna av kriget har haft på de nationella självuppfattningarna och hur nya generationers ändrade synsätt har påverkat bilden av den egna nationens insatser under kriget. Bokens tyngdpunkt utgörs av två längre kapitel, som har rubriken ”Recollection” och som behandlar de förskjutningar som har ägt rum i minnesbilderna av kriget i Europa respektive Asien.­ Black ­inleder emellertid boken i en annan ände: först med en genomgång av de ”realhistoriska” orsakerna till kriget i främst Europa, därefter med en redogörelse av allianssystemens betydelse för krigets utgång och slutligen med en diskussion av hemmafrontens roll för de olika ländernas krigsinsatser. Denna blandning av real- och minneshistoria är ingen helt lyckad kombination, inte minst därför att analysen av de ”realhistoriska” förloppen också den blir till en diskussion om historikernas tolkningar – till exempel vilken vikt som forskningen har tillmätt den brittiska och franska eftergiftspolitiken visavi Hitler-Tyskland för krigets uppkomst. Resultatet blir en något spretig framställning som är svår att överblicka och få grepp om, vilket inte hindrar att resonemangen ändå är skarpsinniga och byggda på en exceptionell kunskap om forskningslitteraturen.

Ett belysande exempel på Blacks genomgång av minneskulturen är Frankrike, där synen på krigshändelserna har spelat en särskilt viktig politisk roll. I Frankrike splittrades hållningarna redan vid kapitulationen i juni 1940. I Vichy upprättade marskalk Pétain en samarbetsinriktad högernationell regering som såg sig som den legitima arvtagaren till tredje republiken. Mot kapitulationen och Vichyregimen revolterade de Gaulle och de fria franska styrkorna. Trots att dessa liksom den kommunistiskt influerade motståndsrörelsen spelade en marginell roll för befrielsen kom såväl fjärde som femte republiken att ses i ljuset av idén om det heroiska franska motståndet mot tyskarna – denna myt utgjorde grunden för efterkrigstidens gaullistiska nationalism. Den förment breda uppslutningen bakom motståndet och segrarnas avsky mot dem som hade samarbetat underströks av ett idag bortglömt faktum: vid krigsslutet lät gaullisterna avrätta cirka 10 000 påstådda samarbetsmän. Redan några år senare utfärdades dock amnesti för alla som hade anklagats för samarbete med tyskarna; samtidigt utraderades mer eller mindre Vichyregimen ur officiella framställningar och ur det kollektiva minnet.

I den offentliga franska debatten fortsatte emellertid minnet av kriget att skava. Nya publikationer under 1970- och 1980-talen dokumenterade att Vichyregimen hade åtnjutit en utbredd popularitet, att motståndet varit begränsat och att Pétains regering utan att vara tvingad av tyskarna hade deporterat tiotusentals franska judar till Tyskland, något som helt hade negligerats i de officiella berättelserna om kriget. Flera presidenter, som Georges Pompidou och Valéry Giscard d’Estaing, sökte överbrygga klyftan mellan dem som fortsatt fördömde Vichyregimen och dem som försvarade den – en konfliktlinje som främst delade den franska borgerligheten. Till dessa presidenter hörde dock inte François Mitterand, som själv varit knuten till Vichyregimen under en period. Först med hans efterträdare, president Jacques Chirac, påtog sig den frans­ka republiken det politiska och moraliska ansvaret för utelämnandet av judar till Nazi-Tyskland. Därmed fördömdes Vichyregimen slutgiltigt (?), samtidigt som det sattes punkt för den nationalistiska myten om det enade franska motståndet mot det nazistiska Tyskland.

Black visar övertygande att de nationella föreställningarna i hög grad hänger samman med krigets händelseförlopp. I de segrande länderna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen/Ryssland – finns nästan ingen kritik alls mot de heroiserande nationsmyterna – och varför skulle det finnas det, insatserna var ju de facto herois­ka. Som det franska exemplet visar är situationen helt annorlunda i de länder som ockuperades. Här handlar debatten fortfarande om hur gränsen skall dras mellan ideologiskt och ekonomiskt motiverad kollaboration och den realistiska nödvändighetens samarbete för att skydda den egna befolkningen. I Danmark har ”samarbejdspolitikken” det senaste årtiondet utsatts för tilltagande kritik, bland annat fördömdes den av den tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen (se recension av Hans Kirchhoffs bok At handle med ondskaben i Axess nr 7/15). I Italien har efterkrigstidens antifascistiska motståndsmyt närmast brutit samman, samtidigt som det har skett en positiv uppgradering av Mussolini-epoken. I Kina där maoismen, enligt Black, framförallt har grundat sin legitimitet på att ha befriat landet från utländska inkräktare, hålls fortfarande minnet av den japanska ockupationen vid liv av politiska skäl. I Tyskland har det, efter enandet av väst och öst, uppstått en opinion som anser att också tyskarna var drabbade: dels av de allierades bombningar, dels av den omfattande fördrivningen från öst efter kriget.

Historiedebatten i Sverige, skall tilläggas, har löpt i samma spår som i övriga västvärlden. De första årtiondena efter kriget dominerade förståelsen för samlingsregeringens eftergifter till Hitler-Tyskland. Senare generationer av historiker och debattörer tenderar att fördöma eftergifterna – ja, överhuvud kontakterna med det nazistiska Tyskland – som moraliskt förkastliga, men utan några överväganden om konsekvenserna av att Sverige skulle ha fronderat mot Hitler-Tyskland. Typiskt nog finns det varken i det tidigare eller senare perspektivet någon kritik av att Sverige vid krigsutbrottet stod närmast försvarslöst. Tanken att den småstat som står ensam och militärt svag – vid internationella konflikter – alltid riskerar att få stryk av den starke och att appeller till folkrätt och organ som Nationernas förbund/Förenta Nationerna bara är den obotfärdiges patetiska förhinder, verkar inte föresväva idealistiska svenska hi­storiker.

Jeremy Blacks bok ger en utmärkt och läsvärd översikt över de senaste årtiondenas forskning om andra världskriget. I viss mån driver han tesen om de nationella olikheterna så långt att den skymmer det faktum att det i varje fall i västvärlden länge fanns en gemensam och optimistisk tolkning av krigets utgång – i ”the churchillian view” utgjorde segern över NaziTyskland ett bevis för demokratins moraliska överlägsenhet. Visst låg det något självförhärligande i detta perspektiv, men det är intet mot det självförakt som idag är på modet, där kriget i allmänhet och Förintelsen i synnerhet tas till intäkt för tesen om den liberala kapitalismen som vägröjare för rasism, sexism och brun extremism.