Fram till för tio år sedan var hans namn känt enbart bland musikens finsmakare. Då fick han sitt genombrott med operan Passageraren, som därefter har uppförts på en rad världsscener, trots dess komplexitet och hjärtskärande innehåll. Nyligen utkom Danuta Gwizdalankas bok Der Passagier. Der Komponist Mieczysław Weinberg im Mahlstrom des zwanzigsten Jahrhunderts (Harrassowitz), som medryckande speglar tonsättarens livsöde. Den kompletterar Verena Mogls mer akademiska ”Juden die ins Lied sich retten” (2017).

Mieczysław Weinberg (1919–1996) växte upp i den fattigaste delen av det judiska Warszawa, på Krochmalnagatan, ett stråk som skar genom fromma chassiders, gårdsmusikanters och småtjuvars ruckel – faktiskt bara några hus från Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers hem.

Då andra världskrigets stormvindar yrde in flydde den unge tonsättaren ös­terut för att först hamna i Minsk. Vid Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen 1941 tog han sig brådstörtat vidare till Tasjkent.

Bakom honom låg ett judiskt Polen i spillror, det Polen som hade givit honom en gedigen konservatorieutbildning. Främst var han känd som pianovirtuos men han hade också hunnit komponera verk inom såväl den seriösa som den populära musiksfären. Framförallt var det fadern, violinisten Szmul, som var en musikalisk inspirationskälla. Denne uppträdde på teatrar, men tvingades långa tider gå arbetslös i denna judiska klangvärld full av musikanter.

Tasjkent förskonades från kriget. Dit evakuerades också Sovjetunionens mest kände jude, Solomon Michoels, en jiddischskådespelare av högsta rang tillsammans med sin ensemble. Som ordförande i Antifascistiska kommittén hade han goda kontakter med Josef Stalin.

Weinberg äktade Michoels dotter Natalia och gifte sig rakt in i jiddischeliten. I Tasjkent skrev han sin första symfoni och skickade den vidare till Dimitrij Sjostakovitj. Denne blev hänförd och kallade till sig den unge begåvningen till Moskva. Ett livslångt vänskapsband knöts dem emellan. Musikaliskt kom de att starkt påverka varandra. Idag betraktas de alltmer som jämförbara inom musikvärlden.

Sjostakovitj lyckades balansera inför det stalinistiska godtycket även om de uppblossande spänningarna med Kreml hotade hans karriär. Kontrasten gent­emot Weinbergs svåra väg var stor; dennes stycken uppfördes sällan. De två vännerna höll samman gentemot Partiets mäktige andresekreterare Andrej Zjdanovs efterkrigskampanj mot ”formalism” – läs ”borgerlig avart” – inom kulturen. Glättiga melodier åt folket och hyllningar till Stalin gick för sig, medan en konservativ modernist som Weinberg förmanades för sina dissonanser och melankoliska sekvenser.

Det skulle dröja flera decennier innan Passageraren sattes upp. Kompositören fick aldrig uppleva den framgång som
hans musik nu erfar.

När solomon michoels mördades på Stalins order 1948 råkade svärsonen också i onåd. Det judiska inslaget i hans kompositioner – som tidigare hade prisats – blev nu kritiserat. Hur skulle Weinberg nu förtjäna sitt levebröd när de statliga pengarna uteblev? Ingen konst för denne ekvilibrist med obetalbara erfarenheter från Warszawas nöjesvärld: cirkusmusik! Det kanske klingar trivialt i våra västeuropeiska öron, men i Ryssland är cirkus en ansedd konstart, inte minst dess tonala ackompanjemang. Vår närmast folkskygge man håvade in stålar från clownernas maneger, alltmedan de klassiska partituren samlades på hög för eventuellt framtida bruk.

Vid slutet av 1948 slog Stalin till mot hela den judiska kultureliten. Ett tusental arresterades, kastades i fängelse, torterades eller deporterades till läger. Författare, poeter, musiker, teaterfolk, journalister, litteraturkritiker – nästan ingen gick fri. Teatrar, tidningar, bokförlag bommades igen. Judarna sågs som femtekolonnare – de var försåtliga ”sionister”, ”imperialister”, ”kosmopoliter” eller ”trotskister”.

Utan dom satt familjen Weinberg i praktiken i husarrest under fem år. Stalins svarta år benämndes epoken, då en andra antisemitisk våg drog fram över den sovjetiska judenheten bara några år efter nazisternas folkmord. Moisey Samuilovich Vaynberg, som han motvilligt kallades för i Ryssland, var ivrigt sysselsatt med att skriva för cirkusen med arbetsnarkomanens skygglappar fästade för ögonen, medan resten av familjen skräckslaget inväntade NKVD:s nattliga bultningar.

I januari 1953 lät den svårt sjuke Stalin arrestera nio av Sovjetunionens främsta läkare, huvudsakligen judar, under förespegling att de tillhörde en sammansvärjning inriktad på att mörda det sovjetiska ledarskiktet. En av de arresterade i denna ”doktorskomplott” var fru Weinbergs onkel, Röda arméns främsta invärtesmedicinare. De arresterade kallades ”mördare i vita rockar”.

Några veckor senare, efter att hans manuskript samlat damm flera år i skrivbordslådan fick Weinberg plötsligt sin Moldaviska rapsodi uppförd, med jiddisch­slingor som slingrar sig i melodin likt ett distorderat minne av Krochmalnagatans svunna ljudkulisser. Hans familj härstammade från det moldaviska Kishinev. Där hade förra seklets första stora pogromvåg vällt fram. Två av offren var hans farfar och gammelfarfar. Kanske hade tonsättaren redan från barnsben aningar om att döden skulle bli hans evige ledsagare?

Weinberg hann inte njuta premiärkonsertens framgång. Sent på natten hördes hårda slag mot dörren. NKVD kom för att hämta sin folkfiende. Han fördes till det fruktade fängelset Lubjanka. Anklagelsen var ”judiskborgerlig nationalism”. I dödscellen fanns bara utrymme för en stol. Ett skarpt bländande ljus brände i ögonen dygnet runt.

Stalin dog i början av mars 1953. Sjostakovitjs brev till NKVD-chefen Berija gjorde Weinberg fri först i slutet av april. Säkerhetsmännen som hållit vakt framför hustruns dörr gav sig av när deras folkfiende dök upp.

Det poststalinistiska ”tövädret” fortsatte att vara kyligt för judarnas del, så även för Weinberg. Han möttes i sitt fortsatta konstutövande av Sovjetmaktens kalla hand. Det var de framstående ryska musikerna som på sextiotalet förstod Weinbergs storhet och framförde musikstycken från sina orkesterdiken, likt David Oistrach, Mstislav Rostropovitj och Borodinkvartetten.

Weinberg fortsatte med tonsättningar av Julian Tuwim, den polskjudiske poeten vilken i sin träffsäkra diktning hånat den storpolska uppblåstheten under mellankrigstiden. Det var sannolikt uttryck för en uppgiven längtan eftersom hans hemmiljö låg under ett tjockt lager av aska. Det enda besöket i Warszawa 1967 lämnade Weinberg svårt nedslagen. Han hade då fått reda på faderns öde. Denne hade deporterats till koncentrationslägret Trawniki. November 1943 inleddes ”Operation Skördefest”: maskingevärs smatter och fångars skrik dränktes i gäll högtalarmusik. På kvällen hade friden lagt sig tillsammans med liken av de 43 000 judarna, däribland Szmul Weinberg.

Ett år efter besöket påbörjade Miecz­ysław Weinberg operan Passageraren. Han förlade parallellhandlingar till Auschwitz och en oceanångare. Ett tyskt par är på väg mot Brasilien. Kvinnan känner plötsligt igen någon på båten, kan det vara en lägerfånge i Auschwitz där hon varit fångvaktare? Det förflutna flyter upp och dissonanserna tjuter genom operaälskarnas salong. Ömsom ses skräckscener från lägret, ömsom det sociala umgänget på båten. Skulden skriker medan ekot av den kakofoniska musiken skälver hos publiken. Det skulle dröja flera decennier innan Passageraren sattes upp. Kompositören fick aldrig uppleva den framgång som hans musik nu erfar.

I hans nästsista symfoni, nr 21, Kaddish, hörs en bön över Warszawagettots döda. Det långa largot bärs av en sorgsen violin. Är det Szmuls?

Mieczysław Weinbergs liv kantades av en besatt konstnärsglädje och en sällsynt arbetsmoral. Han skapade över 150 opus, 22 symfonier och 7 operor under sin livstid – förutom alla stråkkvartetter och pianosonater. För att inte tala om all underhållningsmusik och tonsatta barnvisor. Men krigets skugga jagade honom in i det sista.