Titeln på Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok syftar på att de tre länderna hade varit delar av det ryska imperiet. De tre nya staterna trädde fram ”befriade” som nationalstater i titulärfolkens namn. Författarna går inte in på det internationella diplomatiska spelet kring tillkomsten av de tre nya staterna. Deras skildring koncentrerar sig till krigshändelserna vid staternas tillblivelse.

Det förflutna blir historia när det berättas. Historiker, etnologer, lingvister, författare, konstnärer och politiska makthavare i de stater som idag på svenska heter Estland, Lettland och Litauen­ har skapat ländernas historia – på den epistemologiska nivån. Historien som ontologi finns där givetvis som förfluten verklighet, men det är bara råmaterialet. Man kan med den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin konstatera att det i varje förflutet finns en mening som väntar på att upptäckas. Det innebär att ordet hi­storia inte enbart står för vetenskaplig historieforskning utan även refererar till diktverk om det förflutna. Historien som berättelse kan brukas som argument för ideologiska och politiska syften.

Berglund och Sennerteg lämnar därhän alla vetenskapliga diskussioner om historiebruk och nationsbyggande. De skriver berättande historia enligt principen one damned thing after another. Deras självklara utgångspunkt är att skapandet av staterna Estland, Lettland och Litauen 1918 är historia rätt och slätt. Det som de kallar Baltikums självständighetskrig sätter de med rätta in i en större hi­storisk ram, den epok i Europas historia som inleddes med Balkankrigen 1912–1913 och upphörde med ryska inbördeskrigets slut 1923. De polemiserar mot Klas-Göran Karlssons tes att kriget inte slutade förrän 1945 och var ”det moderna trettioåriga kriget”. Deras motargument är att en alltför lång period blir intetsägande. Deras historiesyn är hegeliansk snarare än sofistikerat bachtinsk: ”befrielsen” framstår som förutbestämd.

Emellertid ger författarnas tidsavgränsning till tio år likafullt ett tänkvärt långtidsperspektiv. De europeiska politiker som drev på utvecklingen till fascism under mellankrigstiden hade danats av erfarenheterna under krigsperioden 1912–1923. Det finns således en organisk förbindelse mellan världskrigen. Vad mera är: Berglunds och Sennertegs mycket detaljerade skildringar av inte bara reguljära militära kraftmätningar utan även av massakrer på civilbefolkning och mordorgier mot politiska motståndare gör att Vladimir Putin med sina krig framstår som en levande relikt från bolsjevikernas och Tjekans tid för hundra år sedan.

Berglunds och Sennertegs detaljerade berättelser om olika fronter och faser i kriget 1918–1923 är en 400 sidor lång, och om uttrycket tillåts, mycket underhållande berättelse om mänsklig storhet och grymhet, om skickliga problemlösningar och fruktansvärda missgrepp. Det är en berättelse som får stort retrospektivt värde tack vare det som författarna lyfter fram i det avslutande kapitlet ”Från Mörkrets hjärta till ett sargat Europa”. De nämner inte att rubriken har hämtats från Joseph Conrads berömda roman, och det behövs givetvis inte – budskapet framstår ändå klart. De nämner inte heller Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now, som inspirerades av Mörkrets hjärta. Men de har åstadkommit en bok som i skildringen av krigets grymheter väl matchar både den litterära och den filmiska förebilden.

Boken har ett svenskt perspektiv. Den handlar om svenska frivilligas insatser på fronterna i Estland och Lettland på olika – de var fler än två! – sidor av fronten. Bland annat möter vi den legendariska Amalthea-mannen Anton Nilson som stridsflygare för bolsjevikerna. När det gäller Nilson anlägger författarna ett källkritiskt perspektiv, de menar att han i sina memoarer förtiger bolsjevikiska övergrepp.

Men poängen med de utförliga referaten av memoarer och minnesbilder är inte deras värde som berättande källor om själva händelserna. De redovisade minnena är vittnesbörd om subjektiva upplevelser. De visar bland annat hur nazister danades. Det gäller till exempel balttysken och rasideologen Alfred Woldemarovitj Rosenberg – författare till Der Mythos des zwanzigsten Jahrhunderts – och rikstysken, kommendanten i Auschwitz Rudolf Höss. Författarna återger en utsaga av Höss som också är en god karaktäristik av innehållet i deras egen berättelse: ”Striderna i Baltikum fördes med en sådan grymhet och bitterhet att jag varken förr eller senare upplevt något liknande. Någon egentlig front fanns det inte, fienden var överallt. Och där det kom till sammanstötningar blev det ett förintande blodbad.”

De tre baltiska folkens kamp för självständighet var också ett interventionskrig. Det handlade inte bara om de allierades interventioner mot bolsjevikerna utan även om hur tyska styrkor efter Tysklands kapitulation den 11 november 1918 av de allierade tilläts fortsätta kriget på estniskt och lettiskt territorium långt in på år 1919.

Otroligt nog är historieboken Baltikums befrielse om ett krig för hundra år sedan synnerligen aktuell som krigsskildring vid året för bokens utgivning 2023. Berglund och Sennerteg åskådliggör krigföringens kaotiska struktur, med osäkerhet och oklarheter beträffande krigets omfattning och utgång och beträffande vilka aktörerna egentligen representerade. Den nutida läsaren drivs att jämföra skeendet för 100 år sedan med Rysslands blodiga och kaotiska anfallskrig mot Ukraina idag. De tyska frikårernas framfart i Lettland 1919 för tanken till de ryska Wagnerstyrkornas illdåd i Ukraina 2023.

Hur kriget i Ukraina idag ska sluta vet vi inte. Emellertid lyckas Berglund och Sennerteg demonstrera att det för Rysslands president Vladimir Putin handlar om samma krig nu som för hundra år sedan. 1900-talets trettio­åriga krig må framstå som en beteckning som inte tar hänsyn till att de ester, letter och litauer som lyckades upprätta sina nationalstater 1918 faktiskt trodde att resultatet skulle bestå.

Författarna framhåller: ”under början av 1900-talet skapades en helt ny värld, en värld med en mängd nya stater, ett genombrott för den parlamentariska demokratin, en ny socioekonomisk, politisk och kulturell ordning, samt nya former och institutioner för umgänget mellan stater, en värld som fungerade i två decennier innan nästa stora krig bröt ut”.

Det anförda är grunden för tesen att första världskriget inte var inledningen till ett andra trettioårigt krig i Europas historia. Berglund och Sennerteg skildrar Baltikums frigörelse ur de dåtida aktörernas perspektiv. Men ödet vill att deras skildring istället demonstrerar att Baltikums frigörelse nu kan ses som inledningen till det andra hundraårskriget i Europas historia. Rysslands krig mot Ukraina – och implicit mot baltstaterna – har pågått sedan 1918.