In all unimportant matters, style, not sincerity, is the essential. In all important matters, style, not sincerity, is the essential.” — Oscar Wilde

Jag vill visserligen inte hävda att Axess skulle göra avkall på allvaret när vi nu presenterar tidskriften i en ny skepnad. Men man kan ändå ge Oscar Wilde rätt i citatet ovan: även i fråga om allvarliga ämnen är den yttre stilen väsentlig. När vi under våren och sommaren arbetat fram en ny layout för tidskriften, har vi styrts av en strävan efter att på flera plan göra tidskriften mer tillgänglig – både med avseende på den omedelbara läsarupplevelsen och beträffande yttre faktorer som distribution, försäljning och marknadsföring.

När vi nu går ner i format innebär detta inte att omfånget eller ambitionsnivån minskar. Tvärtom: textmässigt blir tidskriften mer omfattande än tidigare, och Axess behåller även fortsättningsvis sin kärna, den utredande, fördjupande essän – liksom strävan efter att etablera en mötesplats för korsbefruktningar mellan akademiska och publicistiska kulturer. Nytt är dock en tydligare profilering mot kulturella ämnen samt en större dynamik mellan kortare och längre texter.

Kontinuiteten visar sig inte minst i att vi i detta nummer fullföljer den kritiska genomlysning som initierades i förra numret av teoretiska trender inom samhällsvetenskap och humaniora. Om vi i förra numret skärskådade det kluster av tankefigurer som ofta fått beteckningen postmodernistsiska och som fått ett allt starkare fotfäste på universitet och högskolor från 1970-talet och framåt, så fokuserar vi i detta nummer på en specifik utlöpare av denna tanketradition, nämligen den postkoloniala teoribildningen, vars galjonsfigur Edward Said diskuteras i tre temaartiklar.

 

I SÅVÄL MIN publicistiska som akademiska verksamhet har jag kunnat notera hur konsekvenserna av Saids inflytande blivit mer och mer uppenbara. I tidningskrönikor, i akademiska uppsatser på grund- och doktorandnivå ser man dagligen Saids tankefigurer upprepas. Det har utvecklats en akademisk industri runt Said, vars mest påtagliga resultat är många hundra ”vetenskapliga” böcker, mer eller mindre direkt kalkerade på hans ”Orientalism”. Ofta handlar det om forskare och skribenter som gör nedslag i någon äldre framställning för att däri frilägga orientalistiska tankemönster. Det mest störande är inte sällan den brist på kunskap om och nyfikenhet på den främmande kulturen som den Said-influerade undersökningen uppvisar. Till skillnad från de orientalister som man kritiserar, är saidisterna ofta uteslutande intresserade av den nutida västerländska kulturen och dess missförhållanden.

Att tankefiguren fått så pass stort genomslag och beror antagligen på att den erbjuder en enkel väg för att framstå som kritiskt sinnad och bildad. Som framgår av texterna i detta nummer av Axess finns det dock en mängd svaga punkter i Saids teoribygge. Det känns naturligtvis extra tillfredsställande att i detta sammanhang kunna erbjuda texter av två av Saids internationellt sett mest namnkunniga kritiker. Robert Irwin har som en av vår tids främsta arabister ägnat en omfångsrik studie åt Saids teorier. Det har även Ibn Warraq som å sin sida mest gjort sig känd som kritiker av islam – utifrån utgångspunkter som erinrar om Ayaan Hirsi Ali. Liksom denna lever han under skyddad identitet på grund av ständiga hot. Mohamed Omar å sin sida belyser den tidiga orientforskningen från ett huvudsakligen svenskt perspektiv.

Politiskt, religiöst och idémässigt finns det mycket litet som förenar detta nummers tre temaskribenter, vilket det finns anledning att framhålla i en svensk kontext, där kritik av akademiska teorier av Saids slag ofta tenderar att avfärdas som uttryck för ett entydigt högerperspektiv. Men som framgår av den internationella kritiken av både postmodernismen i allmänhet och Edward Saids teorier i synnerhet, handlar det i själva verket om en vetenskaplig attityd som skär tvärsigenom den politiska kartan.