Sommaren 1997 badade jag i paret Hydman-Valliens damm i Åfors, såg Ulrica Hydman-Vallien leda tulpanmålandet i ateljén och Bertil Vallien gjuta konstglas i hyttan.

Jag gjorde en dokumentär om det småländska glasriket för tv-programmet Reportrarna. På den tiden fanns det flera olika samhällsprogram i SVT, gjorda på olika sätt och på olika platser: Reportrarna i Malmö, Striptease i Stockholm och Norra Magasinet i Umeå. Sedan kom SVT på att utvecklingen krävde att allt istället skulle göras på samma sätt och på samma ställe. Då fick vi Uppdrag granskning. Det är den svenska modellen. Rationalisering. Centralisering. Standardisering. Den har också applicerats på glasindustrin. Det är därför den i decennier har varit i mer eller mindre permanent kris och nu tycks på väg att dö en onaturlig död.

Det finns en del att lära av historien om de svenska glasbrukens uppgång och förfall.

Jag minns till exempel att Bertil Vallien berättade att han en gång i slutet av 1970-talet, när glasindustrin som så många gånger tidigare och senare hotades av kris och kostnadskonkurrens, hade ritat ett vinglas med ambitionen att det skulle vara omöjligt att producera maskinellt. Det gällde att slå vakt om det svenska glasets USP, dess unique selling point, det vill säga just det säregna i ett bruksföremål som formgivits av en konstnär och producerats av en hantverkare.

Det lyckades. Glaset, Chateau, blev en storsäljare. Idén bakom det, att göra något som andra inte kan göra billigare, borde fortfarande vara fruktbar.

Men den 7 september i år släcktes hyttan i Åfors. Tre veckor senare meddelade affärsmannen Torsten Jansson att inte bara makarna Hydman–Valliens hemmabruk utan också det stora och traditionstyngda bruket Orrefors ska läggas ner, eller möjligen säljas för att sedan gå ett dunkelt öde till mötes.

jansson är vd i ett bolag med det olycksbådande namnet New Wave. Det är detta bolag som sedan 2005 har varit ensamägare till glaskoncernen Orrefors Kosta Boda.

Det som nu pågår i östra Småland är inte bara ett exempel på den gamla vanliga industridöden. Det är ett kulturmord.

Mycket talar för att bruket i Orrefors snart bara är ett tomt skal, eller ett ”varumärke”, en turistshopparnas zombie. Och ändå var det här allt började, den stolta historien om det världsberömda svenska glaset. Swedish Grace. Swedish Modern.

de småländska glasbruken startades på 1800-talet som ersättningsindustrier, substitut för de järnbruk som hade konkurrerats ut. Inledningsvis producerade de bara enklare bruksvaror: fönsterglas, konservburkar. Men 1913 blev affärsmannen Johan Ekman från Göteborg mer eller mindre mot sin vilja ägare till glasbruket i Orrefors.

Egentligen var det skogen Ekman var intresserad av. Han hade dock turen att hitta en driftig och kreativ disponent, Albert Ahlin, som såg framtidsmöjligheterna i ett förädlat och förfinat sortiment. Ahlin tog formgivare till Orrefors. Den första av dem var Simon Gate. Sedan kom Edward Hald. Så småningom Vicke Lindstrand. Och så har det fortsatt. Idag är bland andra Erika Lagerbielke och Ingegerd Råman knutna till bruket.

Tillsammans med skickliga glasblåsare, som legendaren Knut Bergqvist, skapade konstnärerna serviser, skålar och vaser som snabbt etablerade Orrefors som det självklara valet för den som ville känna sig säker på att ha god smak. Orreforsglaset var på en och samma gång modernt och klassiskt tidlöst.

Nu ska detta kulturarv förskingras.

jag är genuint ledsen, och det inte bara för att jag råkar vara född i Trekanten, ett stationssamhälle mitt emellan Kalmar och Nybro, i utkanten av Glasriket, inte alltför långt från Orrefors. Framförallt är jag sorgsen därför att glasbruken kunde ses som en sinnebild för det bästa i den svenska 1900-talsmoderniteten, en syntes mellan fabriken och Bullerbyn. Glasbruken var industrier, men de var också något mer. Där producerades inte bara handfasta ting utan framförallt immateriella storheter: skönhet, myter, identitetsbekräftelser, historisk kontinuitet, samtidskänsla…

På många sätt liknade glasbruken min egen bransch, tidningsindustrin. Det är inte papperet och trycksvärtan som har varit vår produkt, utan allt papperet och trycksvärtan har förmedlat: åsikterna, insikterna, sensationerna, passionerna.

Det är också därför, för att jag anar hur det kommer att gå också för min egen konstindustri, pressen, som jag blir så deprimerad över dödsbuden från glasriket. De går före. Vi kommer efter.

Läxan är: Verksamheter som förutsätter både industriell rationalitet och konstnärlig frihet dör när den ena eller den andra av dessa faktorer tillåts bli allenarådande. Det är det sammansatta, det motsägelsefulla, konflikterna, som får sådana verksamheter att leva. Den inbyggda motsättningen mellan konst och kommers var en styrka för glasbruken, på samma sätt som den varit det för pressen, bokförlagen, filmbolagen och andra innehållsbaserade branscher.

när jag nyss påstod att glasbruken kan tjäna som sinnebilder för det bästa i den svenska 1900-talsmoderniteten hade jag kunnat tillägga att de också kan tjäna som sinnebilder för det sämsta: den närmast religiösa tron på storskalighet.

Glasbruk har försvunnit förr, framförallt under 1970-talet, då det närmast var grundlagsfäst att ingenting som var mindre än störst kunde vara modernt och lönsamt. Engshyttan, Elme, Sölvehyttan och Rydafors lades ner 1970, Ryd 1971, Ruda 1972, Ekenäs 1976, Alvesta, Hovmantorp och Åseda 1977, Björkshult, Hyllinge och Fåglavik 1978, Flygsfors och Strömbergshyttan 1979, Alsterfors 1980, Gullaskruf 1984, Smålandshyttan 1990…

det fanns under dessa år en stark övertygelse om att bara konsekventa strukturrationaliseringar kunde garantera lönsamhet och överlevnad i branschen. Staten var en av de drivande aktörerna i ansträngningarna att slå ihjäl de små för att skapa utrymme för de stora. De statliga stöden gynnade systematiskt de största bruken. Näringen skulle saneras, småskuttarna städas bort. Det lyckades. Hälften av Sveriges glasbruk lades ner inom loppet av halvtannat decennium.

Glasindustrin var inte som andra industrier. Det borde den bli. Det var idén.

”Orsaken till nedläggningar och till dagens problem är kanske främst den låga mekaniseringsgraden”, gissade tidskriften Från Riksdag och Departement när den 1977 rapporterade att riksdagen avsatt 25 stödmiljoner till glasindustrin.

I själva verket förhöll det sig tvärtom. Orsaken till glasindustrins ständigt återkommande problem, överlevnadskriser, har varit, och är, de missriktade rationaliseringsambitionerna.

vad betalar man för när man köper glas från Orrefors? Man betalar för något som har ett värde bortom bruksvärdet; ett föremål med traditionens tyngd och det unikas lätthet.

Vad har glasindustrins ägare och direktörer gjort i decennium efter decennium?

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

De har strävat efter att förvandla en i moderna företagsekonomers ögon hopplöst gammalmodig industri till en industri anpassad till samtiden och framtiden: slimmad, fusionerad, automatiserad. Det är därför den svenska glasindustrin idag har framtiden bakom sig.

Man installerade vannor, stora smältugnar, som förutsatte dygnetruntdrift och maskinell produktion. Det i sin tur förutsatte långa serier och kontinuerligt hög efterfrågan eller kontinuerlig lageruppbyggnad.

Man strävade efter koncentration och stordrift. Den stora fusionen ägde rum 1990. De två jättarna Orrefors och Kosta Boda slogs samman. Det var ett äktenskap över kulturklyftan, på sin tid lika osannolikt som ett samboskap mellan konservativa Svenska Dagbladet och socialdemokratiska Aftonbladet. Orrefors var det konservativa bruket, känt för sin kristall och sitt sobra klarglas. Boda hade på 1960-talet utvecklats till det vilda, fräcka och färgglada bruket, Glasrikets Carnaby Street, med formgivare som Eric Höglund, Kjell Engman och Monica Backström.

Detta istället för att prioritera den flexibla hantverksproduktionen och exploatera skillnaderna.

vad kan man ta bra betalt för i ett postmodernt upplevelsesamhälle? Känslan av unik kvalitet och autenticitet. Vad måste man sälja allt billigare? Produkter gjutna i samma form.

Varför måste bruken läggas ner?

Finanskrisen, heter det nu. Dollarkursen, sas det förr. Minimalismen, sägs det nu, folk vill inte längre ha prydnadssaker. Minskade turistströmmar, sas det nyss, folk vågar inte resa på grund av alla terrordåd.

Förklaringarna kommer och går. Men orsaken består: Det är den svenska modellen som har krossat det svenska glaset.