För trettio år sedan, 1993, gav sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner ut en jubileumsbok till minnet av att det då var 200 år sedan Stagnelius föddes. Nu har samma sällskap publicerat en antologi till minnet av hans död. Den heter Den levande Stagnelius (Trolltrumma). Redaktörer för boken är Anders Marell och Niklas Rådström.

Erik Johan Stagnelius, född i Gärdslösa på Öland 1793, hade inte hunnit fylla ens 30 år när han försupen och vid usel hälsa dog den 3 april 1823 i sitt lilla hyresrum i Stockholm, enligt dödsattesten av ”slag”, och några dagar senare jordfästes i en fattiggrav försedd med ett enkelt träkors. Några få vänner närvarade vid begravningen, men inte hans föräldrar, biskopen och biskopinnan Stagnelius i Kalmar, och heller inget av hans syskon.

Under sin korta levnad hann Stagnelius se till att publicera bara en liten del av sin produktion, i tre anonymt utgivna häften vars tryckning han själv finansierade. Det var en vän, Lorenzo Hammarsköld, som såg till att inventera den stora säck med opublicerade manuskript som det unga geniet hade efterlämnat i sin bostad. Under åren 1824–1826 gav Hammarsköld ut Stagnelii Samlade skrifter, en utgåva som väckte litterär sensation och fort ledde till nya upplagor. Resten är litteraturhistoria. Sedan dess har Stagnelius haft en oomtvistad ställning som svensk klassiker. Ingen svensk poet lär ha vågat sig på och visat sig behärska lika många versmått som han. Vittnen från hans samtid har påtalat att Stagnelius personligen var klumpig och tafatt, men versfötterna hade han bättre ordning på än någon annan. I sin lyrik är han smidig och dansant.

Efter Hammarskölds utgivning av de efterlämnade skrifterna uppstod en veritabel kult av Stagnelius. Yttringar av denna kult finns med i den nya antologin, detta i form av ett antal hyllningsdikter ägnade diktarsnillet. Exemplen är hämtade huvudsakligen från 1800-talet och gissningsvis valda av Anders Marell, som i slutet av boken själv bidrar med en sammanfattande uppsats om ”Stagneliserandets” århundrade.

”Träffsäker i valen av belysande citat är även Roland Lysell, som 1993 gav ut en mycket omfångsrik monografi över tematiska huvudlinjer i Stagnelii diktning.”

Även medredaktören Niklas Rådström bidrar med en essä, en synpunktsrik betraktelse över de många mytologiska referenserna i Stagnelii diktning, referenser som bildade läsare förstod för 200 år sedan, men som inte längre alls är självklara för oss och därför numera har ett nästan exotiskt skimmer över sig. Rådström nöjer sig inte med att belysa enkla förändringar i det litterära ekorummet mellan åren 1823 och 2023 utan går långt vidare och fördjupar sin framställning till att gälla människans behov att spegla sig i sin tids myter och vilka drivkrafter som ligger bakom en sådan strävan.

I en annan essä leder oss psykoanalytikern Catharina Engström igenom myllret av myter till vad hon tycker sig kunna skönja som grunddrag i poetens personlighet. Hon fäster vår uppmärksamhet på den sexuella skam man kan få en skymt av endera inuti eller annars alldeles i närheten av den hängivne erotikerns mest dyrkande rader om åtråvärd kvinnlig fägring. Det är en intrikat analys hon gör av den persona som för ordet i Stagnelii diktning, en analys som delvis kastar ljus över hemsökelser även hos alla oss andra. I slutet av sin tanketäta framställning landar Engström i den berömda dikten ”Till förruttnelsen”. Den dubbelexponering av orgasmen (förr ofta kallad la petite mort eller ”lilla döden”) och döden (den stora) som Stagnelius ger oss i den dikten länkar samman sexuellt begär och dödsdrift eller vad Sigmund Freud, märk väl med mytologisk referens, beskriver som kampen mellan Eros och Thanatos i varje människas bröst.

Michael Economou, som för tio år sedan gav ut en fin roman om Erik Johan Stagnelius och senare även en om dennes utgivare Lorenzo Hammarsköld, ställer sig med berått mod inför en svår uppgift i en essä där han prövar att söka sig bortom det tragiska som kommentatorer brukar tillskriva den store diktaren. Economou anser att ”smärtan är universell” och att den därför inte kan definiera en särart hos Stagnelius. Det är ett överraskande grepp, som leder till att författaren får syn på naturälskaren och fågelskådaren Stagnelius, en man som är fylld av kärlek till sin barndoms landskap och som i sin diktning förmedlar mycket kunskap om dess flora och fauna. Dessutom rensar Economou luften genom att hävda att det finns kärleksdikter av Stagnelius som är belåtet livsbejakande och inte bär skammens rodnad. Han citerar ”Julia, veken i vår lampa”. Det är träffsäkert.

Träffsäker i valen av belysande citat är även Roland Lysell, som 1993 gav ut en mycket omfångsrik monografi över tematiska huvudlinjer i Stagnelii diktning. I en essä med mer utrymme för citat än för kommenterande prosa visar Lysell med ledig hand att det utanför allfarvägarna och de oftast citerade dikterna finns mycket mer att hämta hos Stagnelius. Koncist förmedlar han sina iakttagelser och ger sedan syn för sägen genom att genast återge diktarens egna ordalag. Man inser att Lysell står mitt inne i författarskapet och känner det nästan lika väl som sin egen byxficka.

Samma ingående kännedom om hela författarskapet märker man hos två andra litteraturprofessorer. Den ena av de två är Paula Henrikson, som skrev sin doktorsavhandling om dramatikern Stagnelius och sedan blev utgivare av hans Samlade skrifter i en ny och från textkritisk synpunkt tydligen föredömlig edition i Svenska Akademiens klassikerserie. Det arbetet har fått mycket beröm. Och beröm bör Henrikson även få för sin essä i Den levande Stagnelius. Hennes framställning är fantastiskt livfull. Den handlar delvis om de två lagar som enligt Stagnelius styr männi­skans liv, ”makten att begära och tvånget att försaka”, men glider från denna utgångspunkt via Kerstin Ekmans Herrarna i hagen över i ekologiska resonemang och tråcklar sig sedan mycket konstfullt fram mellan klimatkris och svensk poesi. Det är en mästerlig essä, omöjlig att göra rättvisa ens genom ett utförligt referat. Passande nog inleder Paula Henriksons essä antologin. Det är bra. Läsaren blir på gott humör redan från början.

Anders Olsson är den andre av de två litteraturprofessorer som liksom Roland Lysell uppvisar en intim kännedom om hela författarskapet. Olssons essä är av helt annan karaktär än Henriksons. Medan Henrikson rör sig snabbt och associativt mellan olika sfärer, alla med anknytning till Stagnelius, håller sig Olsson till ett och samma borrhål och försöker tränga djupt in i diktarens religiösa föreställningsvärld, hans från gnosticismen hämtade idé om universums sammanhang. Det är tankegods bärgat från apokryfiska bibliska texter och av en religiös synkretism som den beläste diktaren kommit i kontakt med. Anders Olsson skriver om ”Suckarnas mystär”, om vad sucken innebär hos Stagnelius, om hans syn på själen (åskådliggjord av den grekiska mytens Psyche) och om Pleroma – de saliga själarnas hemvist på en ort högt ovan stjärnevalvet. Det är en gnistrande välskriven essä, med formuleringar som är nästan aforistiska i sin pregnans.

Det finns ett antal fullödiga essäer i Den levande Stagnelius, men allt i boken är naturligtvis inte av samma höga klass. Några av bidragen är betydligt mer lättviktiga, närmast en sorts personliga kåserier eller ansatser till mer ambitiösa essäer som inte riktigt orkar lyfta. Sådant kan också få lov att finnas, så på det hela taget är detta en läsvärd antologi.