Hans medvetenhet om värdet av det erövrade kulturella kapitalet röjs av följande önskan: ”Jag vill vara omgiven av konstnärer.” Och på de officiella bilderna från besöket flankeras han mycket riktigt av Albert Speer och skulptören Arno Breker. Den senare fick efter kriget betala böter för medlöperi och fick 90 procent av sina offentliga verk förstörda, men levde ända till 1991 och hann se ett eget museum invigas. Andra fick, som bekant, betala ett betydligt högre pris. Efter befrielsen drogs 124 613 fransmän inför rätta för samarbete med tyskarna, sammanlagt 767 dödsdomar verkställdes. Författare och journalister hade kanske svårare än andra att svära sig fria, eftersom deras ställningstaganden fanns i svart på vitt. Frankrike skulle ”renas” – retoriken måste ha klingat egendomligt bekant åtminstone i några öron. Begrepp som fanan, fosterlandet och nationen användes lika flitigt på bägge sidor. Ännu fulare var återkommande insinuationer om ett samband mellan homosexualitet och kollaboration, där författare som Montherlant, Cocteau, Jouhandeau och Brasillach togs som exempel.

Den siste författare som avrättades för sitt samarbete med ockupationsmakten var just Robert Brasillach, den 6 februari 1945. Rättegången varade bara sex timmar. Brasillach var beredd till vad som helst för att få publik, konstaterade allmänna åklagaren, som inte kan ha träffat alltför många författare. Denna fåfänga anfördes under pläderingen som särskilt graverande, däremot nämndes inte ens hans antisemitism. Överhuvudtaget dömdes ingen för antisemitism, utan för ”fraternisering” med fienden. Var det alltid så lätt att låta bli? Och hur lätt var det att i efterhand veta vem som var vem? ”Jag kan inte minnas något enda fall där en fransk intellektuell avböjde en inbjudan till sådana mottagningar på den tyska ambassaden i Paris”, sa Otto Abetz, Nazi-Tysklands ambassadör, i förhör efter kriget.

Vi har aldrig varit så fria som under ockupationen, sa Sartre i ett ofta citerat uttalande. Han hävdade också att det bara fanns två möjligheter: motstånd eller samarbete.

Det är segrarna som skriver historien. Sartre tillhörde i det här fallet segrarna, även om han i likhet med många andra anslöt sig till motståndsrörelsen först när det började bli tydligt att det var den segrande sidan. Men om det är något som Alan Ridings väldokumenterade bok And the Show Went On ställer utom allt tvivel, så är det att en ockupation egentligen inte har några segrare. Bara överlevare. Riding, som bland annat har varit chef för New York Times Pariskontor, skildrar ett stycke kulturhistoria utan att någonsin falla till föga för frestelsen att vare sig vit- eller svartmåla. And the Show Went On är rik på fakta och fattig på moraliska domar.

Om boken kan sägas härbärgera en tes, så formuleras den redan i titeln: föreställningen fortsatte. Svårare än så är det inte: författarna och journalisterna fortsatte skriva, konstnärerna fortsatte måla, skådespelarna och dansörerna och filmregissörerna spelade och dansade och regisserade så gott de kunde.

Man utövade sina yrken, helt enkelt. Även om det innebar självcensur: franska förlag rensade självmant listor på judiska och andra misshagliga författarnamn. Dessa yrken medgav ibland verklighetsflykt – 102 nattklubbar höll öppet i Paris under ockupationen – för både ockupationsmakt och ockuperade, ibland en påminnelse om samma verklighet: Riding ger exempel på hur protester smögs in i kupletter i form av slanguttryck som censurens språkkunskaper inte klarade av. Att upprätta bilden av nöjets och kulturens huvudstad tycks ha varit lika viktigt för både ockupanter som ockuperade. Goebbels ville enbart ha underhållning som gjorde de besegrade lydiga och lättstyrda: ”Jag har gett mycket klara order att fransmännen bara får göra filmer som är tomma, lätta och helst kitsch.”

Ändå tillkom ett par filmiska mästerverk under ockupationen, med tillstånd av den tyska censuren: Nattens gäster och Paradisets barn av Carné och Korpen av Clouzot. Och Robert Bresson, en av efterkrigstidens stora franska regissörer, gjorde sina första filmer. Särskilt Nattens gäster tolkades som en motståndsfilm, mycket tack vare slutscenen, där det förstenade älskande parets hjärtan ännu slår.

Ockupationen handlade också om den befintliga konstens öde. Göring och Hitler var stora konstsamlare bägge, och andra världskriget är också den sorglustiga historien om dessa konsttjuvars kapplöpning (lysande skildrad i Lynn H. Nicholas The Rapeof Europa). 2 242 ton böcker brändes i Paris. 21 903 konstföremål ”beslagtogs” av tyskarna. Kuratorn Rose Valland stannade på Jeu de Paume och såg tyskarna bränna nära sex hundra ”degenererade” målningar av konstnärer som Picasso, Miró, Léger, Ernst med flera.

Den oansenliga Valland trotsade tyskarna och smugglade med fara för sitt liv ut långa listor på all konst som rövades. Hon kunde till exempel meddela att ”75 flaskor champagne, 21 flaskor konjak, 16 flamländska och holländska målningar lämnade Jeu de Paume på begäran av herr Göring för att fira hans födelsedag”. På så sätt kunde man hindra att oskattbara konstskatter bombades sönder och samman av de allierade.

Valland är inte den enda oväntade hjälten: den amerikanske tjänstemannen Varian Fry räddade närmare 2 000 människor ut ur Frankrike.

Förläggaren och kritikern Jean Paulhan arbetade sida vid sida med kollaboratörer för att kunna hålla Gallimard och NRF öppet, men härbärgerade i sitt eget hem en tryckpress där en av ockupationens 1 015 underjordiska tidskrifter trycktes. Nattklubbsstjärnan Josephine Baker anställde en underrättelseofficer från det fria Frankrike som sekreterare och smugglade med sig uppgifter om tyska trupprörelser med osynlig skrift på sina notblad.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Men oftare var det fråga om små kompromisser, som när Camus gick med på att stryka alla referenser till den judiske Kafka för att få ge ut Myten om Sisyfos.

And the Show Went On påminner om något som vi gärna glömmer: all konstnärlig verksamhet som innefattar andra människor kräver ett mått av kohandel. Alltid är man beroende av någons godkännande, alltid är det någon mäktig instans som måste övertygas om att ens visioner passar in i dess agenda, att ens uppsättning av Shakespeare eller Aischylos kommer att generera plus i just den religiösa, finansiella eller könspolitiska kolumn som gäller för dagen.

Fritt är inget kulturliv, någonstans, åtminstone inte om det vill bli försörjt. Fri är människan först i sin förtvivlan, eller som den judiske dramatikern Tristan Bernard så elegant formulerade det till sin fru när de till slut arresterades och fördes till uppsamlingslägret Drancy: ”Kära vän, vi får det bara bättre. Igår levde vi i ångest; nu kan vi börja hoppas.”