Tvärtom var det en politisk kampanj som drevs från maktens innersta centrum. Efter Maos död och arresteringen av de fyras gäng 1976 inleddes en kortvarig uppgörelse med kulturrevolutionen. Denna självprövning avstannade dock snart när ekonomisk tillväxt sattes främst på den kinesiska agendan. Idag nämns omvälvningen knappt i landets läroböcker – anmärkningsvärt med tanke på Kinas kritik mot Japan för historielöshet.

Kulturrevolutionen är inte bara ett kapitel i Kinas moderna historia: Mao hyllades av kinesiska röda garden, men också av Beatles, radikala europeiska journalister och svenska elevråd. Till dessa beundrare hörde inte Örjan Berner, en av de få svenskar som var på plats i Kina. 1968 var han ung ambassadanställd i Peking.

Den historia han berättar i boken I revolutionens Peking. Intriger, drömmar, stormaktspel (Carlssons Bokförlag, 2018) är inte ny – den har redan skildrats av hans chef, ambassadör Lennart Petri, i dennes memoarer. Men här ägnas Kinavistelsen en hel bok. Det är välkänt att Sveriges roll var perifer. Landet var visserligen den första västnation som erkände Folkrepubliken, men det gav inte många pluspoäng i den konkreta situationen. Svenskarna fick nöja sig med att notera och observera. Med makthavarna i Peking hade de ingen nära kontakt – Mao fick i regel iakttas med kikare. Ambassadens arbete bestod mest av enstaka handelsärenden och någon turism till Kina existerade inte.

Berners bok gör sitt bästa för att ge läsaren en historisk bakgrund till kulturrevolutionens Kina. Ändå framhåller den inte tillräckligt tydligt själva utgångspunkten för landets senare utveckling: opiumkrigets trauma och de ojämlika fördragen. Detta skulle framtvinga en självprövning som ledde till kritik mot konfucianismen och beundran för oprövade radikala politiska filosofier från väst.

Författaren använder gärna det slitna begreppet ”främmande djävlar”, en term som på 1800-talet utgavs för att vara kinesernas gängse beteckning på västerlänningar. Samtidigt understryker han helt riktigt att kulturrevolutionen inte primärt handlade om främlingsfientlighet. Den var snarare en strid mot inrikespolitiska fiender. Som mest läsvärd är boken när den visar på maoismens ursinniga ideologiska intolerans.

Boken har sin tyngdpunkt på kinesisk utrikespolitik och stormaktsdiplomati i skuggan av kulturrevolutionen och Vietnamkriget. Det är förståeligt men också synd, eftersom en hel del av det som berättas kan läsas i tillgängliga nutidshistorier, låt vara utan svensk synvinkel. Berner redogör för egna erfarenheter i det stora landet i öster, men för läsaren hade det varit spännande att få del av ännu fler personliga minnen. Och sådana torde förstahandskällan Berner ha i rikt mått.