Citatet ger en hänvisning till den bild av regenten som alltsedan hans död omsorgsfullt har odlats av eftervärlden: en underskön men fragil monark, en verklighetsfrämmande Dream king och Märchenkönig som helst drog sig tillbaka till något av sina praktfulla slott i den storslagna bayerska naturen. En kitschens konung och parfymerad dandy som ömt vårdade sin drömvärlds allt dunklare manifestationer snarare än tog sig an sina plikter som statsöverhuvud. Vem minns inte Luchino Viscontis episka film Ludwig, med en kongenialt orolig och paranoid Helmut Berger i rollen som den lika extravagante som skygge härskaren, som mellan 1864 och 1886 kunde titulera sig kung av Bayern, av huset Wittelsbach, en av världens äldsta kungaätter.

Vägen upp från den lilla byn Füssen i sydvästra Bayern till det mest berömda av Ludwigs slott, Neuschwanstein, är i sanning praktfull. Den snirkliga backen upp genom majestätiska tallskogar erbjuder ett anslående panorama, med de angränsande Alpernas snöklädda toppar som spektakulär fond. Ludwig visste precis hur och var han ville ha det törnrosaslott som sedermera inspirerade såväl Walt Disney som Andy Warhol. Den unge regentens övriga palats – i synnerhet det närliggande Linderhof – framstår med sina alpina palmträdgårdar, prunkande påfågelstroner, färggranna venusgrotttor, orientaliska dekorationer och svulstiga kulisser som bisarra nog, kan man tycka. Men när den av allt att döma halvt sinnesförvirrade Ludwig lät bygga sitt Neuschwanstein högst uppe på en svårtillgänglig klipphylla omgiven av resliga alptoppar, förstod väl de flesta varthän det barkade – med såväl den goda smaken som tillståndet i riket.

Från 1869 till Ludwigs legendomsusade och av konspirationsteorier omgärdade drunkningsdöd i Starnberger See söder om München 1886 (dagarna efter det att en regeringskommission hade omyndigförklarat honom), byggdes det frenetiskt på det än idag ofärdiga slottet. Anläggningen utgör en idealiserad bild av en medeltida riddarborg i gotisk stil, men med gränslöst eklektiska inslag som inte bara lockar till sig turisthorder från hela världen – med sina 1,5 miljoner besökare årligen lär det vara Tysklands mest populära utflyktsmål – utan också konst- och arkitekturstudenter som här får sig en lektion i historicismens mest groteska uttryck. Men vad bryr sig väl härskaren om pöbelns skrän och smakpolisens klander? I dessa väldiga salar och gemak, bland otaliga kulisser, kabinett, gallerier, trappor och balkonger, kunde den romantiske narrkonungen drömma sig in i en värld som var hans och ingen annans.

För att komma till slottets hjärta, den pråliga konsertsalen med sina väldiga tavlor och muralmålningar med mytiska motiv från idolen och vännen Wagners germanska operor, måste man bland annat passera arkader i bysantinsk stil, en kolossal tronsal i guld som skall associera till Kung Arthurs och graalriddarnas hov, och mäktiga sovgemak med träpaneler och bayerska sniderier, allt i en bisarr stilblandning som får det att svindla för ögonen. I denna våta dröm av förvänd estetik var det tänkt att Ludwig tillsammans med Wagner ”skulle smida konstens framtid till mänsklighetens fromma”.

Så långt alltså den mediala och närmast karikerat romantiska uppfattningen av den excentriske kung Ludwig; av denna skygga enstöring med narcissistiska och misstänkt schizoida drag, som i likhet med sin lika legendomsusade och extravaganta kusin ”Sissi”, kejsarinnan av Österrike, älskade ensamheten lika mycket som han föraktade hovlivet. Men är detta en sann bild av den bayerske monarken? ”Det finns så att säga två Ludwigar – en påhittad och en historisk”, skriver biografen Oliver Hilmes i sin färska levnadsteckning Ludwig II. Flera hundra böcker har förvisso skrivits om den egenartade regenten, men Hilmes har uppenbarligen haft tillgång till det rigoröst bevakade ”Hausarchiv der Wittelsbacher Dynastie”, som inhyses i Bayerisches Hauptstaatsarchiv i centrala München. Här har han kunnat granska en mängd aldrig offentliggjorda handlingar, bland annat kungens egna dagböcker och brevväxlingar, liksom samtida diplomaters rapporter om det politiska läget i Bayern och hovskvallret från stadens residens.

Hilmes har alltså haft för avsikt att med hjälp av sorgfälligt skärskådade källor tränga in bakom de mest populära stereotyperna och teckna en bild av Ludwig inte bara i egenskap av sagokung, utan också som statschef. För en sådan var han ju, trots allt. Med denna föresats lyckas Hilmes si och så. Inte för att han handskats slarvigt med sitt material, utan för att Ludwigs spektakulära aktioner och överdådiga idéer faktiskt tog så mycket plats att det i viss utsträckning äventyrade hans officiella uppdrag som regent. Den månghövdade staben av ministrar, kabinettssekreterare, hovsekreterare och adjutanter verkar hur som helst ha haft fullt sjå med att styra upp den kungliga verksamheten. Men att biografin inte riktigt lever upp till sin ambitiösa målsättning är inte så allvarligt; studien är under alla omständigheter både välskriven, lärorik och oavlåtligt roande. Den ger framför allt en god bild av periodens politiska och kulturella klimat. En smula raljant i tonen är han förstås, Hilmes. Men hur undvika en viss ironisk distans när föremålet för ens levnadsteckning bryr sig mer om den poetiska insceneringen av sitt kungastyre än om det faktiska regerandet? Och som lika pompöst som lättkränkt väljer att fly in i parallella fantasivärldar så fort verkligheten inte längre motsvarar de momentana önskemålen?

Wagner, ja. Inte utan visst fog beskriver Hilmes mötet mellan den tillbakadragne monarken och den karismatiske tonsättaren som ett lyckokast i den europeiska kulturhistorien. ”Utan Wittelsbacher-regenten ingen Ring,Mästersångarna hade inte fullbordats, Parsifal förmodligen inte komponerats och Bayreuthfestspelen säkert aldrig inrättats”, misstänker Hilmes. Det må vara hur det vill med den saken, men faktum kvarstår: den berömde kompositören hade under en längre tid ett avgörande inflytande på Ludwigs världsbild, liksom de bådas grandiosa maner i sin tur hade inflytande på tidens tycke och smak. För kungens del fanns dessutom en homoerotiskt laddad underton i relationen, vilket knappast var ömsesidigt. Wagners intresse i affären hade av allt att döma mer med fåfänga och pengar att göra. Bara under det första året erhöll han motsvarande 16 miljoner kronor i dagens penningvärde från den kungliga skattkistan! Inte undra på att det knorrades i korridorerna och att inflytelserika personer vid hovet gjorde allt som stod i deras makt för att rädda Ludwig (och statsfinanserna) ur den duperande charlatanen Wagners klor!

Men det hjälpte föga — titanens musik och dess mytisk-utopiska världar tolkades av den unge regenten som ett slags reningsprocess som skulle befria människorna från en i övrigt ful och smutsig verklighet. Denna närmast messianska interpretation av Wagners konst låg helt i linje med tonsättarens egen självbild. Att Wagners idéer för de kritiskt sinnade i omgivningen utgjorde en ”omänsklig, kvinnofientlig och steril mansvärld” och liknades vid ”militäriska och munklika spektakel”, var förstås avsett som klander men uppfattades av Ludwig som ljuv musik. En mer frikostig mecenat kunde tonkonstnären hur som helst inte önska sig.

Hilmes spirituella och anekdotiskt genomsyrade levnadsteckning kontrasterar på många punkter mot andra, mer hagiografiskt inställda biografier över den besynnerlige kungen. Men visst lyckas han också presentera en mer balanserad bild av statsmannen Ludwig. I synnerhet de intrikata turerna kring Tyska rikets grundande efter fransk-tyska kriget 1870-71 utgör intressant läsning, där Hilmes vederhäftigt redogör för de radikala förändringarna av de inomtyska politiska förhållandena och för Bayerns särställning som största tyska kungarike näst efter ärkerivalen Preussen. För Ludwig personligen, som högst motvilligt hade låtit sitt Bayern ingå i den tyska koalitionen under kriget, blev konsekvenserna av freden ett förödmjukande nederlag. Hans rike upphörde med ens att vara en suverän stat, och som kung underställdes han nesligen Preussens kung Vilhelm I, nu kejsare i Tyska riket. Att Bayern redan tidigare varit en konstitutionell och inte en absolut monarki, hade i sig inneburit en för Ludwig ogynnsam inskränkning av maktbefogenheterna. Men nu krympte hans herradöme ytterligare.

Besvikelsen resulterade i att hans sociala fobi tilltog. Allt oftare drog han sig tillbaka från de offentliga plikterna i München och in i sina kostnadskrävande slottsprojekt. Så kompenserade han förlusten av makt med upprättandet av en sällsam och teatral parallellvärld där han tilläts spela den oinskränkte självhärskare han alltid drömt om att vara. Tills en så kallad statskommission – bestående av en minister, några regeringstjänstemän, assistenter och en läkare – den 9 juni 1886 begav sig till slottet Neuschwanstein för att meddela Ludwig att han inte längre kunde titulera sig kung av Bayern. Efter en del tumult mellan kommissionen (som på grund av pinsamheten i situationen hade druckit sig rejält berusad) och Ludwigs livgarde, kunde den alltmer världsfrånvände monarken slutligen omhändertas och föras bort till sommarresidenset Schloss Berg vid Starnberger See. Vilket bara några dagar senare beseglade hans öde.