Den amerikanska journalisten Janine di Giovanni har verkat som krigskorrespondent i världens värsta krigshärdar i över tre decennier. Hennes gärning spänner över flera kontinenter och hon har rapporterat från länder som Bosnien, Rwanda och Elfenbenskusten, Irak, Syrien och de palestinska områdena, för att enbart nämna några.

di Giovanni har sin bas i Paris och på Manhattan, och hennes italiensk- ­­­katols­ka­­­­­ bakgrund präglar hennes blick på de människor hon möter och de situationer hon befinner sig i. I hennes senaste bok framträder det särskilt tydligt att den kristna tron för henne är ett nav i livet, då boken även är en berättelse om den egna trons betydelse.

The Vanishing tar sig an en av samtidens största katastrofer och för kristendomen den mest förtvivlade någonsin. Kristendomen är på god väg – och det har i stor utsträckning redan skett – att försvinna från sina ursprungliga områden, sin vagga, i Mellanöstern. Att denna katastrof har rönt så liten uppmärksamhet i västerländska medier under de decennier den har pågått och accelererat, är en skam som många bär ansvar för.

”Kristendomen är på god väg – och det har i stor utsträckning redan skett – att försvinna från sina ursprungliga områden, sin vagga, i Mellanöstern.”

Det som har skett är en långsam men påtaglig etnisk rensning av flera av de icke-muslimska ursprungsbefolkningarna i Mellanöstern. Kristendomen försvinner från den muslimska världen; från de länder där kristendomens gryning en gång inträffade råder nu skymningsläge och natt.

Det som skiljer Janine di Giovannis bok från andra skildringar av kristnas utsatthet är att hennes ingång i mörkret är en annan. Hennes grundfrågor är av existentiell och andlig natur: Överlever tron hos de människor som blir utsatta för fördrivning, våld och hot om utrotning? Är det tron som gör att människor bevarar hoppet om att det en dag ljusnar? Kommer kristendomen trots allt att överleva genom den spillra av människor som trots allt har återvänt?

I boken beskriver di Giovanni sina tidigare reportageresor i Irak, Gaza, Syrien­ och Egypten, och hur hon nyligen har återvänt till platserna – och till människor­na. Det hon möter är IS-härjade städer och byar, som Qaranqosh i Irak, där kyrkorna är totalförstörda. Männi-skor som återvänt till sina hem firar sin mässa ändå, i ruinerna. Hon är på spaning efter vad som hänt med de kristna kommuniteterna, med prästerna, nunnorna, munkarna och församlingsborna.

Berättelserna om hur människor fått fly inom loppet av några minuter är starka och många i di Giovannis framställning. Här finns studentskan som från en välordnad tillvaro får fly och knappt hinner få med sig ett fotografi. Här finns prästen som hinner ta med sig ett arameiskt­ – arameiska var Jesus språk– manuskript från 500-talet innan han springer för sitt liv. di Giovanni beskriver den insikt hon har tagit med sig från alla de människor hon mött, oavsett i vilken krigshärd på jorden: Kriget och konflikten kan komma så fort, katastrofen kan vara över dig innan ditt te ens har hunnit kallna.

Varningstecknen kan finnas där, som före USA:s invasion av Irak. Analyserna av vad som kommer att hända med kristna och andra minoriteter när islamistiska och jihadistiska grupper får spelrum då Mellanösterns diktatorer störtas eller trycks tillbaka, fanns där. Men få kunde eller ville riktigt förstå att de stod inför utrotning, det går helt enkelt inte att ta in.

Ifilmarna Joanna Helander och Bo Perssons film Watching the Moon at night, som skildrar antisemitismens och terrorismens brutala historia, uttrycker flera av dem som intervjuas samma insikt: Tecknen finns, analyserna innehåller varningar, men få vill tro på det – och sedan går det fort. Historien upprepar sig förfärande nog, men även det är en insikt.

Janine di Giovannis bok är ovanlig då hon gör en del av sina resor i Bibelns fotspår. Hon gör den resa i Syrien och Irak som jag och en vän en gång planerade: att besöka Ur, där Abraham levde för 4 000 år sedan, att se de arkeologiska lämningarna från den sumeriska kulturen, att med kropp, själ och ande få existera i civilisationens vagga. Men krigen, konflikterna och mörkret lade oöverstigliga hinder i vägen.

di Giovanni har dock samlat ruinerna, minnena, ritualerna och människorna i sin bok och hon gör det med sin personliga kristna tro som raster. De ursprungliga kristna, som olika ortodoxa inriktningar och kaldéer, ber och sjunger på språk som även de är på utdöende, men di Giovanni gör dem levande genom att förmedla sina upplevelser av gudstjänsterna. Boken är en åminnelse och det gör den ytterst angelägen.

”Mellanöstern har redan tidigare tömts på en av sina minoriteter: den judiska.”

Ibland slås jag av att di Giovanni tycks leva så bekvämt under sina resor. I vattenbristens Gaza skriver hon exempelvis att hon duschar två gånger om dagen. I andra städer ligger hon på hotell med pool och lyssnar till brittiska BBC för att få veta vad som händer. Ofta verkar hon träffa människor med makt, utbildning och inflytande. Nu ska man dock komma ihåg att den kristna befolkningen i Mellanöstern oftast haft mer utbildning och en socialt sett fördelaktigare situation än den muslimska majoritetsbefolkningen. Det är inte oviktiga faktorer i hatet mot kristna, det är inte enbart den kristna tron som man föraktar.

Mellanöstern har redan tidigare tömts på en av sina minoriteter: den judiska. Precis som kristendomen har judendomen sina rötter i de länder som judarna har fått överge. Fram till 1950-talet var 25 procent av Bagdads befolkning judar, idag finns nästan inga kvar. Det finns ett förfärande talesätt: först försvinner lördagsmänni­skorna (judarna), sedan söndagsmänniskorna (kristna och andra minoriteter).

Den danske journalisten Klaus Wivel, som år 2012 skrev ett öppet brev till Danmarks utrikesminister med frågor om varför inget gjordes för att förhind­ra utrotningen av kristna, resonerar i sin bok De sista kristna. Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp (2013) om västvärldens tystnad kring förföljelsen av kristna och andra minoriteter.

För det första menar han att många inte ens vet att såväl kristendomen som judendomen har rötterna i Mellanösterns länder och blomstrade innan islam gjorde sitt intåg på mänsklighetens scen. För det andra beskriver Wivel att ett skäl kan vara att västvärlden inte förstår att muslimer kommer från majoritetssamhällen, även om de är i minoritet här. Man är rädd för att tydlighet om förföljelsen av kristna skulle kunna uppfattas som kritik av muslimer. Det är en tankekullerbytta som har försvårat och osynliggjort kristnas utsatthet. I Mellanöstern idag är Israel det enda land där antalet kristna ökar.

Klas Wivel skriver i sin bok att det är svårt att få palestinska kristna i Gaza eller på Västbanken att öppet berätta om förtrycket från islamistiska grupper och det muslimska majoritetssamhället, då det är förenat med fara. I sin bok gör han dock ett försök att balansera bilden, så att Israel­ inte framställs som den palestinska befolkningens enda problem.

Janine di Giovanni har dock problem med den neutraliteten. Redan i den kronologi över händelser i Mellanöstern som inleder boken, upptäcker den något insatta läsaren att för årtalet 1948 an­ges enbart ”Nakbah”, det vill säga: ”katastrofen”. Det är den palestins­ka synen på staten Israels bildande. Det är inte professio­nellt av en journalist att inte förhålla sig mer sakligt till det narrativet. Den andra intifadan i början av 2000-talet, då Israels civilbefolkning drabbades av upprepade palestinska terrordåd, finns inte ens med i kronologin. Den första intifadan, åren 1987–1991, finns dock med.

När det gäller di Giovannis beskrivning av att resa i Israel och de palestins­ka områdena under den första intifadan dyker en rad frågetecken upp hos mig om hur autentiskt hon egentligen återger skeenden. Hon skriver nämligen att det var för osäkert och farligt att promenera i gamla stan i Jerusalem, och att den oftast var stängd av militären. Själv studerade jag i Israel under samma tid och tillbringade nästan dagligen timmar med att vandra i Gamla stans judiska, kristna och muslimska kvarter. Ofta gick jag in genom Damaskusporten, nära busstationen i östra Jerusalem, och kom på så sätt först in i de muslimska kvarteren. Visst fanns där militär, men till skillnad från idag kunde man då gå upp på Tempelplatsen med kristna eller judiska symboler på sig, nu tillåts enbart muslimska. Jag känner helt enkelt inte igen bilden hon ger.

Det krävs således en del balans för att skildra de kristnas utsatthet och situation i Gaza – och skälen till det – när man i samma andetag skildrar IS utrotning av kristna i Irak och Syrien, och bombdåden mot kristna i Egypten. Här tycker jag di Giovanni slirar och det drar ned förtroen­det för henne. Men ibland lyckas hon, som när hon beskriver hur en ung man som sökt pass för att studera utomlands fastnar i ett Moment 22 mellan den palestinska myndigheten (PA), Hamas, egyptiska myndigheter och Israel.

Boken handlar således även om di Giovannis egen trosresa: berättelserna om kyrkorna, om mässan som ritual­ och gemenskap, väver en röd tråd. Det gör att boken bitvis har ett skönlitterärt stråk, och di Giovanni har ett starkt sinne för detaljer. I de olika landskapitlen gör hon tidshopp som innebär att man ibland får bläddra tillbaka och läsa om, men hon återkommer ständigt till den röda tråden.

di Giovanni har i sitt liv mött lidandet med drivkraften att skildra det för att ingen och ingenting som har hänt – inget försvinnande – ska falla i glömska. Hon visar medkänsla och är inte enbart journalist, utan även människa, i de ofta farliga sammanhang hon befinner sig i. Hon ser även djurens lidande och beskriver flera gånger de förfärliga offerslakterna i samband med muslimska högtider. När lammen ritualslaktas inför id al-adha mår hon illa i flera dagar efteråt. Efter att lagt boken åt sidan, minns jag inte bara människorna i den, utan också lammen.

Ur mörka tider uppstår något: tro, bön, samhällsförändring, hopp, skriver Janine­ di Giovanni. Det är detta hon har sökt skildra, det som uppstår, trots allt lidande och mörker. I det långa förordet skriver hon om hur det var att leva isolerad i Paris under pandemin. En isolering vi i Sverige inte kom i närheten av. Hennes detaljerade beskrivning ger en insyn i ett annat slags belägring och mörker. Även i den situationen är det kyrkorna, tron och hoppet som ger henne kraft.