Jag syftar på det kyrkliga ledargarnityren och deras sakpolitiska opinionsbildning.

Nyligen skrev biskopar och kyrkoledare från den ekumeniska sammanslutningen Sveriges Kristna Råd ett öppet brev till samtliga partiledare om flykting- och migrationspolitiken. Det är inte första gången en liknande aktion sker. Denna gång handlade utspelet om att Sverige inte ska införa, eller ens diskutera, ett tak för invandring. Tidigare inskridanden i debatten har, för att ta några axplock, handlat om amnesti och om att tillförsäkra att den politik som bedrevs under år 2015, då Sverige tog emot över 160 000 migranter och flyktingar, ska bedrivas även fortsättningsvis.

”Det är bekymmersamt att kyrkor, med många och i olika avseenden resursstarka plattformar, är dedikerade åt sakpolitisk opinionsbildning.”

Undertecknarna av höstens brev är oroade över att det hörs röster i debatten med åsiktsyttringar som inte är kongruenta med deras eget synsätt på vad det innebär att stå upp för människovärdet inom det migrationspolitiska området. Den klerikala ruelsen omfattar i själva verket en majoritet av Sveriges befolkning.

En referens i brevet till en sentens av kyrkofadern Augustinus får understryka att den som har en annan uppfattning i sakfrågan är utesluten ur den världsvida kyrkans gemenskap: Det samhälle eller den människa som tänker annorledes än kyrkoledarna själva om invandring är ”inkrökt i sig själv”. Att med andligheten som vapen underkänna meningsmotståndares moral och ande är en hård dom. De må vara en gammal kyrklig tradition att kräva tolkningsföreträde och tystnad, men särskilt aptitlig eller pastoral är inte en sådan människosyn.

Migrationsfrågan är dessutom inte vilket spörsmål som helst. Bilden av, ingångsvärdena i, meningarna och slutsatserna om invandring och migration sliter hårt i det svenska samhället — och alstrar splittring även i en mångfald andra länder. Det är ett åsiktsterritorium präglat av motstridiga uppfattningar: inte enbart i samhällsdiskussionen, utan vid matbordet i älskande människors hem, på släktträffen, under kaffepausen på jobbet, i bokcirkeln och på den vanliga fredagsölen efter jobbet, som skulle vara så trevlig och avslappnande.

En annan söndrande fråga, som denna höst åter kommit upp på agendan, berör de så kallade apatiska barnen och asylprocessen. Förfärliga uppgifter om hur barnens människovärde har satts på undantag rullas upp. Men vilka belade tidigare kritik med skam och agerade tvärsäkra när tolkningsherrväldet avgjordes och en strimma av tvivel om rimligheten i barnens apatiska tillstånd skulle utsläckas? Kyrkliga ledare. Och vilka, för att ta ytterligare ett mångtydigt ämne, var högljudda och låste fast romer i passiva och Singoalla-romantiska roller, rolltilldelningar som helt negligerade frågor om människohandel och organiserad brottslighet? Kyrkliga ledarskikt. De hoppade upp ur lådan och visste tvärsäkert vad som var sant, riktigt och rättfärdigt, vem som var god och vem som var ond.

Det är bekymmersamt att kyrkor, med många och i olika avseenden resursstarka plattformar, är dedikerade åt sakpolitisk opinionsbildning och driver på i de samhällssplittrande politiska områdena. Svartvita budskap, förenklad retorik om rätt och fel och tvärsäkra utpekanden av syndabockar brukar prägla populistiska strömningar och föreställningar. Högst bekymmersamt för Guds rike, som inte är av denna världen, förstås. Och inte att förglömma, någonsin: diabolos är bibliska för att kasta runt, kasta omkring, splittra och förtala.

Finns det då anledning att vara pessimistisk och låta nattsvärtan sänka sig? Inte då, det finns ett kyrkligt samhällsengagemang bortom polarisering och populism. 2 000 år av kristen historia visar det. Bortom allt rimligt tvivel.