i samtida skildringar av upplevelser i sjukdomens värld har det uppstått en läkarbild präglad av brist. Genom att avläsa det tomrum och den saknad som är knuten till läkarens gestalt kan vi få fatt i några samtida kulturella föreställningar om läkaren och läkarrollen.

I Carl-Henning Wijkmarks roman Stundande natten (2007) möter huvudpersonen Hasse en frånvarande läkare, doktor Möller. Denne håller distans till patienterna genom att inte se dem i ögonen och mest ägna sig åt sin bärbara dator. Hasse kallar hans visiter för inspektioner: ”Ja, inspektioner – för han undersöker inte, ställer inga frågor annat än till sin laptop som han alltid har med sig.” Doktor Möller är en karikatyr av läkaren som tekniker. Han har glömt bort att hans arbete inte i första hand handlar om abstrakta sjukdomar utan om sjuka individer: ”Snart är det här över, men än så länge har du en patient av kött och blod framför dig. […] Varför tar du inte kontakt med den sjuka kroppen?” frågar den dödssjuke Hasse. När Hasse senare gissar hur hans läkare tänker är det ingen smickrande bild han ger:

Jag kan tänka mig vad Möller skulle anse om det här. ”Ditt inre liv är en fantasivärld som inte angår oss. Det är vi som äger sanningen om dig. Som är biologisk, materiell. Du är vår nu, det här är en huvudskalleplats.

Här lyfter Hasse fram läkarens materialistiska och närmast koloniala äganderätt över den sjuke, och det är en nyckelpassage i romanen. Ett av Stundande nattens ihärdigaste projekt är att säga emot denna tanke. Hasse vägrar låta de materiella omständigheterna vara hela sanningen om honom. Han vägrar låta sig definieras endast som sin defekta och döende kropp. Han säger nej till medicinens berättelse om honom som patient – ingenstans skriver han vilken diagnos han har och han vägrar låta läkaren berätta om prognosen. Hasses egen berättelse handlar istället om det han läser om, tänker på och samtalar om.

sociologen arthur W Frank talar om patienters berättelser som ett återtagande, ett ”reclaiming”, av den egna rösten, och det ligger nära vad Wijkmark låter Hasse göra i sin roman. I försöket att få bestämma över sin egen berättelse förvandlas den tekniskt inriktade läkaren till en motståndare, medan sjukhusbibliotekarien träder fram som en viktig allierad.

En liknande distanserad läkartyp möter vi också i Maria Fagerbergs roman Svart dam (2003). Ännu mer än i Wijkmarks roman handlar det här om den opersonliga vården, där läkarna och sjuksystrarna avlöser varandra i en ganska strid ström. Avståndet till läkaren är ofantligt: ”Mellan oss finns just nu en hel värld. Han sitter i sin skrivbordsstol, solid, tillbakalutad, sinnebilden av perfektion. En gud – om man så vill. Jag är så svag.”

läkaren är onåbar, och sjukvårdspersonalen är närmast stötande för Nina i sin friskhet och sin professionalism. En specialistläkare har ”svala professionella händer. Omänskliga.” Läkarens inriktning på exakta detaljer och mätvärden leder till att han är oförmögen att tala om det större perspektivet, döendet: ”Jag skulle behöva någon som stöttar mig just nu, tar mig i handen, leder mig fram mot det jag fruktar allra mest. Inte någon som förnekar dödens existens.”

Återigen är det den existentiella dimensionen hos läkaren som patienten längtar efter och inte kan hitta fram till. I båda romanerna är huvudpersonerna döende och det finns inte mycket att göra för att bota. Men när botandet fallerar lyckas läkarna inte gå vidare till de andra delarna av den klassiska devisen ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”.

I Anders Paulruds sista roman Fjärilen i min hjärna (2008) ryms till skillnad från hos Wijkmark och Fagerberg ingen kritik av sjukvården. Sjukhuset och läkarna är istället undanträngda till berättelsens absoluta periferi. Romanens Anders accepterar läkarnas auktoritet, men han tillåter dem inte att få någon framträdande plats i berättelsen om hans sista tid i livet. Enkelt konstaterar han: ”Det finns andra ord för det här, men de tillhör inte mig.” Därefter skriver han ”Ur journalerna”, följt av ett kolon, och efter detta kolon följer blanka rader. Det förefaller som om han vill säga att journalernas, diagnosernas och prognosernas värld inte är hans. Den historia han vill berätta är den alternativa och personliga, inte journalens officiella berättelse med det oundvikliga slutet. Det han intresserar sig för är det inre livet och vad som kommer att finnas kvar efter hans död, och han verkar inte behöva några svar från medicinen. Det är inte där han finner sin lindring eller sin tröst, utan framför allt i litteraturen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

vi kan här skönja ett tematiskt stråk som gestaltar den mänskligt distanserade läkaren, som inte egentligen möter eller ser sina patienter i någon större utsträckning. Här finns en intressant invertering av en tidigare läkarbild, där läkaren som gestalt utmärktes just av sitt seende, av sin genomskådande och oförfärade blick som såg verkligheten sådan den var. Det är en klassisk ikon, läkaren som på samma gång naturvetenskapsman, människokännare och sanningssägare, och den bilden trädde fram som starkast mot slutet av 1800-talet. I de nutida romanerna däremot lyser läkarens klarsynthet med sin frånvaro. Läkaren är här framförallt tekniker och en kugge i maskineriet. Han – för läkaren är i skildringarna alltjämt oftast en man – har låtit apparaturen lägga sig som ett filter mellan sig själv och patienten. Läkaren beskrivs som en del av en opersonlig vårdapparat och tidsbristen gör att han inte hinner lyssna på och se patienten på allvar. Han har också, av tidsbrist och ointresse, övergivit de existentiella frågorna och kan därmed inte längre fylla hela den läkande roll som patienten hoppas på. Detta är den bristens läkarbild som träder fram i de samtida berättelserna.

Det stora löftet i vår tid är medicinskt – att läkarvetenskapen genom nya metoder avtäcker allt fler av kroppens gåtor och kan bota allt fler sjukdomar. Men löftet går hand i hand med en lika stor rädsla: en rädsla för att de teknologiska lösningarna ska ta över och för att läkaren inte längre ska vara den medmänskliga, närvarande och seende yrkespersonen som den sjuka behöver.