Det prekära läget kan jämföras med Polens, som har varit inklämt mellan tre europeiska imperier. Trots detta lyckas koreanerna etablera en självständig nationell identitet (numera två!) samt ett eget skriftspråk, en egen poesi och en kokkonst som sprids världen över.

Förmodligen är det just utsattheten som så länge har motiverat landets befolkning och ledarskikt att markera oberoende och självständighet. Alternativen har alltid varit tydliga: frihet eller undergång. Undergången har många gånger varit väldigt nära förestående. Den koreanska halvöns uppdelning har snarare varit regel än undantag. Det har många gånger funnits separata länder på den koreanska halvön, även före vår samtid.

Denna interna splittring har givetvis utnyttjats och underblåsts av de mäktiga grannarna Kina och Japan, som främst har betraktat landet som en lämplig buffertstat. I synnerhet Japan har sett Korea som problematiskt ur ett geopolitiskt perspektiv.

Korea blev aldrig uppvaktat i lika stor utsträckning av europeiska missionärer som grannländerna. Dess kungar höll hårt på den isolering som i både Kina och Japan bröts av såväl handels- som kanonbåtspolitik. Isoleringen gav kanske Korea en möjlighet att utveckla en särpräglad kultur, men priset var högt i form av ett bristfälligt teknologiskt och ekonomiskt utbyte med omvärlden. Det skapade i sin tur passivitet och sårbarhet.

När Japan i slutet av 1800-talet beslöt att kolonisera den koreanska halvön fullt ut var det inhemska motståndet svagt. Korea föll som en mogen frukt och japanerna inledde 1910 ett koloniseringsprogram inte helt olikt det Italien under samma tid företog i Abessinien (Etiopien) och Libyen. Japaner uppmanades att flytta till den koreanska halvön för att etablera fabriker och jordbruk. De européer som besökte landet under denna period skildrade hur landet civiliserades med hjälp av järnvägar och modern byråkrati. Koreanerna beskrevs som gladlynta men lite lata traditionalister, som snarast borde tacka kolonisatören för dennes välvilja.

När väl den japanska överhögheten bröts efter andra världskriget så genomgick Sydkorea en häpnadsväckande ekonomisk och teknologisk utveckling. Detta trots decennier av hård japansk överhöghet och det blodiga Koreakriget 1950–53, där Kina är allierat med Nordkorea.

Om det är något den här fascinerande berättelsen lär oss så är det att det går att överleva det mesta – och komma stärkt ut på andra sidan. Den koreanska överlevnadsinsikten, låt oss kalla det för folksjälen, har ett ord: ”Han”. Ett begrepp som beskriver sorg och isolering men samtidigt styrka och oberoende.

Vemod är det koreanska folkets lott. Vilket tydligt märks än i vår samtid då de två koreanska folken alltjämt förblir åtskilda och ständigt i luven på varandra. Lars Vargö menar i boken Korea. En civilisation i kläm att det inte finns någon enkel väg till återförening. Snarast blir den svårare ju längre det lider att förena de två staterna. Familjebanden bleknar och den kulturella differensen blir allt större, för att inte tala om den uppenbara ekonomiska skillnaden som får klyftan mellan tidigare Väst- och Östtyskland att framstå som obetydlig.

Lars Vargö – tidigare ambassadör i Sydkorea och Japan och dessutom disputerad japanolog – kan ämnet. Det här är inte en sammanställning av andrahandskällor, vilket är vanligt när européer eller nordamerikaner skriver om länder vars språk de inte behärskar. Vargö går ofta direkt till källor på originalspråket. En annan berömvärd egenskap författaren besitter är att vara ekonomisk med orden. Det här är en kort, men förbluffande innehållsrik, bok.