Varför skall man läsa latin? Vilken nytta har man egentligen av ett dött språk? Som latinist har jag fått dessa frågor ett antal gånger. Förr ställdes de ofta med en ifrågasättande attityd. Numera bemöts jag tack och lov nästan undantagslöst med nyfikenhet.

Att det finns ett stort intresse för latin bekräftas av att Nicola Gardinis Long Live Latin. The Pleasures of a Useless Language (Farrar, Strauss and Giroux, översatt från italienska av Todd Portnowitz) har blivit en bästsäljare. Gardini är litteraturprofessor i Oxford och hans bok vänder sig till dem som redan studerar latin eller funderar på att börja.

Long Live Latin är en enda lång kärleksförklaring till romarnas gamla språk. I ett tjugotal essäer reflekterar Gardini över latinets kraft, mångtydighet och skönhet. Som den litteraturvetare han är hämtar han många exempel från dikten. I en av essäerna mediterar han över sitt favoritord umbra (skugga), utifrån hur Vergilius använder det i sina ekloger. Gardini exemplifierar också med anekdoter ur det egna livet och ger personliga omdömen om författarna: Propertius är den främste elegikern, men Horatius den störste poeten, vid sidan av Vergilius, förstås, som har det vackraste språket av alla. Seneca är den som har lärt honom mest om livet. Cicero står för perfektion, oöverträffad som han är i vältalighet och tankeskärpa. Den ordknappe Tacitus är ändå den prosaförfattare som litteraturprofessorn föredrar. Hans komprimerade texter äger en komplexitet och rikedom, och ingen har som han satt fingret på ondskans natur.

”Den som ifrågasätter meningen med latin attackerar samtidigt det yppersta hos människan.”

På frågan varför man bör studera latin svarar Gardini på ungefär samma sätt som jag brukar göra: på det språket vilar vår civilisation. Det är en nyckel till västerländsk kultur, som behövs för att få veta vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Dessutom, menar författaren, ger studierna njutning och glädje. Att läsa latin kräver skärpa, uppmärksamhet, tålamod och minne. Att utveckla dessa egenskaper är ett mål och en glädje i sig, menar Gardini, men avfärdar idén om latinet som enbart en träning för hjärnan. Det vore som att gå till La Scala för att skärpa hörseln eller till Louvren för att förbättra synen. På samma sätt som vi njuter av musik och konst är det en skönhetsupplevelse att läsa och förstå latin. Vi får ta del av det mänskliga intellektets storhet. Den som ifrågasätter meningen med latin attackerar samtidigt det yppersta hos människan.

Allt som är av vikt för människan har redan uttryckts på latin. Antikens författare har gjort oss den stora tjänsten att vända och vrida på mänskliga frågor och sätta ord på människans brister, förtjänster och villkor. Med sin tro på ordets makt har de vältaliga romarna formulerat teorier om livets mening och uttryckt idéer om samhället, världen och universum, som har haft stor betydelse för Västerlandets utveckling. Litteraturen är full av tankar om kärlek och hat, liv och död, kropp och själ, krig och fred, frihet och slaveri, smärta och sorg, makt och maktlöshet, individens plikt, naturens skönhet, åldrandets mödor och vänskapens storhet. Man skulle kunna invända att allt detta även gäller grekiskan, något som Gardini nästan helt förbiser. Men nu är ju det här en bok om klassiskt latin.

Som av en händelse råkar Jordan B Petersons bok 12 Rules for Life ligga framme medan jag läser Nicola Gardinis lovtal till sitt älskade latin. Petersons undertitel är: An Antidote to Chaos. Just så skulle Long Live Latin kunna fungera: som ett motgift mot föreställningen att antikens människor inte har något att lära oss. Long Live Latin är en bok som jag skulle vilja sätta i händerna på de kortsynta människor som vill avskaffa antik historia och klassiska språk i skolan.