Först när man jämför sig med någon annan kan man börja upptäcka vad som saknas.

Jag skulle vilja börja med ett helt vanligt nyhetsfoto som fick mig att häpna. Utanför den estniska regeringsbyggnaden pågår en liten protest mot populistpartiet EKRE. Det här är grejen: demonstranterna har den estniska flaggan i händerna. Att människor som demonstrerar mot nationell populism skulle vifta med flaggan som om det var fullständigt naturligt hade jag aldrig kunnat föreställa mig – och det visar hur svensk jag är.

Inför valet 2010 spreds ett videoklipp med en sverigedemokratisk kommunalpolitiker som uppmanades att definiera svensk kultur. Han blev fullständigt svarslös. Efter lång betänketid fick han fram något om fornminnen, julen och midsommarafton. Den pinsamma tystnaden i hans svar avslöjade vad vi alla saknar. Vi är lika rotlösa som om vi själva hade invandrat.

Det intressanta är att Mona Sahlin har svarat samma sak. ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”, sade hon till det turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk (2002).

Varför är Mona Sahlin överens med en sverigedemokrat om att det inte finns någon svensk kultur? Jag har ägnat ett par månader åt att läsa om grundskolans historia, och tror att en del av förklaringen ligger i den syn på kulturarvet som har dominerat inom pedagogik och idédebatt. I decennier har inflytelserika personer upprepat att vår kulturhistoria är ett reaktionärt, nationalistiskt snobberi som bara tjänar till att behålla överklassen vid makten.

Det som har saknats i Sverige är en folklig opinion som i det läget protesterar: kulturarvet är inte deras, det är vårt!

Kulturhistorien borde vara en självklar, heterogen inspirationskälla för en mängd saker – inte minst för ett motstånd underifrån, oavsett om motståndet riktar sig mot sossar, borgare eller SD. Varför är vi så dåliga på att minnas personer som tryckfrihetshjälten Anders Lindeberg, som dömdes till döden 1834 och försatte myndigheterna i ett pinsamt läge när han vägrade låta sig benådas?

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, skrev Ana Maria Narti i tidskriften Artes 1983; en artikel som framstår som profetisk när man läser den idag. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.” Fem år senare bildades Sverigedemokraterna.

”I decennier har inflytelserika personer upprepat att vår kulturhistoria är ett reaktionärt, nationalistiskt snobberi som bara tjänar till att behålla överklassen vid makten.”

I Orden som formade Sverige (2018) förklarar Elisabeth Åsbrink att det mesta som vi tror är typiskt svenskt, från torshammare till ”Den blomstertid nu kommer”, är lån, missförstånd eller efterhandskonstruktioner. Intrycket blir att kulturhistorien inte innehåller något av värde: det går inte att sörja förlusten av något som aldrig fanns. Jämför med vad Isobel Hadley-Kamptz twittrade när Notre-Dame brann. Hon var tacksam för sin franska skolgång, som inpräntade att hela den franska kulturen tillhör alla: ”Jag tror att detta ligger bakom den enorma självklara franska sorgen nu (och att motsatsen i svensk skola ligger bakom en del hånfulla Twitterkommentarer jag ser).”

För övrigt vill jag tillägga att Sveriges uppenbara brister är samma som alla jämförbara länders.

Den stora frånvaro som jag tror är karaktäristisk för alla moderna samhällen är bristen på goda auktoriteter. Under 1900-talet gjorde vi oss av med en mängd föråldrad och förtryckande auktoritär bråte, men vi har fortfarande inte hittat något bättre att sätta i dess ställe. Detta är det centrala tomrum som alla tassar så försiktigt kring; det spöke som sitter med på scenen under så många debatter utan att någon nämner det vid namn.

Hur ska en god auktoritet vara? Ingen vet, men den tid av välstånd, samhällsfred och internaliserad självkontroll som gjorde att vi hade råd att skjuta frågan på framtiden är slut. När ryggradslösa människor som har vägrat vara auktoriteter hamnar i akuta konflikter och plötsligt får lust att visa sig hårda kan de bli besinningslöst våldsamma.

En annan iögonfallande samtida brist är okunskapen om hur man löser sociala problem. Vi vet mer om kärnfysiken inuti avlägsna stjärnor än om hur vi ska hantera våra egna sociala konflikter, från mobbning till krig.

Ta en förort med arbetslöshet, pessimism och kriminalitet. Samhället provar lite olika strategier på måfå (fler poliser? mer bidrag? blunda och hoppas att det löser sig själv?), som om vi aldrig hade mött en konflikt förut. Det är som att se en medeltida läkare försöka behandla ett sår.

Vi behöver utveckla vår förmåga att lösa sociala konflikter lika långt som vi har utvecklat teknik och vetenskap – men hur det ska gå till, det är ett ämne för en annan artikel.