Lär er smäda
Vad han mer exakt menade får vi väl gissa. Uttalandet hängde rimligen åtminstone delvis samman med att Clemenceau uppnått en relativt mogen ålder och att den Lloydska ordsvadan flödade tämligen obehindrat.
Jag tänkte inte på någon särskild svensk debattör. Utan framförallt på träigheten i den svenska politiska förolämpningskulturen. Om oförmågan att vara elak med lite finess. Med en smula stil. Och med ett uns av självdistans.
Vi ser en ständigt stigande indignationsspiral som drivs av missförstånd och övertolkningar. Sällan blir tonläget så högt som när just tonläget ska diskuteras. I en irrelevansens kapprustning svingar sig de mest rutinerade debattörerna till allt högre metanivåer.
Den svenska politiska förolämpningen är därför också nästan alltid en färglös och bakslugt illasinnad insinuation. Som i bästa och ovanliga fall har ett marginellt uns av sanning.
Man anklagar de mest harmlösa figurer för att ge draghjälp till fascism och rasism eller för att undergräva den nationella sammanhållningen. En del tror sig uppleva att någon ifrågasätter manlig rösträtt eller uppvisar en sällsynt cynisk okänslighet mot människors vedermödor.
Eller så är man helt enkelt bara plump. Vilket naturligtvis inte är bättre. Det är brunråttor och horor. Det är lika ogrundade som hårresande anspelningar om pedofili.
Allt är stillöst, hållningslöst och mördande ointressant. Det enda som blir kvar är en skämd lukt, allt svårare att vädra ur.
Det som borde vara det politiska samtalets och samhällsdebattens krydda blir dess giftpiller.
När hörde vi en svensk politisk förolämpning av någon höjd senast? Per T Ohlsson på Sydsvenskan jämförde för några år sedan Håkan Juholt med Marve Fleksnes. Vilket var både fyndigt och välfunnet. Och onekligen elakt.
Ohlsson anklagades omedelbart för klassförakt. Kommunalrådssonen och statsministerkandidatens tillkortakommande ansågs vara förknippade med en särskild samhällsklass och därmed borde de vara fredade från angrepp.
Det är lite som med Donald Trump. Den tillträdande presidenten har tillfört det svenska politiska språket ett nytt och redan helt söndertjatat epitet: trumpifiering.
Listiga partistrateger har fått för sig att motståndarens argument kan desarmeras om de går att koppla till Donald Trump. Trump har sagt att muslimer inte ska få inresetillstånd till USA, att John McCain borde ha undvikit att bli krigsfånge, att hans kvinnliga kritiker äter för mycket och att motkandidaten borde skaka galler. Bland annat.
Trumps förmåga till sofistikerade politiska förolämpningar är inte något av hans mer framträdande drag. Han är mer som en tromb i en gödselstack.
Annie Lööf har sagt att regeringens budget var ”en krigsförklaring”. Det var den naturligtvis inte. Det var en överdrift och den som ögnar igenom försvarsutgifterna inser snabbt att det var en budget för fred. En tillkämpat bekymrad näringsminister klev då ut och oroade sig å hela nationens vägnar:
”Sverige är ett litet land. Vår styrka ligger i vår förmåga att samverka och samarbeta. Vi har inte råd med en trumpifiering av debatten.”
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Man undrar hur stort Sverige skulle behöva vara för att klara av Annie Lööfs kritik mot budgeten? Dubbelt så stort? Fem gånger så stort? Tonläget är inte oproblematiskt. Man är ju bara människa och det finns en gräns för både vad öron och mage tål. Och det är alldeles uppenbart att några av moderaternas digitala fantomer borde få sina munnar tvättade med tvål.
Men tonläget är inte huvudproblemet. Utan bristen på relevans, allvar, stil och finess. Framförallt måste vi kunna diskutera reella samhällsproblem och målkonflikter, utan att riskera de mest horribla anklagelser.
Oförmågan att leverera förolämpningar med stil och verkshöjd talar dessutom för att de allra flesta ska sluta. Det håller verkligen på att bli en akut fråga.
Sluta förolämpa varandra! Ni vet nämligen inte hur man gör.
Konsult och skribent.