På försommaren 1974 avslutade jag min militärtjänstgöring. Jag tillhörde ett förband som var fiendestyrka på ett par olika regementens slutövningar.

Ut i skogen på en av dessa slutövningar klev försvarsminister Erik Holmqvist. Han samtalade med några av de värnpliktiga. Till mig sade han: ”Och vad ska Luthersson göra när han muckar?”

”Då ska jag läsa teoretisk filosofi”, sade jag.

”Det är precis som min son. Han vet inte heller vad han ska göra”, kommenterade försvarsministern.

Jag kommer att tänka på episoden när min son frågar mig till råds om lämpliga studieinriktningar. Så svårt det har blivit att läsa enstaka kurser, att låta bildningsintresset styra ämnesval, tänker jag. Det där politikerperspektivet som Erik Holmqvist hade har nu fått allt starkare genomslag. De studerande ska låsas fast i linjer och program, helst med en blivande yrkesidentitet given från början.

Men var det då så tokigt att läsa teoretisk filosofi? Vi var tio som samlades för att följa nybörjarkursen i ämnet på Lunds universitet på hösten 1974. Jag kommer ihåg var och en i kretsen. Med några har jag bevarat kontakt genom åren, förvisso ofta oregelbunden men likväl. Jag vet vart alla senare tog vägen, yrkesmässigt. Bara beträffande en av oss är jag osäker. Han har dessvärre också ett vanligt, svårgooglat efternamn. Jag tror att han blev gymnasielärare.

Och de övriga? Ja, två blev professorer, en i sociologi och en i matematik. En blev studiecirkelbyggare, instiftare av den åtminstone lokalt ryktbara och genom åren populära och framgångsrika Filosoficirkeln i Lund. Två blev läkare. En blev simultantolk i Luxemburg och Bryssel och därefter välavlönad tjänsteman i EU-byråkratin. En blev rådman och president i Rotary på sin bostadsort. En blev skådespelare. Själv blev jag kulturchef på en dagstidning, vd på ett bokförlag och forskare och forskningskoordinator på en stiftelse.

Inte så illa för var och en av oss som person, och kanske inte så illa för samhället. En styrka förutom att vi kunde välja ett ämne att starta med som gav utrymme åt existensreflektion och som fostrade i tänkande med logisk konsistens var att vi var få redan på grundkursen. Var och en av oss kunde bli sedd av lärare och handledare. Alla tvingades vi att vara aktiva i diskussion och analys. Även denna senare möjlighet, kursgivning för få, har politiker och politikerperspektiv berövat studenter och universitet.