Vad vi däremot vet är att i stort sett alla pojkar som sugs in i den grova kriminaliteten kommer från trasiga familjer och svårt dysfunktionella hem. Det pratar vi inte så mycket om. I Sverige fokuserar vi antingen på individens personlighet och intressen eller på strukturer och samhällets insatser. Men hemförhållandenas betydelse borde uppmärksammas mer.

Vad är ett hem, ett gott hem för ett barn? Svaret är enkelt: Ett hem är där man får omsorg och uppfostran, alltså där man blir omhändertagen och får lära sig rätt och fel. Alla barn behöver dessa två saker. Det kan ta sig väldigt olika uttryck, men det det finns ingen god barndom som inte har dessa två grundkomponenter.

Såväl historiskt som metaforiskt associeras modern med omsorgen, fadern med den moraliska uppfostran. Men i vårt samhälle har vi tyvärr i stor utsträckning avskaffat fadersrollen. De goda sidor som förknippas med kvinnligheten, alltså omsorg, omvårdnad, empati, lyssnande och samförståndssökande har kontrasterats mot manlighetens negativa sidor: egoism, sexuell hänsynslöshet, våld, aggression, maktlystnad. I en sådan jämförelse framstår manligheten som problematisk – ”toxisk” har den visst börjat kallas. Botemedlet har trotts vara en allomfattande dekonstruktion, en process som malt ner och blandat ihop all manlighet så att det knappt längre går att framhålla något manligt ideal, förutom det som utmärker sig genom typiskt kvinnliga karaktärsdrag.

Särskilt i uppfattningen om vad barn behöver framträder denna skevhet: Barnet behöver kärlek och omvårdnad, i den mån det behöver vägledning är det framförallt i sökandet efter sin egen personlighet. Det manligt kodade bidraget har förminskats i betydelse.

En far är en person som med ord och handling visar att rätt och fel är viktigare än hur det känns för just dig just nu, det är någon som man kan brottas med, så att man lär sig kroppslig självbehärskning och sina egna fysiska gränser. En far är någon som lär barnet hur man behandlar andra med respekt, som visar vad integritet och självaktning är. Redan uppbragta läsare kan lugnas. Jag menar inte att kvinnor inte kan vara och göra detta för sina barn; det handlar om roller som historiskt sett förknippats med respektive kön, och om att den ena rollen, den typiskt manliga har förklarats mindre viktig, lite patetisk och potentiellt farlig.

Frånvarande eller närvarande fäder kan inte förklara vem som blir kriminell och vem som lyckas leva någotsånär i överensstämmelse med lagen. Men det har visat sig att pojkar som befinner sig i riskzonen, kanske redan på tröskeln till en brottslig bana, kan räddas när de får hjälp att reflektera kring moral, kring rätt och fel.

”Det manligt kodade bidraget har för­mins­­­­kats i be­­tydelse.”

Det finns socialarbetare som har förstått detta. Det finns rektorer i utsatta områden som förstått. Som inser att undantagslös ordning och reda och respekt är ett slags moralens ramverk, och som sådant en verklig hjälp för dem som annars motståndslöst är på väg mot ett liv i kriminalitet.

Det är nedslående att vårt samhälles fokus på rättigheter och omsorg gjort det omodernt med självklara utsagor om rätt och fel. Hur värdegrunder har ersatt den personliga moralen, hur kritiskt tänkande – så kallat kritiskt tänkande – har utkonkurrerat alla övriga dygder.

Samtidigt är det uppmuntrande att det faktiskt finns ett motgift till smittan från den organiserade brottsligheten. Det är inte fler fritidsgårdar. Det är inte sociala insatser, sådär i största allmänhet. Utan att fler lärare, socialsekreterare, boxningstränare, präster, poliser och övriga vuxna förstår att vad dessa ungdomar behöver är moral.

”Fadern” måste ta gestalt och blockera vägen som leder rakt ner i den grova kriminalitetens helvete.