När det internationella samfundet i FN:s första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet war on drugs var frågan irrelevant för Guatemala.

Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi. Demokratiseringen sedan 1980-talet och fredsfördragen från 1996 har dock satt fart på utvecklingen även om fattigdomen fortfarande är utbredd. När Guatemalas president Otto Pérez Molina den 24 september 2012 talade inför FN:s generalförsamling beskrev han undernäringen, våldet och arbetslösheten som sin regerings största utmaningar. Men det var inte skulder, handelshinder eller klimatförändringar som han ville diskutera för att hitta lösningar på problemen – utan narkotikapolitiken.

De senaste åren har det varje år begåtts mer än dubbelt så många mord i Guatemala som i Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige ihop. Och då har landet ändå bara 14 miljoner invånare. ”Minst 40 procent av morden kan härledas ur problem med koppling till handeln av olagliga droger”, förklarade Otto Pérez Molina inför generalförsamlingen.

Den bärande principen i FN:s narkotikakonventioner är att alla led i narkotikahandeln ska vara förbjudna. Syftet är att höja priserna för att minska konsumtionen. Men förbudet har därmed också skapat dagens lukrativa narkotikamarknad och gjort att producenterna och transportörerna förlagt sina verksamheter till fattiga länder med svaga rättssystem. Det ger dem billig arbetskraft och lättköpta politiker och myndigheter.

2011 beslagtog de guatemalanska myndigheterna 6 943 kilo kokain, den svenska polisen beslagtog 28 kilo. De fem senaste decenniernas internationella politik ”har inte lett till de önskade målen”, konstaterade Otto Pérez Molina krasst inför generalförsamlingen. Konsumtionsmarknaderna expanderar istället för att minska och transportvägarna går genom allt fler länder. Handeln genom Guatemala och många andra länder ”från produktionsmarknaderna i söder till konsumtionsmarknaderna i norr” har lett till att kokainkonsumtionen har blivit ett problem i länder där kokain var omöjligt att hitta för bara några år sedan. 1980 registrerade FN beslag av kokain i 44 länder, 2007 i 130 länder.

Några talare senare steg Mexikos av­gående president Felipe Calderón upp i talarstolen. Han förklarade det uppenbara och ofrånkomliga: ”Konsumtionen av illegala droger i många utvecklade länder skapar våld och tusentals döda i produktions- och transitländerna.”

Ingen president har som han tagit strid mot den organiserade brottsligheten de senaste åren för att upprätthålla de principer som narkotikakonventionerna vilar på. Sedan Calderón kom till makten 2006 har i storleksordningen 60 000 personer dött i kriget mot narkotikaintressena. Krigets främsta konsekvens är att en allt större del av narkotikan som säljs i USA numera transporteras via Centralamerika och Karibien istället. Någon påverkan på narkotikakonsumtionen har kriget inte haft.

Felipe Calderón var mycket noga med att peka på var ansvaret för situationen ligger:

”Om [de utvecklade länderna] inte vill eller inte kan minska narkotikakonsumtionen, måste de i alla fall se till att förhindra det orimliga flöde av resurser som finansierar de kriminella. Och kan man inte det, är det kanske dags att erkänna behovet av att utforska nya alternativ, inklusive marknadsalternativ, för att lösa detta problem som har gjort att Latinamerika utvecklats till den våldsammaste regionen i världen.”

”Marknadsalternativ” har blivit Felipe Calderóns allt oftare använda samlingsbegrepp för legalisering, reglering eller avkriminalisering av narkotikamarknaden. Han har inte velat specificera vad han menar och vill inte gräva några skyttegravar. Men något måste hända.

Några dagar innan Enrique Peña Nieto efterträdde Felipe Calderón förklarade han i flera intervjuer att det faktum att väljarna i Colorado och Washington i folkomröstningar tagit ställning för legalisering av mari­juana, innebar att narkotikapolitiken satts i nytt ljus. ”Jag är emot legalisering”, förklarade han. ”Men jag är för en debatt om effektiviteten i den riktning som vårt krig mot narkotikan har just nu.”

Ytterligare några talare senare var det Colombias president Juan Manuel Santos tur. Om Mexiko varit 2000-talets främsta slagfält för kriget mot narkotikan, var Colombia 1990-talets. Det många decennier långa inbördeskriget mellan olika gerillaorganisationer, regeringen och paramilitära grupper gick vid 90-talets början mot sitt slut. Omfattande demokratiska reformer, fredsförhandlingar och effektivt bekämpande av de då världskända kartellerna i Medellín och Cali gav hopp. Men ju mer efterfrågan på kokain ökade runt om i världen, desto fler narkotikaintressen ville investera i produktionen. Snart dök landet ned i ytterligare en våldsspiral. Under det senaste året har Santos tagit initiativ till nya fredsförhandlingar med gerillan Farc. Men risken är fortfarande att narkotikaintressena gör det omöjligt att uppnå en överenskommelse, eftersom fred och ekonomisk utveckling snabbt försvårar förutsättningarna för narkotikaproduktion.

Santos berättade i sitt tal till generalförsamlingen om det interamerikanska toppmötet i Cartagena i Colombia i april 2012 där 30 statschefer från regionen deltog. Det var narkotikapolitiken som bubblade före mötet och det var han som trots USA:s motstånd såg till att frågan kom upp på agendan. ”Det är vår uppgift att med vetenskapen som grund avgöra om vi gör det bästa vi kan, eller om det finns bättre alternativ för att motarbeta detta gissel.” Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS fick därför uppdraget att inleda analysen och diskussionen, och bjuda in bland annat FN att delta: ”Detta är början på en diskussion som världen har undvikit under många år, och som vi hoppas ska ge konkreta resultat.”

Några dagar efter öppningstalen i generalförsamlingen skickade de tre presidenterna en förklaring till FN:s general­sekreterare Ban Ki-moon där de tillsammans beskrev utgångspunkterna för diskussionen om en ny politik:

De resurser som de kriminella organisationerna får genom narkotikahandeln är stora nog för att penetrera och korrumpera hela stater. Därför måste konsumtionsländerna se till att flödet av pengar och vapen till narkotikaintressena avbryts. Arbetet mot missbruk måste intensifieras precis som kampen mot den organiserade brottsligheten. För att skapa en ny politik behöver det internationella samfundet utvärdera den rådande internationella narkotikapolitiken vetenskapligt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Initiativet från Colombia, Guatemala och Mexiko riktar sig mot hjärtat av de konventioner som styr den internationella narkotikapolitiken, den totala förbudslinjen.

För de länder i Latinamerika som inte producerar mycket narkotika eller ligger bortom transportvägarna är situationen annorlunda. Där är problemet den lokala kriminaliteten och konsumtionen. I augusti skickade den uruguayska regeringen ett lagförslag till kongressen om att legalisera marknaden för cannabis. Förslaget går ut på att staten tar över produktion, distribution och försäljning. Varje medborgare får köpa en viss mängd i månaden för eget bruk. Det kommer fortfarande att vara helt förbjudet för privatpersoner att sälja cannabis. Det uttalade målet är att minska det ekonomiska underlaget för den organiserade brottsligheten. Tanken är också att konsumenter av cannabis inte ska komma i kontakt med illegala narkotikaförsäljare som även säljer kokainbas, paco, en extremt beroendeframkallande och farlig drog. Förslaget diskuteras fortfarande i den uruguayska kongressen.

I Sverige får man lätt bilden att det finns en internationell konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har gett regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Översättning: Jim Jakobsson