”Vänta inte på yttersta domen. Den äger rum dagligen.”

Dömandet. Domen. Skulden. Det är runt den axeln som Albert Camus’ (1913–1960) roman Fallet snurrar – eller kanske snarare vrids, hårdare och hårdare, tills den inte går att vrida längre, utan utmynnar i ett slut som är lika logiskt som grymt. Och som läsare står man kvar med den fråga Camus själv ställde i en pressnotis till sin bok: ”Var börjar bekännelsen, var börjar anklagelsen?”

Fallet är Camus sista fullbordade roman, och publicerades första gången 1956. Nu ges den ut i ny svensk översättning av Jan Stolpe, med förord av Lydia Sandgren (Albert Bonniers). Denna, med Camus egna ord, ”lek med speglar”, inleds på en sjaskig krog i Amsterdam. Där sitter en man, Jean-Baptiste Clamence, och berättar om sitt liv. Vem det är som lyssnar vet vi inte. Kanske är den tilltalade, av Clamence kallad ”min herre”, i själva verket läsaren? Kanske finns den tilltalade bara i Clamences eget huvud? Han talar till någon, men man hör aldrig denne någon, eller någon annan för den delen: romanen har formen av en lång monolog. Som läsare får man också intrycket av att det inte är första gången Clamence berättar sin historia. Det är som om den har gått – vridits – många varv, vilket ytterligare förstärker den instängda och unkna känslan, som fångas väl i Jan Stolpes översättning. Jean-Baptiste Clamence är dock inte holländare utan fransman, från Paris mer sjangtila salar. Där hade han tidigare en framgångsrik karriär som advokat, känd för att åta sig de mest behjärtansvärda fallen: de fattiga, de utstötta, de hjälplösa. Hans nit att göra gott genomsyrade även livet utanför advokatkontoret. En blind, en tiggare, en trafikant i nöd – alltid fanns Clamence där, beredd att kunna stå till tjänst, antingen de förmodat hjälpbehövande vill det eller inte, och istället för att förtvivlas när han såg en tiggare, jublade han. Hederslegionen tackar han upphöjt nej till, ett par, tre gånger, ”med en diskret värdighet”.

Men så, en sen kväll i november, stöter han på en människa som verkligen behöver hans hjälp, en ung kvinna som strax efter att han gått förbi henne kastar sig mot döden, från Pont Royal ned i Seine. Clamence, annars alltid redo, gör ingenting för att hjälpa, utan flanerar vidare hem i Parisnatten. Varför får vi inte säkert veta, men en sens moral är att lättja och bekvämlighet kan räcka som förklaring till att människor underlåter att göra gott.

Men även om Clamence är oberörd i stunden det sker, kommer kvinnans fall ned i Seine att leda till också hans socia­la – och existentiella – fall. När tankarna på självmörderskan väl börjar förfölja honom inleds en utdragen själv­anklagelseakt. Clamence inser att hans förment goda handlingar bara var uttryck för fåfänga och arrogans, och att hans verkliga motiv var att vinna uppskattning och gott renommé.

Så han faller, från de upphöjda idealens Paris, till det låglänta och desillusionerade Amsterdam. Amsterdam, med sina kanaler radade på varandra som helveteskretsar, blir en bild av just helvetet. Det franska ordet för Nederländerna, Pays-Bas, rymmer också mer av underjordiska konnotationer än sin svenska motsvarighet. Frans­kans ”Bas” betyder inte bara nedre utan också simpel, billig, tarvlig och gemen. Ordet återfinns också i fasta uttryck som att vara mycket illa däran (”être au plus bas”) eller att vara närsynt (”avoir la vue basse”). Den tryckta stämningen i Fallet inger en känsla av att Clamence är just illa däran, själsligt men också kroppsligen, och historien har på många sätt drag av bekännelse och botgörelse på dödsbädden. Närsynt är Clamence också: självupptagenheten är komplett, även formmässigt, eftersom monologformen gör att läsaren inte får något annat perspektiv på det som sker än hans eget.

Titeln Fallet refererar alltså till både den döda kvinnans och Clamences fall. Men det leder också tankarna till syndafallet. Clamence väver samman sin egen skuld med den hos hela mänskligheten – stegvis och systematiskt minskar han därigenom den egna skuldens relativa tyngd. Skulden är människans lott, det har mer att göra med att man tillhör människosläktet än med egna val och handlingar. Clamence finner sålunda ett ”sätt att utvidga domen till alla för att göra den lättare för mina egna skuldror”. Inte ens Jesus kommer undan: ”Judeens barn som massakrerades medan hans föräldrar förde honom i säkerhet, varför dog de om det inte var för hans skull?”

Fallet är en gåtfull historia. På vissa sätt är den mer en filosofisk essä än en roman, om än i skönlitterär form.

Fallet är en gåtfull historia. På vissa sätt är den mer en filosofisk essä än en roman, om än i skönlitterär form. Men det som hade kunnat bli krystat framstår tvärtom som naturligt. Camus visar att under de mänskliga levnadsöden som litteraturen brukar gestalta vilar filosofins stora frågor. Det filosofiska och det litterära glider in i varandra, som i en vexierbild.

Det finns också skiftande tolkningar baserade på den tid Camus levde i. De giftiga pilarna i riktning mot Jean-Paul Sartre och salongskommunismen är många. Är Clamence rentav Sartre? En skenhelig teoretiker utan förståelse för förtryck i praktiken, en människa som uttrycker beundran för ”heroism i underjorden” men som själv aldrig är beredd att lämna fåtöljen? En pikant detalj i det sammanhanget är att liksom Clamence tackade nej till Hederslegionen, så tackade Sartre nej till Nobelpriset – dock flera år efter att Fallet gavs ut, och när Camus var död.

Eller är Clamence – ett namn som till stor del rymmer ”Camus” – i själva verket en bild av diktaren själv? Paralleller saknas inte. Advokatrollen påminner på många sätt om Camus syn på författarens roll: att inte döma utan försöka förstå. En tragisk likhet ligger i att Camus hustru, Francine, svårt plågad av makens upprepade otrohetshistorier, kastade sig ut från ett fönster, möjligen i ett försök att begå självmord. Enligt en vän till Camus skall hustrun vid ett tillfälle ha sagt att hon såg sig själv i kvinnan som tar livet av sig i Fallet. En obehaglig parallell i det sammanhanget är att Clamence blir vittne till självmordet när han är på väg hem från en av alla sina älskarinnor.

Liksom Clamence föll även Camus från den intellektuella parnassens huvudstad – området runt Boulevard Saint-Germain (i vars närhet Clamence bor), i Camus fall till följd av att han av Sartre et consortes ansågs ha svikit den goda saken då han vände sig mot kommunismens illdåd. Avskydd från både vänster och höger, fann han sig stå fallen, i det helvete den nyanserade mittenpositionen utgör i en värld av trosvissa. Clamence uttrycker i självförakt: ”Uppriktig och entusiastisk var jag egentligen bara när jag höll på med idrott.” Det påminner också om Camus, en fotbollsälskare som tvangs ge upp det egna idrottandet i unga år på grund av tuberkulos. Camus framhöll idrotten, inte minst lagspelet, som ett exempel på när människan är som bäst tillsammans med andra.

Boken igenom varvas, och vrids, alltså perspektiven. Det finns ingen jämviktspunkt för läsaren att vila i. Ont och gott vrids även runt huvudpersonen och man vet aldrig säkert vad han är. Både Jean-Baptiste Clamences förnamn och efternamn anspelar på Johannes Döparen, den gode profeten som ropar i öknen. Efternamnet liknar dessutom det frans­ka ordet för förbarmande: clémence. Är detta en ironi för att skapa en grotesk kontrast? Historiens struktur av vridning på vridning gör att man som läsare inte vet vilken metanivå och vilket varv man befinner sig i. Det dominerande intrycket är en djupt osympatisk människa, hycklande och skenhelig, där självspäkelsen bara är ett sätt att skapa en sköld mot angrepp utifrån. Camus själv beskriver det som att Clamence dömer sig själv ”bara för att lättare kunna döma andra”. Författaren är förstås ett viktigt vittne, men riktigt säker kan man inte vara.

Det är, som sagt, en lek med speglar. Vissa uttolkare har lyft fram Clamence som en Kristusgestalt. Andra ser honom som den fallne ängeln – Satan – känd för sina skickliga förklädnader. Är det Jesus eller Satan man som läsare ser framför sig? Eller skymtar läsaren rentav sig själv?