Funderingar som dessa blir centrala när Gunnar Artéus, professor emeritus i historia, nu kommer med biografin Anna Maria Lenngren. Ett kvinnoliv (Carlsson Bokförlag, 2018). Information och kunskap om Lenngrens (1754–1817) liv är mycket sparsamma; med dagens mått summariska. Många känner till hennes dikt Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon samt att Lenngren, utöver dikterna, översatte och belönades av Gustav III, men vem var hon?

Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala och utbildades i hemmet av sin far. Han var akademiker och hon lärde sig latin. Barndomen beskrivs som fattig och rörig, men lycklig och uppväxten präglades av såväl lärdom som social nyfikenhet. Lenngren fick inga egna barn, men uppfostrade under en period en brorsdotter som efter några år blev psykiskt sjuk. Äktenskapet med Carl Peter Lenngren genererade intellektuell gemenskap och hemmet öppnades för dåtidens kulturpersonligheter. När Svenska Akademien suspenderades 1795 fortsatte många ledamöter att träffas i det Lenngrenska hemmet och kort därefter inträffar det som i samma tilldragelse blir hennes genombrott och tystnad som poet: Ode till fru Lenngren läses upp 1797 i Svenska Akademien av Gustaf Fredrik Gyllenborg och signalerar därmed offentligt den status Lenngren hade kommit att få. I samma stund suddas hennes anonymitet ut och kort därpå dör hennes far. Hon skriver nästan ingenting därefter.

Varför det förhåller sig så är det ingen som riktigt vet. I diskussionen kring av vilken anledning Lenngren skriver synbart lite efter 1798 visar Artéus varför hans prövande sätt att nalkas personen och poeten Lenngren är så lyckat. Det som inte kan fastslås ska inte låsas in i tentativa förklaringsmodeller. Verkligheten utgör i sig en gåtfull materia som komplexa tolkningar i bästa fall endast lyckas tangera.

Boken innehåller vackra illustrationer av vännerna, äktenskapet, det svenska samhällets dåtida schatteringar och författarskapet. Det är bitvis flyktigt. Språket bär det putsade samtalets kännetecken och hela arbetet har något exklusivt opretentiöst över sig. Artéus etablerar från första början en alldeles särskild ton i sin bok, jag skulle vilja kalla den objektivt empatisk, när han låter Lenngren framträda i en elegant växelverkan med olika kontexter. Han konstaterar med regelbundenhet att vi vet lite om Lenngrens privata tankar, mycket i hennes liv är ovisst, något som attribueras tiden men också hennes personlighet: hon bar på något gåtfullt, beslöjat. Lenngrens vassa penna och integritet, som framträder i de satiriska dikterna inte minst, fängslar både Artéus och den läsare som kommer i kontakt med hennes poesi idag. Vem Anna Maria Lenngren var får sålunda inte ett sammanfattande ”samtidssvar” – hon var såhär men inte sådär – utan jag uppfattar att Artéus vill teckna ett porträtt av en kvinna där just inramningen fördjupar vår förståelse av, men aldrig kan förklara, vem hon var.

I inledningen till sin skrift redogör Artéus för att han kommer att kalla Anna Maria Lenngren vid förnamn. Detta skapar först en skepsis hos mig, hållningen tycks för intim, men det blir verkningsfullt just eftersom så mycket är dunkelt och Lenngren är svårfångad. Att flera av hennes dikter återges frikostigt för att illustrera eller betona någon av Artéus iakttagelser uppfattar jag till en början som en föresats som liksom blir hängande lite i luften – varför går han inte in mer aktivt i dikterna och tolkar dem, tänker jag, är det en skillnad kanske mellan historikern och litteraturvetaren som gör sig påmind? Även här övertygas jag dock av hans arbetssätt, där Lenngren framträder genom skilda aspekter.

Det passar bokens format och tilltal att tidigare forskning inte har en framskjuten position. Trots detta undrar jag om inte Artéus egna reflektioner och benämningar på forskande kollegers olika positioner hade inneburit en större tydlighet. På lite drygt tio sidor (sid 95–106) återges den oenighet som finns mellan litteraturhistoriker rörande Lenngrens kvinnosyn. Texten består nästan uteslutande av citat, från Karl Warburg till Henrik Schück och Agneta Pleijel samt flera viktiga namn däremellan. Jag sympatiserar med hållningen att direkta citat är den mest trovärdiga formen för att återge en ståndpunkt. I en måttlig inramning behövs dock en tydligare och mer handfast författarröst som kan ge mig som läser en vägledande sammanfattning, eftersom bladen annars fylls med så olika stämmor. Då Lenngren citeras frikostigt boken igenom kan jag också tänka att om en väsentlig del av de blott 124 sidor som boken utgör förfogas av andra åsiktsyttringar än Artéus egna behöver han kliva fram och visa sig. Det kan man göra på olika sätt och min önskan hade varit att just hans röst blev mer distinkt. Uttryck som ”vi bör” och ”jag tror” gör framställningen behaglig och texten ödmjuk, men Artéus behöver inte vara blygsam. Den bild av Lenngren som mejslas fram är angenämt befriad från teoretisk färgning och då är konklusioner som står självständigt särskilt välkomna. Trots att jag uppskattar att Artéus varken är kolerisk eller definitiv så menar jag att exempelvis uttrycket ”betydande osäkerheter” som skjuts in emellanåt i tolkningarna kan få determinera attityden men inte slutsatserna.

Boken är rakt skriven, rakt berättad. Emellanåt hade jag önskat en strängare språkgranskning, en större variation. Jag exemplifierar med när Artéus vill klargöra varför Lenngren efter 1779 nästan undantagslöst publicerar sig anonymt:

”Därtill finns det ytterligare en möjlig förklaring, en som inte strider mot mitt försök till förklaring utan kompletterar det och kanske även bör tillmätas större vikt. Agneta Pleijel förklarar anonymiteten så: ’hon har skrivit fräckt, rättframt, ärerörigt och grovkornigt. Det kunde hon inte göra som kvinna. Anonymiteten i Stockholms-Posten […] var en nödvändig förutsättning för denna diktarfrihet.’ Jag menar således att min förklaring är förenlig med Pleijels mycket plausibla förklaring, och att de tillsammans konstituerar hela förklaringen till den valda anonymiteten.”

Det är gott att han lämnar den traderade förklaringen åt sidan och istället riktar ljuset mot en av sina teser, nämligen att Lenngren var överkänslig för kritik. Hans intressanta ståndpunkt hade dock kunnat uttryckas mindre omständligt.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Avslutningskapitlet, kallat Människan, vill trots avsaknaden av källmaterial framlägga en helhetsbild av Lenngrens personlighet och här trycker Artéus på godheten och hennes ”ljusa förstånd”. Relationen mellan intelligens och självkänsla, och sökandet efter glädje nämns, men även hur Lenngren ofta bar en mask som ett slags pansar i det offentliga. Även om det är ont om material att tillgå (inga dagböcker, få brev finns bevarade) så blir hans lite gestaltande metod, där litteraturen vävs in i de olika kapitlen, rimlig och understödjande där källorna saknas. Att Lenngren hade svårt att hantera sin publika persona och de till synes höga kraven på sig själv förmedlas och förstärks omdömesgillt i boken. Det finns ett fint avstånd till Lenngren, som aldrig blir distanserat utan snarare kongenialt – Artéus visar hela tiden prov på en lojalitet med biografins huvudperson.

Att läsa dikter av och om en författare som så synbart häcklade och drev med dåtidens axiom samt att hitta parallellerna till dagens sociala kotterier, är både uppfriskande och tänkvärt. Boken är tillförlitlig och fri från spekulationer utan att för den skull bli allt för riskfri eller intetsägande. Det är en lärd personlig introduktion, från en engagerad forskare som har skrivit en bok med förnuft och känsla.