Författaren Lena Anderssons essä Om falsk och äkta liberalism landar med andra ord rätt i tiden. Personer på en skala från libertarianer till Dagens Nyheters ledarsida hävdar att just deras åsiktsbatteri utgör den äkta liberalismen, och att meningsmotståndare som slänger sig med etiketten därför är falska liberaler.

Lena Andersson följer inte mönstret. Istället för att definiera liberalism som en specifik uppsättning åsikter tar hon sin utgångspunkt i ontologin. Liberala principer bygger på förnuftsresonemang, menar hon, och ska förnuftsresonemang ha någon giltighet måste man acceptera att det finns en objektiv verklighet som vi kan förstå genom abstrakt tänkande.

Liberalismens motståndare hävdar tvärtom att abstraktioner och generaliseringar inte hjälper oss att förstå världen. Våra inlärda tankemönster lurar oss att tänka i grupper och hierarkier som egentligen inte har någon koppling till verkligheten. Till exempel är kön och etnicitet inte något man har, utan något som uppstår först i människors föreställningsvärld. Att vi alla tänker oss ungefär likadana grupper och hierarkier beror på att människan är ett oskrivet blad som oreflekterat absorberar omgivningens världsbild och sprider den vidare. Att förnuftet skulle leda oss till liknande slutsatser är inte relevant; förnuftet är också en social konstruktion.

Falska liberaler är, menar Andersson, de som utgår ifrån dessa idéer. Ute i verkligheten kan de kännas igen på en ovana att tolka alla empiriska skillnader som tecken på förtryck, och en tendens att reagera minst lika starkt på det förmedlade ”narrativet” som på själva informationen, eftersom fel berättelse så lätt smittar människor och skapar en skadlig bild av verkligheten.

Med andra ord hamnar större delen av dagens självutnämnda liberaler på fel sida av Anderssons gräns mellan falska och äkta. Andersson skriver inte rakt ut att det är den klassiska liberalismen som är den äkta, men det framgår ändå. De övriga, falska, liberalerna är egentligen postmodernister och konstruktivister som accepterat föreställningar grundade i relativism snarare än förnuftsresonemang.

Som balsam för ömma tår får de åtminstone filosofen Karl Popper på sin sida, vars kritik mot totalitära system gör honom populär hos liberaler, men vars avfärdande av kunskap som inte kan beläggas empiriskt gör honom till motståndare till den filosofiskt grundade liberalismen. Lena Anderssons äkta liberaler finner sig däremot i sällskap av Platon, trots det allt annat än frihetliga idealsamhälle han presenterar i Staten.

Om falsk och äkta liberalism är en omständlig bok, med få raka vägar från a till b. Lena Andersson lägger visserligen in en brasklapp i förordet – hon är inte filosof utan författare – men det hjälper inte läsaren. Den som orkar kämpa sig fram genom begreppsdjungeln belönas dock med en intressant karta över det filosofiska landskap som dagens politiska strider utkämpas på.

Även om Anderssons resonemang i huvudsak är övertygande, kommer dock knappast de hon kallar falska liberaler att omvärdera sina idéer. Som hon påpekar är de poststrukturalister, och en poststrukturalist ger inte mycket för förnuftsargument. De är mer intresserade av att omdefiniera begreppet liberalism än av att ta till sig det.