Det finns en typ av bekännelsetexter bland intellektuella, som inte är ny, men fått en renässans i vår tid. Den går ut på att vederbörande nu ska lämna ”eliten” och ansluta sig till ”folket”. ”Folket” oroar sig för de främmande, ”folket” vill inte ha ohejdad globalisering, ”folket” vill ha det som det var förr. Det vi förut tyckte grundat på rationalitet och fakta viftas bort, det viktiga är vad ”folk” känner. Om nu så många sympatiserar med Trump, Le Pen, Sverigedemokraterna etcetera måste det vara rätt på något sätt. Det är oviktigt om de egentligen utgör någon folkmajoritet, det viktiga är att det genuina folket som den före detta elitpersonen ser är så långt ifrån honom själv som möjligt, så genuint ”fokligt” som möjligt. David Goodhart beskriver detta mycket skickligt. Hur han lämnat sin liberala stam, en elit av kosmopolitiska rörliga Varsomhelstare, men nu funnit sina folkliga medmänniskor Någonstansare.

Det finns två grundläggande problem med David Goodharts påstående: det ena är att han överhuvudtaget inte ger intrycket av att ha varit liberal. Det andra är att liberalismen inte är en stam. Det finns säkert i någon mening en eller flera stammar inom Londons litterära elit, med sina egna koder och normer, som man kan vilja att lämna. Men det finns inte och kan inte finnas någon liberal stam, eftersom liberalismen är en idé om att människan som större än någon stam, att hon som individ kan växa i frihet.

Det problematiska med Goodhart, och delar av samtidsdebatten, är att diagnosen av problemet är bekant och bestickande, men ordinationen i bästa fall placebo, i värsta fall en livshotande åderlåtning.

Låt oss börja med diagnosen: fenomenet Goodhart försöker fånga med sina Varsomhelstare och Någonstansare. Egentligen är vi alla Någonstansare, alla beroende av vår lilla miljö, som Goodhart också påvisar i sin tablå över de olika londonska bubblor han försöker ta sig ur.

Men han rör ändå vid en verklig konflikt, klyftan mellan socialt mobila och immobila, som bättre beskrivs i Work of Nations, en bok som skrevs redan 1991 av arbetsmarknadsekonomen (och Bill Clintons arbetsmarknadsminister) Robert Reich.

Reich skissar en värld med global arbetsfördelning där alltfler personer blir det han kallar symbolhanterare, de sysslar med all den design, teknik, marknadsföring och allt intellektuell egendom som utgör en allt större del av innehållet i varor och tjänster. Deras kunskaper är anpassliga, deras utbildning gör att de kan flytta i hög grad inom olika sfärer och även mellan nationer. Många andra har inte samma mobilitet, varken internationellt eller ens inom sitt land.

Men den moderna välfärdsstaten har fortfarande nationen som norm. Det är inom nationalstaten som vi fördelar bidrag och välfärdstjänster, det är inom denna enhet som vi förväntas känna solidaritet. Den logiska medmänskliga solidariteten är den mellan alla människor, men det är inte så den institutionella, lagstiftade, medborgerliga solidariteten är byggd. Därav dilemmat när en tiggare i vår globaliserade värld dyker upp vid vår port i ännu mycket större nöd än de nationella medbröder vi just skickat barnbidrag.

Goodhart skriver om detta som vore det liberalernas övermod där de godhjärtade får för sig att de kan hjälpa alla, vilket de varken kan eller bör. Men dilemmat är inte några PK-människors fel, det är ett reellt moraliskt problem inbyggt i våra institutioner.

Kontrasten mellan den nationella solidariteten och en globaliserad värld blir extra stark när ”symbolhanterarna”, en stor del av befolkningen, i synnerhet den del som upplevs besitta makt, pengar och kunskaper, kan röra sig över dessa nationsgränser. De kanske inte ens behöver nationalstatens trygghet längre. Då växer bland dem som är minst rörliga en känsla av att de övergett välfärdsstatens gemenskap.

Spänningen mellan det mobila och det immobila är global och det är därför reaktionen mot den individuella frihet som skänkt oss det moderna välståndet också är global. Den genomsyrar relationer inom och mellan alla nationer och religioner. Det är därför det lönar sig för makthungriga att låtsas att det går att sätta sin stövel rakt ner i denna rörlighet, att påstå att det bara är att bygga en mur som stänger det jobbiga ute.

Det är också där Goodharts artikel degenererar i linje med många andra nynationella tänkare. Att vi förstår dem som känner sig övergivna och förbannade innebär inte att lösningen är att gå tillbaka 300 år idémässigt till att kollektivisera folk i etnicitet och stammar, att låta grottmänniskans fruktan för det okända rulla tillbaka vår långa kamp för att se den enskilda människans frihet och aspirationer.

Men det betyder inte heller att vi inte har ansvar att skapa möjligheter för dem som fått sin aspirationer bortklippta. Tvärtom.

Den nyligen avslutade presidentkampen i Frankrike mellan Emanuel Macron och Marine Le Pen symboliserar kampen mellan de båda vägarna: Efter nynationalismen kommer en ny våg av liberalism, som inte bara vill tvinga människor till mobilitet utan på olika sätt föra möjligheterna till social mobilitet närmare människor.

En metafor kan beskriva skillnaden mellan den gamla centralistiska liberalismen och behovet av en ny, decentralistisk liberalism: Om du var bonde i potatissvältens brittiskdominerade Irland i mitten av 1800-talet kunde du tvingas migrera till New York, där livet tack vare detta blev dramatiskt bättre för dig och dina barnbarn. Du tvingades till mobilitet. För dem som blev kvar på Irland blev livet sannolikt ännu mer inskränkt, fattigt och inåtvänt. Drygt hundra år senare kom dock liberalismen till Irland, när landets ekonomi och utbildningssystem reformerades, och infrastrukturen rustades upp bland annat med hjälp av EU. Möjligheterna kom nära folk. De kunde fortfarande flytta till New York, men de kunde också utvecklas lokalt. Plötsligt blev Irland rikt och utåtriktat, så rikt att inte bara irländare flyttade hem utan hela irländska byar fylldes av litauiska gästarbetare.

Detta är utmaningen i vår tid. Alla är vi Någonstansare, frågan är bara hur vi ges möjlighet att så långt som möjligt få skapa vårt var som helst, inte bara någon annanstans, utan just på den plätt i tillvaron där vi befinner oss. Vi kan göra det till en berättelse om brexit och se kollektivet framför individen, att ”bejaka” det sämsta inom oss och projektet till en negation. Att lämna liberalismen för att ansluta oss till något helt annat. Vi kan också kämpa för att öppna möjligheterna för de immobila. Det är ingen marxistiskt deterministisk verklighet, det ligger i våra händer.