Som synes är detta en ytterst heterogen samling, men alla kan de göra anspråk på att rymmas inom det liberala tältet; i denna vildvuxna ideologisk flora hittar man allt mellan anarkism och något som mest liknar gammaldags svensk socialdemokrati. Det finns alltså knappast någon enhetlig, sammanhållen lära som kallas liberalism, utan den är i allra högsta grad amovingtarget.

Men det innebär inte att vad som helst kan baxas in under rubriken liberalism. Den som inte tror på alla människors lika värde och de rättigheter som följer därav, har inget i tältet att göra. Det är väl inte glaskart vilka rättigheter som följer, men nog måste man räkna rätten till sitt liv och likhet inför lagen till dessa. Men kanske inte rätten till dagis eller till att få se olympiska spelen i statlig tv. De liberala rättigheterna tenderar att vara negativa, inte positiva, det vill säga: de begränsar andras möjligheter att behandla mig hur som helst, medan de däremot sällan eller aldrig tvingar andra att ge mig något eller tillhandahålla vissa varor eller tjänster. Viktigt är också att påpeka att i den liberala världsåskådningen är det individer, inte grupper, som har rättigheter. En grupp kan inte kräva några speciella rättigheter som inte redan tillkommer de individer som utgör gruppen. Eller rättare sagt: det kan gruppen visst göra, men då är den inte längre liberal.

En som har invändningar mot denna historieskrivning är Larry Siedentop, som under många år har varit verksam vid universitetet i Oxford. Hans invändningar gäller inte så mycket beskrivningen av liberalismens kärna, utan de historiker och politologer som vill förlägga dess uppkomst till så sent som för fyra hundra år sedan. Siedentop ser den fullt utvecklade liberalismen som resultatet av en mycket äldre tradition som uppfann individualismen, som gjorde människor till individer där alla var lika mycket värda i lagens – och i Guds – ögon.

För att visa vilken radikal, för att inte säga revolutionär, uppfinning detta var, går Siedentop tillbaka till antiken där individen inte kan sägas ha existerat. Självfallet fanns det då som nu enskilda människor, men det är inte riktigt samma sak. Den antika människan definierades utifrån sin familj eller klass som till exempel fri eller slav. Slavar var förstås knappast ens människor utan endast ”mänskliga verktyg”. Utanför familjen eller, några århundraden senare, utanför staden var människan ingen; hon var enligt den grekiska vokabulären en ”idiot”. För den antika människan fanns det ingen meningsfull existens utanför bestämda sociala sammanhang. Att dömas till landsflykt var nästan bokstavligt ett öde värre än döden.

Kristendomen skulle ändra på allt detta. I Siedentops läsning är såväl liberalismen som, lite paradoxalt, det moderna sekulariserade västerländska samhället konsekvenser av den kristna revolutionen. Jesus, och kanske då främst genom Paulus, som spelar en framträdande roll i Inventing the Individual, bröt brutalt med antikens kollektiva ideal. Genom en långsam, komplicerad och ibland lite trevande process ersattes en världsbild med en ny. I antiken var ojämlikhet mellan människor det naturliga; tanken att vi alla var lika mycket värda kunde knappast ha formulerats ens som en absurd hypotes av Platon eller Aristoteles. För att göra det krävdes en mental och moralisk jordbävning.

När Kristus predikade sitt fattigdomsideal suddade han ut, åtminstone i teorin, skillnaden mellan haves och have nots. Många rika tog hans budskap på allvar, gav bort allt de ägde och hade och drog sig tillbaka till vad som senare skulle bli kloster. I den kontexten var det svårt att längre upprätthålla det skiktade antika samhället och de klassklyftor som dittills varken hade kunnat eller ens kunnat tänka sig att överbrygga.

Varje människa hade sin egen unika själ och var själv ansvarig för dess framtida öde, även om det här snart uppstod en häftig tvist mellan Augustinus och den brittiske munken Pelagius. Augustinus betonade nåden, somliga var predestinerade för paradiset, andra inte. Pelagius var av åsikten att vi alla av Gud hade fått en fri vilja som gjorde att vi av egen kraft kunde nå saligheten. Detta var, menade hans meningsmotståndare, att inkräkta på Guds allmakt. Augustinus vann den kampen. I hans inflytelserika version av den kristna läran var vi alla i en lika hopplös eller hoppfull situation. Rika aristokrater kunde inte räkna med en gräddfil till paradiset.

Allt detta kom att få genomgripande konsekvenser långt bortom kyrkliga och religiösa sammanhang. Det fanns inte längre några moraliskt hållbara skäl att behålla barbariska inrättningar som slaveriet. Siedentop hävdar att kristendomen har varit en långt mer betydande faktor när det kom till slaveriets avskaffande än vad som det hittills har varit opportunt att hävda.

Snart kom den kanoniska rätten att avspegla dessa nya förhållanden och tankar. Teologer, filosofer och inte minst jurister kom att utarbeta en ny rättsordning där individen stod i centrum. Den enskilda människan, bortom klass och familj och ibland till och med kön, blev det nya subjektet från att ha varit ett hjälplöst objekt.

Självfallet går det ingen rak, okomplicerad linje från ojämlikhet till jämlikhet, från rättslöshet till rättigheter. Situationen var heller inte densamma överallt i Europa. Där feodalismen var som starkast hade förändringen svårare att göra sig gällande. Ofta stod dock kungamakten på förändringens sida. Inte därför att medeltida kungar hade blivit liberaler, folkpartister avant la lettre, men genom att stå på individualismens och de individuella rättigheternas sida hoppades kungarna kunna inskränka feodalherrarnas makt.

Hjältarna är i Siedentops historia flera. Inte minst de medeltida jurister som brottades med kniviga juridiska och teologiska spetsfundigheter, alltså de lagar och regler som skulle styra kyrkans angelägenheter, inklusive påven. Man diskuterade till och med om en sådan kunde bli avsatt. Resultatet av dessa juridiska mödor blev lagar som innehåller flera element som är slående moderna.

Också filosofer tänkte i banor som har distinkta liberala övertoner. Inte minst gäller det William av Ockham – han med rakkniven – som i sina politiska skrifter funderade över relationen mellan sekulär och kyrklig makt. Han utarbetade en teori om människans naturliga rättigheter och vad det innebär för hur politisk legitimitet bäst bör utformas, vem som har rätt att styra och flera andra av politikens grundfrågor. Ockham, som dog i mitten av 1300-talet, var en medeltida filosof, och Siedentop försöker på inget sätt att otillbörligt modernisera honom. Men han visar tydligt hur denne franciskanermunk formulerade ett för sin tid radikalt program där många av de bitar som skulle bli till modern liberalism fanns på plats.

Det framgår överhuvudtaget att medeltiden var en tid av vital politisk aktivitet och att de som fortfarande talar om medeltidens mörker eller använder ”medeltida” som ett skällsord sällan vet vad de talar om.

En följd av Siedentops uppgradering av medeltida teologer och filosofer är en nedgradering av renässansen. I den ser Siedentop inga tankar på radikal jämlikhet mellan alla människor, utan tvärtom om ett slags återkoppling till antika estetiska och filosofiska ideal där Platon var förebilden.

Naturligtvis vill Siedentop inte påstå att en liberalism i fullödig modern form existerade någon gång under 13oo- eller 1400-talen. Dessutom stod en ofta reaktionär kyrka, både katolsk och senare protestantisk, i vägen för ett förverkligande av dess program. Men ändå: ”Liberalismen vilar på de moraliska antaganden som kristendomen har försett den med. Den bevarar en kristen ontologi men utan en frälsningsmetafysik.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Siedentop befarar – eller kanske hoppas – att Inventing the Individual kommer att väcka irritation och indignation bland dem som helst vill se liberalismen som ett sekulärt program som skapades av radikala religionskritiker. De finns som har velat framställa den som en ideologi som har förverkligats trots kristendomen, inte tack vare kristendomen. Siedentop komplicerar den bilden genom att göra sannolikt att också den sekulära staten till stora delar är kristendomens förtjänst. Kanske utan att själva begripa det eller, givet tidens intellektuella horisont, kunna tänka tanken, utarbetade Ockham och andra fröet till den lära som gjort den sekulära staten möjlig.

Siedentop har skrivit sin bok som ett inlägg i en pågående diskussion. Han menar att vi inte har förstått hur vi har nått fram till dagens ideologiska situation, och det gäller på båda sidor av Atlanten. Européer har blivit så sekulariserade att de inte längre vill eller kan begripa hur kristendomen format de moderna västerländska demokratierna, medan amerikaner riskerar att hålla sig med en alltför enkel version av kristendomen.

Detta har fört med sig två faror. Den ena är att reducera liberalismen till enbart en tro på den fria marknaden och marknadskrafterna som patentmedicin i alla sammanhang. Det gör liberalismen till en rå form av utilitarism. Den andra frestelsen är att göra individualism och privatliv till inte bara de högsta utan till de enda värdena, och att på sätt nedvärdera och marginalisera det politiska livet.

Har Siedentop rätt är båda vägarna ett svek mot liberalismens moraliska kärna och djupaste mening. Liberalismen betonar ömsesidighet och allas lika värde. Stämmer det blir John Rawls, vars namn inte förekommer i denna bok, den som under de senaste hundra åren bäst har förvaltat det liberala arvet.