För dessa utgåvor som är ytterst noggranna och välgjorda, har det inte sparats på kvaliteten vare sig till utformning eller till innehåll. Pehr Kalms reseskildring gavs ut på svenska under hans levnad, En resa til norra America (1753–1761), vilket är inte alltför vanligt i linneanska sammanhang. Den gavs dessutom ut redan 1770–1771 i engelsk översättning i tre band, Travels into North America.

Emellertid finns det även ytterligare en version, hans ursprungliga Resejournal över resan till Norra Amerika, som dock gavs ut först 1966– 1988. Det är denna som nu för första gången presenteras för engelskspråkig publik i översättning, här också med Kalms egenhändiga teckningar i manuskriptet, som förvaras i Helsingfors. Till detta kommer också den engelska översättningen av den publicerade resebeskrivningen. Ingår gör även andra mindre komplement som Wallenius anteckningar ur en förlorad volym av Kalms dagbok, samt ett brev som beskriver Kalms besök vid Niagarafallen. Utgivarens noggranna förklaringar av utgivningsprinciperna uppskattas, liksom det i sin helhet ambitiösa projektet.

Kalm lämnade Lövsta den 5 oktober 1747 och begav sig ner mot Göteborg, sedan över Norge, för att därifrån ta sig till England. Han vistades ett halvår i London och dess omgivningar, besökte Woodford i Essex, Chelsea, Fulham och Gravesend i Kent. I juli 1748 lämnade han England och for vidare över Atlanten mot Nordamerika. Under resan iakttog han vattnets skimmer, hur medusor låg och flöt, hur petreller smekte ytan likt svalor långt ute till havs. Var kan de finna en viloplats under natten, frågade han sig.

I september anlöpte skeppet Delawarebukten. Han ger en fängslande inblick i de svenska bosättningarnas vardag och kyrkoliv. Han träffar den svenske målaren Gustav Hesselius, och bor över natten hos en svensk vid namn Andrew Rambo. Ögonblicksbilder lyser upp skildringen. Tusentals grodor kväkte natten igenom från träsk och bäckar. Gräshopporna gjorde likaså ett mäktigt oväsende att det var knappt möjligt för en person att höra den andre. Vackra fåglar förnöjde ögonen medan en oändlig variation av toner ständigt återskallade.

Han färdas genom Pennsylvania, New Jersey och New York, beskriver fria och slavar, européer, indianer och svarta där den sociala dimensionen oavlåtligen gör sig påmind. Som nordligast kommer han till södra Kanadas mer tätbefolkade bygder, Montreal, Trois Rivieres och Quebec. Bland tilläggen till Kalms dagbok fi nner man beskrivningar av älgen, jordbävningar, hur socker framställs ur lönnsirap, meteorologiska observationer i Quebec, och av kväkarnas New Book of Discipline. Unikt är också att den numera utdöda vandringsduvan (Ectopistes migratorius) finns avbildad. Besöket vid Niagarafallen i augusti 1750 blev en hårresande erfarenhet, och han beskriver hur fruktansvärda fallen framstod med sina väldiga massor som kastades rakt ner från klipporna. En viss komik finns även, som Kalms uppteckningar av de svenska invånarnas förändrade språk, att det snart blir ett eget språk: ”Var isi (relaxed) och trubla Er intet.”

Pehr Löfling reste istället till Spanien hösten 1751 och kom ett par år senare att följa med som botanisk expert på en spansk gränsdragningsexpedition, ledd av José de Itturiaga. Resan skulle ta honom och hans fyra medhjälpare till Venezuelas tropiska biotoper, och tanken var att expeditionen skulle tränga sig ännu längre in i den sydamerikanska kontinentens inre. Men Löfling drabbades av en svår sjukdom och tynade sakta bort på en missionsstation vid Orinoco-floden, San Antonio de Caroní, 27 år gammal år 1756. Hans anteckningar och brev sammanställdes av Linné och gavs ut på svenska 1758, Iter Hispanica, eller Resa til Spanska Länderna uti Europa och America.

Nu har denna bok för första gången översatts till engelska. Linnés förord är smått klassiskt (här i den engelska översättningen): ”In a word, as time consumed LOEFLING’S corpse, I gathered these fragments and hid them in this paper box with the title: LOEFLING sacrificed himself for Flora and those who Love Her They miss Him.” Löflings skildring har inte Kalms eller Rolanders mer fria löpande stil, utan består av ett antal brev, de fl esta från Madrid, men även några från Sydamerika, bland annat från Cumaná på Terra Firma. Första brevet avsänt från Helsingör är från den 25 maj 1751, det sista är daterat i Cumaná den 20 oktober 1754. I Iter Hispanica ingår också förteckningar och beskrivningar över spanska och amerikanska växter, här återgivna på latin.

Den mest intressanta nyheten för forskningen – smått en sensation – är dock ändå Daniel Rolanders resedagbok från Surinam, Diarium Surinamicum, som legat gömd på Botanisk Centralbibliotek i Köpenhamn. Detta latinska manuskript har varken givits ut eller översatts tidigare. Den utmärkta översättningen har kompletterats med några av de originalteckningar som är gjorda utifrån hans herbarium som finns bevarade i Köpenhamn. Själva bakgrunden till manuskriptet är i sig fascinerande. På olika vägar hamnade det i Köpenhamn. Rolander hade själv nämligen vägrat att lämna över det till Linné när han återvände till Stockholm i slutet av 1756. Rolander, som är en av de mest bortglömda och underskattade av Linnés alla apostlar, visar sig här vara en skarp iakttagare och en alldeles lysande berättare.

Denne specialist inom entomologi lämnade Uppsala den 21 oktober 1754 för att bege sig till Surinam. På resan ner genom landet passerade han Stibbetorp i Hälleberga socken i Småland, hans födelseby där han som barn jagat insekter. Han hälsade nu på sina gamla föräldrar och fångade getingar på sina gamla jaktmarker. Över Skåne och Tyskland kom han till Amsterdam, där han steg ombord på ett holländskt fartyg som skulle ta honom till Surinam. Den 20 juni 1755 anlände han till Surinam och stannade där i sju månader. Han besöker New Amsterdam och Paramaribo, färdas längs Cottica-floden och genomkorsar den karibiska övärlden. Som färdkamrat hade han den svenske plantageägaren Carl Gustav Dahlberg som var på återbesök i Surinam. Och här bränner det till i en tidsbild av slaveriets fasor.

Här figurerar en namngiven före detta slav, Quassi, som själv fått ge namn åt växtsläktet Quassia. Allt detta mot en bakgrund av en kakofoni av ljud från djungeln, tjutande insekter, skrikande fåglar, vrålande djur och tjattrande röster av papegojor. Rolanders resa till Surinam har alla förutsättningar att bli en klassiker bland svenska reseskildringar. En latinsk vetenskaplig utgåva, och varför inte också en svensk översättning, skulle vara mycket välkommet.

Dessa volymer fylls inte med långa textkommentarer, men man kan ana att de kommer att ge upphov till en hel del ny forskning, bland annat om kulturmöten och kolonialism. Inte minst Kalmtexterna kommer förnya den engelskspråkiga forskningen om Nordamerika. Rolanders resedagbok lär tvinga forskningen till en omvärdering av hans insats. Verket i sin helhet kommer att förändra forskningen om den naturalhistoriska resan, och öka den internationella forskningen kring den linneanska utforskningen av vår planet. Att transkribera, kommentera, översätta, edera är en undervärderad vetenskap. Det är ett svårbedömt, tidskrävande dechiff rerande av tecken och tankar. Man möter svårigheter som till exempel att hitta rätt förlaga och datera den, utarbeta ederingsprinciper, väga orden i översättningen för att fånga karaktären och tiden, att hitta bilder och handskrifter, sätta texterna i ett sammanhang.

Men det är där forskningen föds i mötet med det historiska dokumentet, kvarlevan, spåret, ledtråden. Utan spår av det förflutna, ingen historia. Det behövs mer sådant för framtidens forskning, annars kan man befara att historieskrivningen går i stå, förtorkas i navelskåderi och rundgång på ytan. Källutgåvor, som till exempel dessa i serien The Linnaeus Apostles, är mer givande och värdefulla än mången avhandling som endast skummar på ytan bland sekundärlitteraturen. Vi måste ner i historiens bråddjup.