”Du kan inte bara komma hit till en kultur som har byggts upp under generationer”, hävdade Lee, iklädd en luvtröja från Nike med tygmärket Defend Brooklyn på ärmen, ”du kommer hit och nu ska allt bli annorlunda bara för att du är här?”

Dagen efter publicerade New York Daily News ett syrligt svar som påpekade att gentrifieringskritikern Lee själv gjort miljonvinster på sina fastighetsaffärer både på Manhattan och i Brooklyn. I Brooklyn har han förresten inte bott ända sedan 1990-talet, men däremot har han varit verksam som hyresvärd. Tillsammans med internationella destillerikoncernen Pernod Ricard har han dessutom tagit fram vodkan Absolut Brooklyn, vars etikett pryds av entrén till Lees brownstone jämte mäklarlingo av typen ”The Republic of Brooklyn” och ”Brooklyn in da House”. Vem är det som gentrifierar här?

Det är denna identitetskonflikt som boken Gentrifiers av John Joe Schlichtman, Jason Patch, och Marc Lamont Hill tar som sin utgångspunkt: det ironiska faktumet att de mest högljudda gentrifieringskritikerna – debattörer, akademiker, konstnärer och politiska aktivister – inte sällan själva är storgentrifierare. Sedan begreppet introducerades av den brittiska sociologen Ruth Glass 1964 för att beskriva inflyttningen av medelklass till Londons arbetarområden som Notting Hill har det utvecklats till ett av västvärldens centrala kodord och hör till de senaste decenniernas tidsmarkörer. På senare år har det dessutom allt oftare fått tjäna som metafor för det som händer den västerländska människan som sådan. Till och med påven Franciskus har talat om en ”hjärtats gentrifiering” – ett slags andlig förflackning och ett borttynande av empatisk förmåga till följd av konsumtion och en alltför bekväm livsstil.

I begreppet tycks västvärldens alla samtida konflikter korsas i ett innerstadens metaforiska topos: den vita medelklassens skuldbörda och samtidigt allt växande välstånd, den icke-vita underklassens erfarenhet av utanförskap och utsatthet, de råa marknadskrafternas ingrepp i den individuella vardagstillvaron, den alltjämt pågående moderniseringen av mindre bemedlade människors livsvillkor, den unga européns jakt på ett meningsfullt liv mitt i den ateistiska platslösheten, konsumtionsmoralens färdigförpackade livsstilsmoduler och den därmed förbundna autenticitetslängtan, den travesti på inre liv som massmedierna prackar på tv-tittaren samt, inte minst, andliga värden som hat, ressentiment och småsinthet.

Gentrifiers är en blandning av översiktsverk och ”autoetnografisk studie”, vilket innebär att författarna utgår från sina egna erfarenheter för att försöka överbrygga den motsättning de tycker sig se i gentrifieringsdebatten. Å ena sidan har man studerat gentrifiering som en strukturell process, styrd av politiska beslut och ekonomiska krafter, där enskilda individer framstår som viljelösa flyttblock och offer för omständigheterna. Å andra sidan har man spytt galla över nidbilder av hipstern, medelklassparet eller fastighetsmäklaren – figurer så kartongaktiga att de knappast existerar i verkligheten. För de tre författarna är gentrifierarna först och främst faktiska, komplicerade individer som fattar en ansenlig mängd små och stora beslut under olika skeden av sina liv, beslut som direkt påverkar deras liv och indirekt staden omkring dem.

Gentrifierarna är alltså de själva. I boken benämns de litet seriefigursaktigt som ”Marc”, ”Jason” och ”John” och går under sina liv igenom alla steg i den klassiska gentrifieringsprocessen: först studenter som flyttar hemifrån på jakt efter storstadspuls och nöjesliv, sedan unga yrkesarbetande som vill ha nära till jobbet och en meningsfull social miljö, och därefter småbarnsföräldrar, alltmer besatta av frågor om utbildning och säkerhet. Under tiden gör de så kallad bostadskarriär och investerar i fastigheter. En av dem blir rent av en klassisk gentrifieringshyresvärd som medelst renovering sparkar ut ett bråkigt alkoholiserat par till förmån för en skötsam akademikerkollega. De sätter sina barn i privatskolor, flyttar till och med in i bostadskomplex som påminner om så kallade gated communities/grindsamhällen. Varje enskilt beslut verkar logiskt och kan förklaras med egennytta, moral, estetiska preferenser, bekvämlighet, kärlek till barnen eller rent av slump, men sedda ur ett makroperspektiv framstår de tre antihjältarna plötsligt, hur mycket de än har velat undvika det, som skolboksexempel på gentrifierare. Hur kommer det sig?

Det som slår en europeisk läsare är att den amerikanska gentrifieringen skiljer sig från den kontinentaleuropeiska på en viktig punkt. Det rör sig i USA närmast om ett raskrig. Å ena sedan har det bedrivits en medveten segregationspolitik, där vissa områden som har dominerats av icke-vit befolkning har fått förfalla. Alla som kunnat har flytt, och en etniskt homogen underklass har blivit kvar, människor som betraktar området som ”sitt”. Så fort området sedan genomgår en uppvärdering återvänder omedelbart den vita medelklassen, ”upptäcker” det (därav Lees koloniseringsjämförelse) och köper upp allt den kan. Å andra sidan har det funnits en tradition av urban bosättning i etniska kluster, där människor medvetet har velat bo enligt identitetspolitiska principer. Etnicitet är med andra ord minst lika viktig som, eller ja, viktigare än klass (eller varför inte exempelvis personlighet), vilket Spike Lees tirad tydligt demonstrerar. Etnicitet är här en egenskap som inte är förhandlingsbar – man är sin egen kultur, en gång för alla: född in i en hudfärg eller ett minoritetsspråk.

Med dessa utgångspunkter framstår den amerikanska staden som ett igenfyllt rutnät, där varje kvarter har en viss uppenbar, närmast kvantifierbar kulturell, etnisk och social status som både lockar och samtidigt måste respekteras som tillhörande en grupp som där redan satt ner sin flaggstång och bopåle. Gentrifieraren anländer till en redan existerande social struktur. Gentrifieraren är en främling som ägnar sig åt ”invasion”, kannibaliserar på andras ”kultur”. Författarna beskriver sex olika typer av gentrifierare: conqueror, connector/colonizer, consumer, competitor, capitalist och curator. Varje gentrifierare är litet av varje, men gemensamt är förhållandet till det lokala området som ”det andra”, som invandrarens förhållande till majoritetskulturen.

Resultatet är ett evigt ställningskrig där båda sidor använder sig av banaliteter, förenklingar och nidbilder. På ena sidan om barrikaderna hamnar de självidealiserande antigentrifieringsslagorden, som ligger nära främlingsfientlighet. Det låter ofta som en urban variant av nationalromantik, där kvarterets hembygdskultur antingen upphöjs till helig eller omvandlas till kitsch (gärna både och). På andra sidan, bland välmenande inflyttade, utspelar sig den mänskliga moralen uteslutande inom ramarna för ”etisk konsumtion” – frågor om vilket kaffe man ska dricka för att vara rättvis mot den lokala kulturen, i vilken skola man ska sätta sina barn för att maximera både nytta och moralisk tillfredsställelse, eller vem man ska hyra ut det extra rummet till för att inte förstöra kvarterets välbalanserade etniska fauna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De två lägren är dock mer lika än olika. De positiva värden som gentrifieraren söker – liksom de värden som den lokala invånaren vill bevara och skydda från inkräktarna – är den småborgerliga köpingens värden, uttryckta på ett modernt mäklarspråk: ”community life”, ”mixed neighbourhood” och ”vibrant social structures”. Drömbilden är en gågata i en mindre stad, med dess härliga grannsämja mellan olika lagom finurliga karaktärer och med en invandrare av varje hudnyans. Här känner alla varandra, utbyter hälsningar och har fester för hela grannskapet. I den värld som författarna beskriver saknas märkligt nog en typ av urbanitet där anonymitet, identitetsfrihet och rörlighet är i fokus.

Kanske är det därför som även författarna själva till slut ifrågasätter gentrifieringsbegreppets förklaringsvärde. Själva ordet är gentrifierat, som ett påsytt rebelliskt tygmärke på en luvtröja från ett storföretag. Att det sker olyckliga och tondöva stadsomvandlingar, vilket inte minst Norrmalmsregleringen vittnar om, att de fattigaste förlorar när alla andra står som vinnare, att utsatta grupper drivs bort från sina hem när hemmet betraktas som en investering, varken förklaras eller hjälps av gentrifieringsdebatten. Till de mer intressanta insikterna hör påpekandet att gentrifieringen inte uppstår när de rika flyttar till ett större hus, utan ur det förhållandet att de mest utsatta aldrig kan välja var de vill bo.

Sammantaget framstår hela gentrifieringsdebatten som en seger för de sekundära frågorna över de väsentliga. Författarna till Gentrifier har inga egentliga lösningar på problemet, utan presenterar en läsvärd sammanfattning av de senaste årens publikationer i fältet, jämte fallstudier från sina egna liv. De senare avsnitten gör att man kan känna både sympati med deras ständiga moraliska kval och en viss matthet inför hur missriktade dessa emellanåt är. Enorma mängder välmenad energi slösas på pseudoetiska hårklyverier om var man ska fika för att främja mångfalden, hur mycket bättre miljön blir av att man köper en lokal gurka eller hur många vänner man har som är ”av en annan ras”. Konsumtionssamhällets fälla ligger inte i varufetischismen eller massproduktionen, utan i den skickliga mentala beskärningen av hela det etiska fältet till en smal men ständigt pockande fråga om vad man konsumerar – varor, människor, upplevelser. Det etiska subjektet inom denna moderna identitetspolitik är en ständigt självmedveten konsument som skiljer sig från andra endast genom oflexibla egenskaper som etnicitet, klass eller ”kultur”. Den enda friheten hon har är den att representera sig själv genom vad hon köpt. Det är detta som är gentrifiering.