Det specifika exemp­let är franskt, men långtifrån unikt. Västvärlden har sedan andra världskriget skådat en offentlig expansion som saknar motstycke, där utgiftsprogram lagts till utgiftsprogram utan att finansieringen alltid har hängt med. Medan många, inte minst i tidningar med rosa papper, diskuterar olika sätt att på sikt komma tillrätta med västvärldens skuldberg är det betydligt färre som granskar mekanismerna i det styrelseskick som år efter år låtit berget växa.

För vems fel är det att det har blivit som det har blivit? Dilemmat för medborgare i den demokratiska staten är att det inte finns någon annan att skylla på. Vi väljer våra representanter, och om dessa inte sköter sig får vi välja några andra. Vi har grundlagar och domstolar som skyddar våra rättigheter och fria medier som grans­kar makten. Visst kan någon hävda att det har varit skojare som har lurat oss med fagert tal om evig fred, klasslöst samhälle eller skyhög pension trots låga skatter. Klart att vi medborgare kan bli förbannade om kassan då plötsligt är tom. Men lurade i 40 år? Vem som helst kan drabbas av en bedragare. Men den som aldrig lär sig är snarare drabbad av självbedrägeri.

Det demokratiska styrelseskickets fördelar och tillkortakommanden är temat för The Fourth Revolution av John Mickleth­wait och Adrian Wooldridge, till vardags chefredaktör respektive redaktionschef på Economist. Och deras budskap kan sammanfattas enligt följande:

Västvärldens styrelseskick har genomgått tre (och en halv) revolutioner, och nu står den fjärde för dörren. Den första revolutionen ägde rum på 1600-talet, då filosofen Thomas Hobbes skrev Leviathan. Därmed banade han väg för tanken om staten som en suverän makt. Leviathan var visserligen ett odjur, en envåldshärskare, men den skyddade i alla fall medborgarna från det allas krig mot alla som föregick statens uppkomst. På 1800-talet presenterade Johan Stuart Mill idén om individens frihet, och då kom den andra revolutionen. Med meritokrati och ansvarsutkrävande tämjdes Leviathan till en medborgarnas tjänare – staten var inte längre ett nödvändigt ont, utan en nattväktare som skyddade mot det onda. Detta gav människorna möjlighet att raskt utveckla såväl samhälleligt som individuellt välstånd. Den tredje revolutionen initierades under andra halvan av 1800-talet då Beatrice och Sidney Webb ställde frågan varför staten bara skulle skydda mot faror. Den borde också erbjuda möjligheter i form av förbättrade livsvillkor, hälsa, utbildning och trygghet. Därmed var den moderna välfärdsstaten född och i denna ordning lever vi alltjämt.

Motreaktionen med Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ronald Reagan på 1980- och 1990-talen då? Nja, det betraktar författarna bara som en halv revolution. Det genomfördes privatiseringar och avregleringar, men i det långa ­perspektivet blev det endast ett tillfälligt stopp för det offentligas expansion. På 2000-talet ökade George W Bush utgifterna mer än någon tidigare amerikansk president, och Barack Obama har fortsatt efter samma linje, inte minst med sin sjukvårdsreform. Likadant ser det ut i Storbritannien och i de flesta andra europeiska länder. Staten, den politiska sektorn, har i termer av regleringar, skatter, socialförsäkringar och offentligt drivna tjänster vuxit till att omfatta de flesta delar av livet. Eller som författarna formulerar saken:

”Den förnuftiga, laglydiga engelsmannen kan inte tillbringa en vaken timme […] utan att lägga märke till statens existens.”

I denna mening fångas bokens dilemma. Dock kanske inte enbart på det sätt författarna avser.

Först och främst visar analysen tydligt att detta inte kan fortsätta. Det handlar inte enbart om att pengarna håller på att ta slut. Det handlar i än högre grad om att det politiska beslutsfattandet inte är tillräckligt effektivt, och heller inte tillräckligt flexibelt, för att klara av alla de uppgifter som det offentliga nu har tagit på sig. Handlingsförlamningen syns tydligast i Washington, men är tydlig också i Bryssel och i många europeiska huvudstäder. Väljarna reagerar på detta med stort missnöje, tydligt manifesterat i valet till Europaparlamentet. De som tror att problemet handlar om att politiken de senaste decennierna har förlorat mark, förväxlar retoriken med verkligheten.

Men författarna har sannolikt fel när de menar att det inte går att vara vaken en timme utan att märka statens existens. Ingen kan leva utan att gå eller åka på vägarna. Men det lär vara få som tänker på eller ens bryr sig om att dessa är statliga (eller kommunala), lika litet som att det sannolikt är ett privat företag som lagt asfalten på plats. Det viktiga är att det fungerar. Av denna anledning är det sällan statens misslyckanden leder till krav på mindre stat. En vanlig väljare funderar på goda grunder sällan i systemtermer.

Boken behandlar framför allt statens utveckling i västvärlden, men den börjar med en bild från en politisk elitskola i Shanghai. Här utbildas framtidens kinesiska ledare och till skillnad från svenska politikerbroiler åker de inte till USA för att studera kampanjmetoder. De åker till Singapore för att lära sig hur man kombinerar effektiv statsförvaltning med välstånd för medborgarna – detta utan att ”störas” av demokrati. Singapore stoltserar med högklassiga skolor, kvalitativ sjukvård, effektiv brottsbekämpning och ekonomisk effektivitet – allt sådant som står högst på önskelistan världen över. Men den offentliga sektorn är ändå hälften så stor som i USA. Välfärdssystemen är uppbyggda så att medborgarna har tydliga incitament att arbeta, att värna sin hälsa, att satsa på utbildning.

Den som värnar demokrati möter därför i Singapore en betydligt tuffare utmaning än när revulotionsromantiker och en och annan statsminister besökte Kuba under 1970- och 1980-talen. Båda länderna saknar yttrandefrihet – men Singapore fungerar. Det fungerar dessutom väldigt bra.

Vad bör då reformister som värnar demokrati göra? Bokens viktigaste bidrag är att den poängterar hur beroende politiken är av effektiv ledning och kompetent förvaltning. Den fjärde revolutionen innebär att staten slimmas, men också att den effektiviseras. På svenska skulle man kanske kunna säga att politik inte alls är att vilja – politik är att kunna. Politik handlar mindre om storslagna visioner och långa önskelistor, och mer om prioriteringar, hantverk, management.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Författarnas förebild kommer inte som någon överraskning för en läsare av Economist, utan stavas Norden, i synnerhet Sverige. Här har världens största välfärdsstater trimmats men inte övergetts, skattetrycket är inte längre konfiskatoriskt, pensionssystemen är anpassade efter demografi och långsiktig ekonomisk tillväxt, riksdagens budgetregler förhindrar enkel populism och en självständig riksbank värnar penningvärdet.

Som svensk betraktare är det lätt att bli stolt över denna internationella uppmärksamhet – och samtidigt bekymrad. För medan Mickelthwait och Wooldridge sprider det svenska evangeliet har striden om det femte jobbskatteavdraget redan rest frågetecken kring riksdagens budgetprocesser, Riksbankens oberoende har ifrågasatts av chefredaktören i landets största morgontidning, och varje gång bromsen har slagit till i pensionssy­stemet höjs röster om att systemet måste göras om.

Å andra sidan läser jag också artiklar om växande misstro mot regeringen i Singapore. Tillförlitligheten i sådana signaler är svårare att tolka, just eftersom missnöjet inte kan yttras lika öppet.

Det sätter också fingret på svagheten i den singaporianska, eller för den delen även den kinesiska, modellen. Det räcker inte med en effektiv statsförvalning – det krävs också ett pålitligt politiskt ledarskap. I den globala konkurrensen blir ett lands politiska system också centralt för dess konkurrenskraft. Styrkan med The Fourth Revolution är att boken visar att västvärlden och demokratin för att komma ut som vinnare i den kampen måste reformeras. Jo, de menar reformeras, inte revolutioneras. Men med en tråkigare titel hade boken kanske aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänar.