De var stridslystna och företagsamma samt långa, blonda och blåögda och gifte sig främst inom sin egen grupp. Denna myt återupplivades under 1800-talets nationalistiska strömningar i Europa, och utvecklades från en avart till ren rasism.

Maja Hagerman har förtjänstfullt fortsatt denna exposé över rasismen, främst i Sverige, med sin biografi Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Hagerman gör en väldokumenterad studie av Statens institut för rasbiologis förste chef, Herman Lundborg (1868–1943).

Lundborg började inte sin karriär som rasbiolog. Efter läkarexamen 1896 arbetade han i sju år som psykiater på Uppsala hospital. Han gjorde socialmedicinska studier av sina kvinnliga patienter, många av dem lärarinnor och noterade att de hade för kort utbildning och för långa arbetstimmar. Han var genuint engagerad i deras situation och skrev artiklar i medicinska tidskrifter om sociala perspektiv. Men det var otacksamt och oglamoröst att vara psykiater. Vården tog för lång tid och syntes vara utan bot. Då vek det sociala perspektivet undan och den ambitiöse Lundborg ägnade sig alltmer åt den moderna vetenskapen genetik och arvsanlag som orsak till sjukdomar. Han inspirerades av den tyske rashygienikern Alfred Ploetz liksom av Gobineaus ”Essän om människorasernas ojämlikhet”, där nästan alla folkslag fick sina historiska öden förklarade med ras som orsak. 1908 ägnade han åt att studera värnpliktiga på Lister i Blekinge. Han listade ursprung, sjukdomar, hår- och ögonfärg och mätte skallar och näsor. Lundborg medverkade till att Det rashygieniska sällskapet bildades 1909 med många illustra akademiker som medlemmar. Syftet med sällskapet var att etablera rashygien som vetenskap för att sedan växa till en folkrörelse. Dess ideologi var att svenskarna var ett oblandat nordiskt folk och att människor med dåliga arvsanlag skulle hindras från att skaffa barn. Rasblandning skulle undvikas. Denna ideologi överfördes senare till Statens rasbiologiska institut.

Listerstudien kom att utgöra mönster för Lundborgs framtida studier i Lappland åren 1913–1917. Där ansågs rasblandningen vara särskilt stor. För att utföra studierna etablerade Lundborg en god kontakt med de människor han skulle utforska, samt anställde assistenter som kunde tolka och dokumentera. Assistenterna var unga kvinnor av blandad härkomst med vilka Lundborg formade nära relationer. Resultaten användes som grund för arbetet med att etablera Rasbiologiska institutet, men också för att skriva om ”svenska folktyper”. Hela Sverige skulle kartläggas rashygieniskt med hjälp av präster, lärare och frivilliga informatörer. Tyska forskare med vilka Lundborg samarbetade, inspirerades av Lundborgs koncept. Det användes systematiskt efter det nazistiska maktövertagandet 1933.

Lundborgs intresse var framförallt inriktat på finnar och med tidens termer ”lappar” och ”tattare”. Av taktiska, inte ideologiska, skäl låg han lågt när det gällde judar. Han befarade att om Institutet skulle föra en kampanj mot judar, så skulle ”judarna […] börja ett mullvadsarbete, en odiös presskampanj mot mig och institutet […] sannolikt med följd att institutet ej får sina anslag” .

Institutet fortsatte med sin forskning i samma anda fram till Lundborgs pensionering 1935, men stödet minskades och Lundborg uppfattades som mer fanatisk. Efter sin frus död gifte sig Lundborg med sin samiska assistent Maria, med vilken han tidigare fått en son. Han levde inte precis som han lärde.

Det är mig fortfarande en gåta efter 350 sidors läsning, hur etablerade forskare kunde hävda idéer om ras och utseende som de enda eller främsta orsakerna till sjukdomar och beteenden och hur socioekonomiska och historiska orsaker lämnades därhän. Hur de inte ens utifrån sin egen ideologi om de blonda och långskallade människorna, rasbiologins ideal, genomförde korsstudier avseende sjukdomar, intelligens, beteende och egenskaper. Eller publicerades de inte? Rasbiologin var ingen tillfällig sinnesförvirring utan en långvarig pseudovetenskaplig ideologi som kom att påverka en hel värld, främst Europa, med förödande konsekvenser.

Lisa Abramowicz

Generalsekreterare på Svensk Israel-Information