När jag frågar en kollega på universitetet som har vuxit upp i Kenyas hamnstad Mombasa om hans bild av Somalia, säger han drömmande:

– Somalia, ja. 1958, då bodde jag ett par veckor i Baraawe vid kusten och gick i skolan där. Dit åkte familjen på semester också, det var en mycket vacker stad, vi hade så trevligt. Tänk att det fortfarande finns människor som bor kvar där, trots allt.

Kontrasten till dagens verklighet känns brutal. Baraawe är mest bekant för att USA i oktober 2013 gjorde ett försök att från havet attackera al-Shababs ledare Mukhtar Abu Zubeyr. På grund av kraftig moteld avbröts anfallet. Zubeyr anses vara hjärnan bakom terrordådet i köpcentret Westgate i Nairobi i september förra året.

Somalierna har sedan länge varit indelade i fyra större och ett antal mindre klaner – ett arv bland annat från medeltida sultanat – där somliga har varit bosatta också i nordöstra Kenya, västra Etiopien och före detta Franska Somaliland, det som nu heter Djibouti. Brittiska Somalia och Italienska Somaliland gavs självständighet 1960.

Självständigheten inleddes med några lugna år, men 1969 genomfördes en statskupp. Några år senare etablerades en revolutionär regim, stödd av Sovjetunionen. Olika kupper avlöste därefter varandra, och 1991 bröt ett inbördeskrig ut, ett krig där olika grupper har haft överhanden vid olika tillfällen och som i grunden ännu pågår. Sedan 2006 har al-Shabab varit en av de främsta drivkrafterna bakom kriget.

Den senaste utvecklingen är att en centralregering har etablerats och blivit internationellt erkänd – det femtonde försöket av omvärlden att skapa en fungerande regering i landet, konstaterar den brittiske journalisten James Fergusson i sin bok The World’s Most Dangerous Place. Det har skett med militärt stöd från Amisom (African Union Mission in Somalia), där bland andra ugandiska, burundiska, etiopiska och kenyanska trupper ingår. Den al-Shababkontrollerade delen av landet – Det Islamiska Emiratet Somalia – är dock ännu betydande. Amisom och centralregeringen kontrollerar nu, med stöd och understöd av FN, USA och Storbritannien, stora delar i norr, väster och söder, samt de viktiga städerna Kismayo och Mogadishu.

Det är de senaste årens dramatiska händelser i Somalia som står i fokus för Fergusson i hans bok relativt nyutkomna bok. Han beskriver här hur Somalia har slitits mellan en svag centralregering i Mogadishu, olika regioner, Amisom och senast al-Shabab. Grundläggande fred och ordning saknas. Den bild han ger av landet för tankarna till Thomas Hobbes och det naturtillstånd som denne föreställde sig, där livet präglades av ”ständig skräck, fara för ond bråd död och ett liv [som var] ensamt, fattigt, vidrigt, brutalt och kort”.

Fergusson relaterar inledningsvis ett besök hos en ugandisk överste och befälhavare för Amisom i Mogadishu 2011. Staben ligger i ett litet stenhus som har rekvirerats för ändamålet. Hettan är tryckande, och solen strålar in genom ett hål i det korrugerade plåttaket. Hålet revs upp natten innan av granatsplitter. Fergusson frågar hur det går i kriget mot al-Shabab.

– Det kan ta fyra dagar att rensa upp ett enda stenhus, konstaterar översten.

När de senare gör en inspektionsrunda till fots tillsammans med översten blir de utsatta för beskjutning av krypskyttar och sedan även granatbeskjutning i närheten. Fergusson och presschefen springer i säkerhet; den ugandiske översten, luttrad sedan flera år av ett skoningslöst inbördeskrig, promenerar efter dem.

Fergusson beskriver hur västerländska rådgivare utan beväpning arbetar sida vid sida med de afrikanska trupperna i Amisom i den operativa verksamheten på fältet. Han ger också inblickar i al-Shabab, där en uppslitande fraktionsstrid inleddes redan 2006, efter det att man hade uppnått sitt första mål, nämligen att driva ut etiopiska trupper ur landet.

En ”intern” gren under Schejk Mukhtar Robow ville skapa en islamisk stat med sharialagar inom landet. En radikalare gren under Scheijk Mukhtar Ali Zubeyr utmanade, och tog makten 2009. Zubeyr ville liera sig med Usama bin Ladin och inspirerades av wahhabistisk salafism. Av allt att döma ville Zubeyr också bidra till att exportera terrorism och destabilisera västmakterna och deras allierade. Föga förvånande var det inte bara ideologi som särskilde Robow och Zubeyr; de tillhör också olika klaner.

Somalia blev en magnet för militanta muslimer över hela världen; volontärer från Skandinavien, Amerika, Kanada, Storbritannien och många andra länder strömmade till. En av de fyra somalier som står åtalade för dådet i Westgate är norsk medborgare.

Ferguson försökte utan framgång intervjua någon av ledarna för al-Shabab, men kunde i stället samtala med ett antal desertörer och krigsfångar i ett av AMISOMs läger. De flesta var föräldralösa, i 15-årsåldern. Fergusson förväntade sig hårdföra, ideologiskt övertygade och militanta män, men han mötte ett gäng lite ostyriga, livaktiga och ganska trevliga ungdomar. Deras liv kretsar kring vardagliga frågor som hur de skall klara framtiden, om de skall kunna få utbildning och arbete, och så vidare.

I mitten av 2011 hotade en omfattande svältkatastrof Somalia. al-Shabab hade då utvisat huvuddelen av de utländska hjälporganisationerna. Enligt FN hotades fyra miljoner människor av svält och ytterligare tolv miljoner var i omedelbart behov av humanitärt bistånd. al-Shababs svar blev att förneka att det rådde svält, samtidigt som man fortsatte kriget. Under tre månader beräknas 30 000 barn under fem år ha omkommit. ”Krig och svält var två riddare av samma apokalyps”, konstaterar Ferguson.

Oförmågan hos al-Shabab att hantera svältkatastrofen skulle ha gjort det möjligt för interimsregeringen att genom en massiv hjälpinsats visa befolkningen vad en välorganiserad centralregering kunde göra. Tyvärr blev det inte riktigt så. Fergusson visar övertygande hur stort avståndet var mellan de stolta proklamationerna vid de kostymklädda mötena i centralregeringens Mogadishu och verkligheten ute i landet. Korruption och ineffektivitet fanns i tillräckligt mått.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För att finansiera sitt krig har al-Shabab bland annat kraftigt ökat produktionen av träkol för export till olika destinationer i Mellanöstern. När Amisom intog Kismayo förra året fann man stora förråd av träkol i hamnen. För att göra träkol behöver man hugga ner stora mängder träd på Somalias glesa torrsavanner. Detta har bidragit till en ekologisk katastrof i sig, med ökad utarmning av jorden och förvärrad torka till följd, dels eftersom regnvatten inte längre binds av marken– dels för att den fukt som förr släpptes ut från träden inte längre kommer atmosfären till del.

Fergusson tar läsaren med till piraternas huvudort Galkacyo i norr, där vi får höra personer som är direkt involverade i denna brutala, mycket lukrativa och bisarrt mytomspunna verksamhet uttala sig. Piraterna har stora ekonomiska resurser och en egen militär organisation, så trots att regionen länge har varit ett officiellt regeringskontrollerat område, utgör piraterna där en ”stat i staten”. Inget tycks kunna förhindra deras verksamhet. Den dramatiska nedgången i piratverksamheten de senaste två åren tyder dock på att centralregeringen – sannolikt med utländsk hjälp – väsentligt har flyttat fram sina positioner.

De krafter som Fergusson framförallt skyller för kaoset i Somalia under de senaste åren är klanstriderna och den enorma puckeln av unga arbetslösa människor. Han menar inte att det är deras fel, men att landets oförmåga att ta dem tillvara skapar en tidsinställd bomb.

Fergusson slutar sin bok med ett avsnitt om den senaste utvecklingen i kriget mot al-Shabab. I Besançon i östra Frankrike möter vi en osannolik regional ledare för södra Somalias provinser Juba och Gedo: Mohamed Abdi. Han har ett dubbeldoktorat i antropologi och geologi, är författare och bär smeknamnet ”Gandhi” med anledning av att han förespråkar icke-våld. Han tar emot i villan tillsammans med sin icke-muslimska franska hustru och deras vuxna barn. Han tjänade också formellt som regionens första president 2011–2013, men de facto först efter att kenyanska trupper hade intagit området 2012.

Vad som ligger i framtidens vågskål för Somalia är mycket oklart. Den som vill veta mer om de olika aktörerna i detta drama, inklusive de hoppingivande framgångarna för Amisom och den federala regeringen, har här en god källa. Det är dock ingen djärv gissning att det dröjer innan charterturismen tar fart i Baraawe.