Uppenbart är dock att den genom historien inflammerade relationen mellan Egyptens armé och Muslimska brödraskapet fortsätter att vara höggradigt problematisk.

Efter att organisationen hade etablerat sig i Egypten deltog den på arméns sida i revolutionen mot kung Faruq och den konstitutionella monarkin 1952. Men när revolutionen var över fängslades Brödraskapets ledning istället för att erbjudas delaktighet i politiska processer. Många av dessa personer dömdes till långa straff eller avrättning, och år 1966 hängdes slutligen Sayyid Qutb, rörelsens kanske viktigaste ideolog genom tiderna.

Så vem är boven i dramat? Är det armén och regimen som genom sin hänsynslöshet stärker Muslimska brödraskapet? Eller är det Brödraskapets målsättning som är ett så stort hot att regimer inte har något annat alternativ än att genom förkastliga metoder hålla organisationen borta från makten? I sin bok Temptations of Power ger Shadi Hamid sitt svar på frågan. Hamid är doktor i statsvetenskap vid Oxford och verksam vid Brookinginstitutets Saban Center for Middle East Policy. Genom samtal med ledande islamister och en historisk återblick visar han hur Brödraskapet under hårda påtryckningar talar om demokrati och mänskliga rättigheter, medan samma organisation med mer makt istället strävar efter att islamisera samhället.

För att driva sin tes gör Hamid ibland det enkelt för sig. Han avfärdar exempelvis snabbt en unik studie av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi, som presenterades 2010 i Journal of Democracy, där resultaten för islamistiska partier i 89 parlamentariska val under de senaste 40 åren har undersökts. Deras slutsats är att med ett fåtal uppmärksammade undantag (FIS:s framgångar i Algeriet 1991, Hizbollah i Libanon 2005 och 2009 samt Hamas i de palestinska valen 2006) har islamistiska partier överlag nått medelmåttiga resultat. Varken i Pakistan eller Bangladesh kan Brödraskapet påvisa någon framgång.

Undantagen i Mellanöstern härleder forskarna till bristen på återkommande demokratiska val i den delen av världen. Genom sin studie visar de att ju friare parlamentsvalen blir och ju mer av återkommande rutin det blir med demokratiska val, desto sämre går det för islamistiska partier. Eller också ändrar de sina valplattformar.

Studien bortser dock, enligt Hamid, från det faktum att Brödraskapspartier inte nödvändigtvis är intresserade av att vinna val, vilket han belägger genom uttalanden från framträdande islamister. Logiken för Brödraskapet finns i erfarenheten från Algeriet under 1990-talets början, som visar att ett vunnet val vid fel tillfälle kan leda till katastrof.

Slutsatsen i studien, att islamistiska partier missgynnas av demokratiska processer som får positiva konsekvenser för väljarna i det aktuella fallet, blir dock inte mindre giltig på grund av Hamids kritik. Och det är väl framförallt hans sätt att välja bort studiens hela slutsats som väcker en viss misstro mot hans resonemang.

Påståendet att Muslimska brödraskapets ambition att islamisera samhället skulle vara rörelsens raison d’être, grundar Hamid trots allt i solid empiri. Han har under hundratals timmar under perioden 2004–2013 samtalat med islamister från olika politiska inriktningar i framförallt Egypten, Jordanien och Tunisien.

Brödraskapet har lyckats skapa en stat i staten genom sitt sociala engagemang. Organisationen driver sjukhus och skolor, lånar ut pengar och hjälper behövande. Förankringen i folkdjupet och de breda och omfattande nätverken är organisationen mycket mån om att upprätthålla, eftersom detta är grunden för den politiska verksamheten. Därför finns det också en oro för ett förtryck som kan innebära en risk för att allt detta går förlorat. Det grundliga sociala arbetet innebär att ett stabilt underlag finns tillgängligt för att användas när tiden är inne. Och tid anser man sig ha.

Även ett måttfullt och nedtonat Brödraskap som i första hand tycks kämpa för mänskliga rättigheter är, enligt Hamid, ett problem för regimen. Engagemanget ger rörelsen stöd från vänstergrupper som annars är kritiska till organisationens religiösa budskap, och regimen får därmed svårare att motivera sitt förtryck. För mycket frihet gynnar å andra sidan inte nödvändigtvis Brödraskapet, eftersom det skulle kunna innebära förutsättningar för attraktivare politiska alternativ att växa fram.

I nästan varje arabiskt land utgör islamisterna den ledande oppositionen, enligt Hamid. Även om rörelsen inte alltid är redo eller ens villig att ta över makten, innebär den ändå alltid ett hot mot den sittande regimen. Samtidigt har Muslimska brödraskapet lyckats övertyga omvärlden om att organisationen inte kan ignoreras, utan snarare måste vara en del av varje politisk process i Mellanöstern.

Oavsett om det stämmer eller inte, är det centrala problemet i arabvärlden fortfarande hur samhällen bör byggas upp och hur människor ska förhålla sig till religionens fortsatt starka inverkan på det dagliga livet.

Framförallt är det genom att jämföra Egypten med Tunisien som Hamid driver hem sin poäng. Med hjälp av internationellt erkända kvantitativa studier påpekar Hamid också hur viktig religionen är i Egypten. Studierna visar att en stor majoritet i Egypten inte ser religion som något privat eller som något som bör separeras från politiken. Snarare är det en del av det dagliga livet för de flesta. Shariarätten anses vara ett lämpligt rättesnöre för hur varje människa ska leva sitt liv, men också för hur samhällsinstitutioner och bankväsende bör byggas upp.

I det avseendet är det svårt att inte hålla med Hamid. För närvarande finns det inget som tyder på att länder i Mellanöstern skulle vara mogna för demokrati i västerländsk tappning. Däremot blir det minst sagt problematiskt att hävda att människor i Mellanöstern skulle vara ointresserade av frihet därför att de är muslimer. Splittringen i Brödraskapet som på olika vis framförs av Hamid får aldrig det utrymme det förtjänar. Det stora problem Brödraskapet har med att inom de egna leden komma överens om hur partiet ska agera i maktposition behandlas förvisso. Utbrytargrupper och andra islamistiska inriktningar nämns. Men ändå återvänder alltid resonemanget till att det är synen på islams roll i samhället i den arabiska världen som utgör Brödraskapets naturliga maktbas.

Det saknas dock inte teorier som hävdar att valet i Egypten för de flesta var ett val mot armén och inte för en islamisering av samhället. Mursis initiativ för att undanröja de hinder han såg för en islamisering av Egypten möttes av folkligt motstånd. Hans agerande fick skarp kritik även inifrån den egna rörelsen. Det nämns i boken, men det görs lika snabbt till ett sidospår som författaren avstår från att utforska vidare.

Hamid understryker istället att en uppfattning hos islamister är att deras tolkning av islam är den mest överlägsna modellen för alla människor. Därmed upplevs frihetlig demokrati som ett hinder för islamisternas rätt till religionsfrihet. Och visst är det så. Men inget säger att islamisternas ambitioner också är genomförbara i praktiken.

I Tunisien såg utvecklingen annorlunda ut. Habib Bourguiba (1903–2000), som blev det fria Tunisiens förste president, bestämde sig för att omvandla Tunisien till ett modernt sekulärt land likt länder i Europa, oavsett konsekvenserna. Han såg islamism som ett allvarligt hot mot sitt sekulariseringsprojekt. Inspirerad av socialism och av den franska idén om separation mellan religion och politik – laïcité – drev Bourguiba igenom sina planer utan någon återhållsamhet. Islamister kastades i fängelse eller skickades i exil. Och Bourguiba själv valde att läska sig med ett glas juice i tv mitt under fastemånaden ramadan. Efter 30 år vid makten avsattes Bourguiba och lämnade efter sig ett Tunisien som hade förändrats på ett sätt och i en omfattning som inget annat arabiskt land.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När Rachid Ghannouchi och andra ledare för det tunisiska islamistpartiet Ennahda återvände från exil eller fängelse år 2011 fanns det inget kvar av organisationen. Istället dominerades landet av en sekulär elit som inte tänkte låta sig islamiseras. Alla försök till att islamisera Tunisien skulle enligt Hamid kräva en grundläggande omvandling av hela samhället och skulle framförallt innebära ett hot mot landets sekulära elit. Därför har också Ennahda tvingats till anpassning.

Enligt Hamid har klyftorna i den ideologiska synen på religionens roll i Mellanöstern bara vidgats på senare tid, och vad som på Tahrirtorget såg ut som ett löfte om en ljus framtid var inte annat än inbillning.

Bilden överensstämmer med vad jag såg under min egen vistelse i Kairo sommaren 2012, en vecka före valet. Upprymdheten hos många människor var lika påfallande som ovissheten inför framtiden. Men där fanns också de som med minnen från Egyptens moderna historia såg framför sig vad som komma skulle.

Temptations of Power innehåller många intressanta uttalanden och idéer. Men den är oerhört snårig. Händelser, detaljer och uttalanden saknar emellanåt kronologi. Det går inte att ta miste på den iver med vilken Hamid driver sin tes.

Omvärldens bild av Muslimska brödraskapet som anpassningsvillig organisation är felaktig. Endast genom en omvandling i grunden av arabiskmuslimska länder kan frihetlig demokrati införas. I väntan på denna omvandling måste rörelsen alltid hållas under uppsikt och dess möjligheter att utöva makt måste begränsas. Muslimska brödraskapet kommer alltid att ha som ambition att islamisera samhällen de verkar i. Utan den målsättningen finns det inget Muslimskt brödraskap.