Jag spanade oroligt mot himlen, det var inte fråga OM det skulle börja regna, utan NÄR, och jag hade åtminstone fem minuters promenad kvar fram till de stora grindarna till Free State University i Bloemfontein (eller Mangaung). Men marknadsstånden längs vägen började rada upp sig redan långt i förväg, och där, bland ANC-T-tröjor, kepsar, väggur med Jacob Zumas och Nelson Mandelas ansikten, ANC-muggar, mobilfodral, grillat kött och majs – hittade jag snabbt även paraplyer. Jag köpte första bästa – ett stort, svart med den gul-grön-svarta ANC-loggan.

Innanför grindarna till universitetet pågick partiets stora nationella konferens för fullt, och tusentals delegater, journalister och försäljare hade samlats på området under dessa dagar i december 2012. Konferensen hålls vart femte år, och den som då väljs till partiledare blir också Sydafrikas president vid kommande val.

Regnet brakade loss, och jag tog skydd under ett tak vid grindarna för att inte bli genomsur. Jag kom i samspråk med Bhekifa, som också sökt skydd undan regnet. Vi hade en gemensam bakgrund inom radio och han kom från den stad i KwaZulu-Natal-provinsen som var mitt nästa stopp, så vi hade mycket att prata om. Men vad gjorde han här i Mangaung? Var han också på plats för att rapportera?

– Nej, nu har jag slutat med radion, sa han. Jag har börjat studera istället, statskunskap, för jag tänker gå in i politiken.

– Inom ANC då, förmodar jag?

– Javisst, svarade han stolt. För ANC tar hand om sitt folk. När du väl är på insidan, så har du ditt på det torra.

Skulle det där vara något bra, tänkte jag. Är DET en anledning att söka sig till politiken? Jag sa inget, utan nickade bara. På bara tio minuter hade Bhekifa ringat in ett av huvudproblemen med ANC. Nämligen att partiet gör som det vill – och kommer undan med det.

Man läser om det ofta i tidningarna, hur folket på insidan ständigt kommer undan med korruption, inkompetens och ren brottslighet. Om de till äventyrs döms i domstol, så slipper de antingen på något magiskt sätt undan fängelsestraff eller sitter av något symboliskt år. Det hände med Winnie Madikizela-Mandela 1991 (6 års fängelse blev böter), Allen Boesak 2001 (tre år blev ett) och Tony Yengeni 2007 (fyra år blev fyra månader).

De senaste årens mest flagranta exempel är Jacob Zumas förre ekonomiske rådgivare och mutadministratör Schabir Shaik och förre polischefen Jackie Selebi (som även var chef för Interpol 2004–2008). De dömdes båda för bland annat korruption till 15 års fängelse var – och blev snabbt villkorligt frigivna av medicinska skäl, Shaik 2009 efter två år och fyra månader (på grund av högt blodtryck). Selebi 2012 efter 229 dagar (på grund av njurproblem). Villkoret för den här typen av strafflindring är att man ska befinna sig i ”de sista stadierna av en dödlig sjukdom”, men båda är vid liv när detta skrivs. Shaik- och Selebiskådning har blivit något av en sport i medierna. Folk ringer in tips om att någon av dem har siktats på köpcentret, golfbanan, stranden, i moskén och så vidare.

En annan som lyckas slinga sig ur lagens grepp genom oändliga juridiska turer och krumbukter är Jacob Zuma. Korruptionsåtalet mot honom lades ner 2009, mycket lägligt 16 dagar före förra valet, med motiveringen att det fanns tecken på att hans politiska motståndare hade konspirerat kring tidpunkten för en eventuell rättegång. Beslutet handlade alltså inte om att det bevisats att han var oskyldig. Den 9 maj 2009 svors han in som det nya Sydafrikas fjärde president, efter att ANC fått 65,9 procent av rösterna i valet.

Så här fortsätter det. På alla nivåer. Tjänstemän och chefer tillsätts på basis av partilojalitet, inte kompetens eller erfarenhet, vilket gör myndigheter, statliga bolag och kommuner vanskötta och ineffektiva. Om inkompetens eller brottslighet uppdagas, är det bara att skylla på någon annan längre ner i hierarkin eller, om det inte finns någon, arvet från apartheid. Vanligen rinner kritiken bara ut i sanden, eller så överskuggas den av nästa skandal. Det är inte märkligt att Bhekifa vill in i värmen.

Frågan är hur ANC kommer undan. Varför fungerar ansvarsutkrävandet så dåligt? Jag ringer upp Nic Borain, oberoende politisk analytiker i Kapstaden, som berättar att han fått flera indikationer på att korruption och maktmissbruk kommer att vara viktigare än vanligt för väljarna vid valet 2014.

– Men det är inte säkert att sydafrikanerna är beredda att överge och rösta emot ANC på grund av detta. Ska jag gissa tror jag snarare på ett lägre valdeltagande. Det vill säga en högre andel väljare som säger ”Vi är inte intresserade av att delta i den här demokratin, för våra röster tycks inte kunna stoppa det som pågår.”

Susan Booysen, professor vid Witsuniversitetet, är inne på samma linje i sitt väldiga verk om ANC: The African National Congress and the Regeneration of Political Power. ”Blod är tjockare än välfärd och tillhandahållande av samhällelig service”, skriver hon, när hon försöker förklara varför väljarna fortsätter att vara trogna ANC. ”Sydafrikanska väljare förlåter gärna sitt ANC gång på gång, på ett närmast bibliskt sätt. (…) De föredrar att stödja vinnare.”

Nu har mycket har förstås blivit bättre under ANC:s tid vid makten. BNP per capita har vuxit med 40 procent mellan 1995 och 2012. Miljontals fler har fått tillgång till grundläggande service och sanitet, men 2011 saknade fortfarande 15,3 procent av befolkningen elektricitet i hemmet. 26,4 procent hade inte tillgång till rinnande vatten och 37,4 procent tvingades uträtta sina behov i hinkar eller gropar. 29 procent av befolkningen lever på under två dollar per dag, och arbetslösheten har legat kring 24 procent sedan 1994. Ändå sitter alltså ANC stadigt vid makten.

Framförallt två faktorer ligger bakom denna monolitiska och ointagliga status hos ANC. Den första är Nelson Mandela, som var den självklare ledaren att ta över efter att apartheidsystemet avskaffats. Hans inspirerande och självuppoffrande ledarskap kommer alltid att hänga som en gloria över ANC.

Den andra faktorn är att ANC lyckades ta monopol på kampen mot apartheid.

På 1960- och 70-talen var ANC i det närmaste irrelevant i Sydafrika. Rörelsen var förbjuden, och istället var det Black Consciousness-rörelsen och Inkatha som samlade svarta och gav dem politiskt självförtroende och kampvilja. ANC befann sig i exil och byggde upp ett internationellt kontaktnät i världens huvudstäder, där de i land efter land lyckades bli erkända som den enda autentiska rösten för de förtryckta sydafrikanerna.

I början av 1980-talet började ANC bekämpa de rivaliserande rörelserna, först med militant retorik och sedan med vapen. I början av 1990-talet pågick ett lågintensivt inbördeskrig mellan ANC och Inkatha i vissa delar av landet med 15000 dödsoffer. Genom sina internationella kontakter fick ANC det moraliska övertaget och med hjälp av skickligt propagandaspel lyckades de ständigt utmåla sig som offer i den karusell av revolutionärt våld som de själva satt i rotation.

I sin bok Conversations with my Sons and Daughters understryker Mamphela Ramphele, Black Consciousness-veteran, före detta världsbanksdirektör och ledare för det nybildade partiet Agang, att kampen mot apartheid i själva verket var en kollektiv process med ”olika rörelser, fack, religiösa ledare och deras församlingar, samt skol- och universitetsungdomar”, och så vidare. ANC exploaterar myten om att ensamt befriat folket, och underförstått att sydafrikanerna därmed har en skuld att betala när det är dags för val.

Detta är förstås orimligt även om det hade varit sant. I boken Ett dåligt år resonerar nobelpristagaren J.M. Coetzee kring problemet utifrån vad han kallar ”den kurosawiska teorin om statens uppkomst”. Utgångspunkten är Akira Kurosawas film ”De sju samurajerna” från 1954, som handlar om en by som vid upprepade tillfällen plundras av ett gäng banditer. Byborna får nog och anlitar samurajer för att driva iväg skurkarna. Det lyckas och byn befrias. Samurajerna erbjuder sig då att fortsätta skydda byborna, mot skatt och privilegier. Men byborna tackar nej. Och samurajerna accepterar och ger sig av, ”Det var inte vi som vann”, säger de, ”det var byborna”.

Det är här fiktionens befrielsekamp skiljer sig från verklighetens. När befrielserörelserna väl segrat, anser de sig per automatik vara berättigade till den politiska och ekonomiska makten.

– De uppför sig med en arrogans av typen ”Det är vår tur nu” och ”Antingen är du med oss eller mot oss”, säger ekonomen och aktivisten Vince Musewe i Harare, Zimbabwe, som ofta kommenterar den politiska utvecklingen i Sydafrika.

– De är snabba att beskylla imperialismen för alternativa ståndpunkter om demokrati, fortsätter han, särskilt när de kommer från andra progressiva svarta som inte delar deras synsätt när det till exempel gäller det ekonomiska systemet. Denna tendens har underminerat frihetsbegreppet och hejdat utvecklingen på många håll i Afrika.

Den politiske analytikern Prince Mashele menar i sin bok The Death of our Society (2011) att många postkoloniala afrikanska stater är fångade i en ”heroisk politisk kultur” där ”folket tror att deras sociala, politiska och ekonomiska öden beror på handlingar eller godhet av särskilda individer, som besitter extraordinära förmågor och krafter.”

Mamphela Ramphele går ett steg längre, och slår fast att den status och mytbildning som ANC omger sig med, medför att sydafrikanerna inte är att betrakta som medborgare, utan undersåtar, ”vilket är motsatsen till frihet”. Undersåten kan inte utkräva ansvar av sin ledare, medan medborgaren måste göra det för att demokratin ska fungera.

Det svaga ansvarsutkrävandet i länder som Sydafrika och Zimbabwe är alltså intimt förknippat med de problem som följer av att makten innehas av partier med en bakgrund som frihetsrörelser.

Men det är bara en sida av problemet. För det var ingalunda ANC som lade grunden till dessa missförhållanden. När partiet tog över 1994, började de bokstavligen från nollpunkten. Majoriteten av befolkningen hade varit tredje klassens medborgare i generationer – utan rösträtt och utan möjligheter att ställa ledarna till svars. I många fall var de inte medborgare alls. På 1970- och 80-talen förlorade miljontals svarta sitt medborgarskap när de reservat (s.k. hemländer) där de ”etniskt” hörde hemma förklarades självständiga. De var alltså formellt inte sydafrikaner, utan medborgare i dysfunktionella pseudostater som Transkei och Venda. Det var först när dessa stater upplöstes och införlivades i det nya Sydafrika 1994, som alla svarta blev medborgare med allt vad det innebär.

– Sydafrikaner känner generellt inte att de tillhör en enda nation, säger Nic Borain. Givet landets historia av apartheid, som förstärkte skillnaderna mellan de olika folkgrupperna, är det ingen överraskning att det inte har uppstått någon gemensam identitet. Jämför med europeiska demokratier. Hundratals år av ibland våldsamma processer lade grunden för en i någon mån etnisk och språklig enhetlighet, som bidrog till att möjliggöra de moderna nationalstaterna. Sydafrika tvingades under väldigt kort tid att försöka forma en sådan enhetlighet ur en befolkning med djupgående olikheter när det gäller ras, klass och etnicitet.

Även Vince Musewe framhåller strukturella problem, främst rasism och utebliven ekonomisk omfördelning:

– Miljoner svarta sydafrikaner förblir marginaliserade, vilket hindrar dem från att till fullo delta i och gynnas av det demokratiska systemet. Sen har vi en vit kapitalistklass som är helt låst i sina positioner och som inte anstränger sig det minsta för att skynda på omfördelningen.

Det är förstås inte rimligt att hålla ANC ansvarigt för dessa bakomliggande orsaker till det urholkade medborgarskapet. Däremot kan man kritisera partiet för att inte ta itu med problemet på allvar – och kanske rent av för att utnyttja den fattiga och dåligt utbildade majoritetens generellt grunda förståelse för det demokratiska systemets mekanismer.

– De röstar på grundval av felaktig information, säger Vince Musewe. Deras beslut är bristfälliga och baserade på antaganden som inte är giltiga. Märk väl att detta är precis vad politikerna vill. De vill att deras story och verklighetsbeskrivning ska råda.

– Därför är utbildning nyckeln, fortsätter Musewe. Men även ekonomisk frihet. Du kan aldrig få en självsäker medborgare om han eller hon inte är ekonomiskt självständig. Regeringen kommer att försöka upprätthålla sitt inflytande över fattiga samhällen genom löften om att ta itu med deras problem. Detta gör de fattiga beroende av regeringen och följaktligen rädda för att utmana den.

Status quo förstärks ytterligare av att den nya medelklassen ofta är politiskt apatisk. Deras brist på engagemang utgör ett allvarligt hot, säger Musewe.

– Den svarta medelklassen är visserligen utbildad, men gravt skuldsatt på grund av skrytkonsumtion. De är fjättrade vid sina jobb och fokuserar på att upprätthålla sin livsstil, och kommer därför knappast att ge sig in i politiken eller engagera sig för förändringar.

ANC:s hegemoni kan framstå som ohotad och solid. Korruption, inkompetens och utebliven samhällsservice får som vi sett inte väljare att överge partiet i nämnvärd utsträckning. Men hösten 2012 inträffade något som skakade om ANC ordentligt.

En vild strejk vid det brittiska mineralföretaget Lonmins platinagruva i Marikana i nordöstra delarna av landet urartade. Det mäktiga och ANC-befryndade gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM) hade förlorat i inflytande vid gruvan och det mer militanta och kompromisslösa uppstickarfacket AMCU (Association of Mineworkers and Construction Union) drog till sig stora mängder arbetare.

Under en knapp veckas tid dödades 10 människor i sammanstötningar mellan facken, ordningsvakter och polisen. Oroligheterna kulminerade den 16 augusti då polisen öppnade eld mot folkmassan. 34 människor dödades i kulregnet, minst 78 skadades.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Myndigheternas agerande under och efter massakern skapade en djup kris inom ANC. Världsopinionen tappade hakan när hundratals traumatiserade gruvarbetare greps och hölls fängslade i mer än två veckor – misstänkta för mord, trots att det var polisen som hade öppnat eld. Gripandena och brottsrubriceringen är tydliga exempel på den inkompetens som ANC:s utnämningspolitik medför.

En ytterligare komplikation var att ANC- och NUM-veteranen Cyril Ramaphosa satt i Lonmins styrelse, och alldeles före massakern krävt ett kraftfullt agerande mot den vilda strejken. Att se skottlossningen som en direkt konsekvens av Ramaphosas prat om hårda tag, är en förhastad slutsats, men det räcker mer än väl för att en lång och mörk skugga ska kastas över honom och ANC. (Han valdes för övrigt till vice partiordförande för ANC innanför grindarna på partikonferensen i Mangaung.)

På ettårsdagen av massakern hölls en manifestation i Marikana, där strängt taget hela Sydafrikas politiska liv var samlat. Men inte ANC, och inte heller dess allierade, landsorganisationen Cosatu och SACP (kommunistpartiet). Nic Borain betraktar detta som en historisk reträtt:

– För första gången någonsin hade ANC förlorat stöd inom väljargrupper som de utan vidare sett sig som självklara representanter för: fattiga svarta sydafrikaner inom gruvsektorn. Nu fick de uppleva att en betydande del av den organiserade arbetarklassen övergav dem och NUM till förmån för AMCU, ett fack som är väldigt fientligt gentemot ANC:s ledarskap. Vi ska inte överdriva betydelsen av det här, men vi kan ändå säga att vi befinner oss i ett läge där ANC:s hegemoni håller på att fragmenteras.

Nic Borain ser detta som ett tecken på att Sydafrika håller på att mogna politiskt. Men han varnar också för vad som kan hända om ANC:s massiva maktcentrum kollapsar (även om partiets majoritet inte kan betraktas vara hotad inom den närmsta framtiden). Vince Musewe tror också att politisk och ekonomisk instabilitet kan följa.

– När det demokratiska systemet inte leder till förbättrad levnadsstandard för majoriteten kommer de svarta att kräva sin del i ekonomin genom andra medel, exempelvis sådana som Julius Malema förespråkar.

Den som var snabbast på plats i Marikana efter massakern var just Julius Malema, den före detta ledaren för ANC:s ungdomsförbund, som uteslöts ur partiet i april 2012 för att bland annat ha kritiserat Jacob Zuma. Han fyllde upp det politiska tomrum i Marikana som ANC och NUM lämnat efter sig, och har nu startat ett eget parti, Economic Freedom Fighters (EFF), med en starkt populistisk agenda, som är som klippt och skuren för att skapa hopp om ett bättre liv hos den outbildade, svikna och fattiga delen av befolkningen. Han förespråkar bland annat nationaliseringar och en landreform av liknande typ som i Zimbabwe under 00-talet. Han kallar sig inte partiledare eller ordförande, utan överbefälhavare. Medlemmarna bär röda baskrar…

Den senaste pjäsen på Sydafrikas politiska spelplan utgörs alltså av ett halvuniformerat, populistiskt och nationalistiskt parti, med en demagogisk ledare som fällts för hate speech två gånger. Nic Borain gissar att EFF kan få 3-5 procent av rösterna vid valet i vår.

Ett annat utmanarparti är alltså Agang, grundat av Mamphela Ramphele. Hon attraherar främst medelklassen och kan inte förvänta sig några enorma röstsiffror, 2–4 procent tror Borain. Men även utan röster, kan hon förmodligen fungera som en politisk katalysator. Genom att ingjuta demokratiskt självförtroende i väljarna kan hon sporra dem att bryta mönstret av slentrianröstande på ANC.

Å ena sidan är det önskvärt att väljarna låter ANC ta konsekvenserna av korruption och vanstyre. Å andra sidan äventyras landets stabilitet om partiets maktcentrum kollapsar. Militanta populister med orimliga men lättköpta löften står beredda att sluka upp väljarna som tar steget att vända ANC ryggen.

Plötsligt framstår opportunister som Bhekifa inte bara som ett problem.

Låter det motsägelsefullt? Paradoxalt? Well, varmt välkommen till den sydafrikanska politiken.

Tor Billgren är journalist och radioproducent, tidigare bosatt i Sydafrika