Det står en skallig man framför huset och viftar med armarna. Han är lång och smal, hans stora skägg är lika vitt som den nyfallna snön. Den höga träbyggnaden, som är hög och ljusgrå, står på en backe. Den skyddas av gamla lövträd. Om det inte vore för de tre bilarna framför ingången hade det kunnat vara artonhundratal – och mannen framför dörren något slags Walt Whitman.

Mannen ser betydligt äldre ut än han faktiskt är. Huset ligger i South Berwick, Maine, i delstatens sydligaste vinkel: en vägkorsning, två stora vita kyrkor, en för baptisterna, den andra för kongregationalisterna, gamla trähus med två våningar, en kort huvudgata med affärsbyggnader i rött tegel, nere vid floden en kvarn och en övergiven bomullsfabrik. Mer New England än så här kan det inte bli.

Det fanns en tid, under åttio- och nittiotalen, när Nicholson Baker uppfattades som en av Förenta Staternas nya stora författare, en efterföljare till John Updike, Philip Roth och Don DeLillo. Han hade en egen röst, han var amerikansk in i märgen, och han var en nydanare. Han utvecklade den inre monologen, the stream of consciousness, till en enastående metod att minutiöst undersöka de små tingen, allt från smörpaket och skrivmaskinstangenter till kroppens olika funktioner. Två av hans tidiga romaner blev internationella bästsäljare. Vox från 1992 består av en rad samtal mellan en ensam man och en kvinna, som säljer telefonsex, och beskriver hur de fattar tycke för varandra. Efterföljaren The Fermata från 1994 handlar om en ung man som äger den fantastiska förmågan att stoppa tiden. Han utnyttjar den till en rad erotiska och filosofiska äventyr tills också han grips av kärleken. Romanerna ledsagades av en rad ibland rätt så udda essayer som för det mesta trycktes i New Yorker eller New York Review of Books.

 

Men Nicholson Baker visade sig också vara en stridbar konservativ. Man hade kunnat ana den redan i de tidiga romanerna, i den stora hängivenheten gentemot allting som höll på att försvinna. Denna arkivariska passion blev tydlig när Nicholson Baker under sena nittiotalet upptäckte att de stora, vetenskapliga biblioteken i Förenta Staterna gjorde sig av med sina tidningssamlingar. De flesta mikrofilmades men själva originalen revs sönder för att säljas i enstaka blad som födelsedagspresenter eller kastas direkt på tippen. Det handlade bland annat om New York Times, Chicago Tribune och New York World, Joseph Pulitzers tidning, som publicerades mellan 1881 och 1931.

 

En otrolig kulturhistorisk skatt höll på att försvinna, till exempel första trycken av många av Mark Twains eller Stephen Cranes historier samt grafiska illustrationer utan like. Nicholson Baker köpte upp vad han kunde hitta, han sålde sin pensionsförsäkring och hyrde en våning i en gammal fabrik i grannbyn för att förvara sina skatter. Han grundade ett helt forskningsprojekt, för att till sist, år 2004, skänka hela samlingen till Duke University i North Carolina, där avdelningen för rare books tog hand om den.

 

En liten bok följde, egentligen ingen roman, utan snarare en meditationsbok. A Box of Matches (2003) är historien om en medelålders man, som känner att tiden blir knapp för honom och som försöker att ta igen de förlorade timmarna genom att gå upp tidigt, helst innan klockan fem. Byn sover, familjen likaså, men framför en liten brasa sitter en man med grånande skägg och försöker att ta tillvara på livet självt – genom att fundera på hur vattnet rinner ut från disken eller hur man tar upp sina kalsonger med bara tårna. Det är spänningen mellan det triviala och det absurda som utgör bokens charm. Man känner igen sina egna lika små och storartade dumheter.

Egentligen är det samma förhållande som Nicholson Baker gestaltar i nästa roman, Checkpoint, från år 2004. Men där har han bytt den lilla brasan mot den stora politiska scenen. Historien handlar om en lösdrivare som – i en protest mot Förenta Staternas krig i Irak – beslutar sig för att mörda president George W. Bush. Han utför dådet i sin fantasi, med olika bisarra instrument, allt från radiostyrda sågar till gigantiska stenblock. Också denna bok handlar om triviala dumheter, och de är helt tydligt beskrivna som sådana. Men själva boken kom för sent för att rättfärdiga författaren.

 

Ty redan innan boken hade publicerats, och recensenterna kunde ta del av dess innehåll, hade den fördömts för ämnets skull. Att överhuvudtaget tänka på ett attentat mot presidenten betraktades som landsförräderi i nästan alla medier, från New York Times till Wall Street Journal. Nicholson Baker försökte rädda romanen genom att framhäva det fiktiva i den – men ju mera han talade, desto svagare blev hans ställning. Förlaget Knopf spelade därutöver en sorglig roll i denna historia: i förhoppningen om att kunna skapa en Michael Moore inom litteraturen hölls boken och författaren hemlig fram till sista stund. När projektet offentliggjordes talades det bara om Nicholson Baker och en bok om ett mordkomplott mot presidenten. Det räckte för de flesta kommentatorer. När själva boken kom, skriven i den lugna, eftertänksamma, slingrande stilen som är så typisk för Nicholson Baker, var ingen längre intresserad.

 

Checkpoint, eller snarare reaktionerna på den, tycks dock ha förvandlat Nicholson Baker till en politisk författare. I den nyutkomna fackboken Human Smoke. The Beginnings of World War II, the End of Civilisation anklagar han visserligen inte Storbritannien eller Förenta Staterna för att medvetet ha förvärrat eller förlängt andra världskriget. Men han menar att alla parter i detta krig tycks förenas i ett intresse av att göra tragedin så fullständig som möjligt. Denna syn på historien – och Nicholson Bakers uppenbara sympati för pacifismen – är förvisso kontroversiell. Tidskriften Commentary har fördömt författaren som en notorisk bråkmakare, medan New York Times beskyllde honom för förräderi gentemot miljontals döda. Något försiktigare var Boston Globe, där recensenten föredrog att kalla Nichsolson Baker naiv – andra världskriget, skriver professor Altschuler från Cornell University, är fortfarande det goda kriget, även om man måste medge att det fanns för mycket ont i det goda. Enbart LA Times stödde Nicholson Baker. Tidningen beskrev Human Smoke som en av de få böcker som verkligen måste läsas.

 

Bakom utbrottet mot andra världskrigets katastrofala komplott mot mänskligheten finns helt tydligt samma gestalt som står framför sitt gamla hus i Maine. En uppriktig amerikansk protestant, en demokrat in i själen, som helst vill tala om gudomliga ting, men som ser sig tvungen att reagera på politiken, för att den gör anspråk på honom från alla håll. Han tillhör det bästa som den amerikanska traditionen bjuder på.

 

Thomas Steinfeld: Du har hittills skrivit sju romaner, ett stort antal essayer och en fackbok, Double Fold – en dokumentation över ditt försök att på egen hand rädda amerikanska tidningar, framför allt från tiden kring 1900, från sin definitiva förstörelse. Human Smoke däremot är en bok om en historisk händelse, skriven med avsikten att ta reda på vad som verkligen skedde. Hur kom boken till?

Nicholson Baker: I en vidare mening är Human Smoke en fortsättning på mitt arbete med tidningsarkivet. Det var då jag lärde mig hur man läser tidningar. Och det var då jag förstod att sanningen brukar vara gömd i det uppenbara. Men det finns en länk mellan Double Fold, som ju publicerades redan 2001, och Human Smoke: en påbörjad faktabok om en hemlig avdelning i Library of Congress, det amerikanska nationalbiblioteket, där man arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten. I denna avdelning sysselsattes ett stort antal bildade utlänningar, eller människor av utländsk ursprung, ofta landsflyktingar, med att utvärdera utländska tidningar – i syfte att identifiera potentiella mål för amerikanska flyg- och raketangrepp. ”Targeting” heter denna typ av tjänstgöring. Jag fick dock avbryta arbetet med denna bok när jag märkte att jag egentligen inte visste vad ett krig är. Human Smoke är ett försök att åtgärda denna brist. Boken om den hemliga avdelningen i Library of Congress kommer jag att avsluta någon gång i framtiden.

 

TS: Kan du förklara vad du menar med att sanningen brukar vara gömd i det uppenbara?

NB: Som de flesta hade jag trott att vad som verkligen hänt under andra världskriget varit dolt inför offentligheten, redan på grund av distansen – att bara de deltagande visste vad som verkligen hände. Förvånansvärt nog fann jag att så var inte fallet. Det hade funnits en daglig och på något sätt pålitlig rapportering om kriget, även om artiklarna må varit partiska med blodtörstiga rubriker som ”capital is seared”, efter en särskild våldsam bombattack av Berlin – New York Times skrev verkligen ”seared” (”sönderstekt”), och det var inte 1945, utan i september 1941, innan Förenta Staterna gick med i kriget. Men utan tvivel kunde man veta vad som hände. Det samma gäller för rapporteringen om hur och vart allt fler europeiska judar deporterades under samma år. Artiklarna fanns inte på första sidan, med de fanns där. Världen tappade sin fattning, dag efter dag blev den av med ännu en bit av civilisationen, fram till att det till sist inte fanns några hämningar kvar, men allt detta skedde offentligt.

 

TS: Om du ville ta reda på vad ett krig är – varför valde du just andra världskriget?

NB: I alla diskussioner om varför eller varför inte Förenta Staterna skall delta i ett krig, det vill säga i alla farliga politiska situationer efter 1945, används andra världskriget som exemplet framför alla andra. Det tycks vara så klart hur gott och ont är fördelade. Hitler var en demonisk galning, ansvarig för ett oerhört massmord, till förstörelse och undergång. Det tycks också vara så klart att man inte kunde förbli pacifist under detta krig – i det här landet räknades krigsmotståndarna som något slags hemliga fascister. Och i alla krig som vårt land förde därefter fick andra världskriget gälla som legitimation, fram till dagens krig i Irak. Andra världskriget var det goda kriget, som rättfärdigade alla följande krig.

 

TS: Och varför valde du att berätta historien enbart fram till slutet av 1941, just efter Japans attack mot Pearl Harbor?

NB: Jag ville se hur situationen utvecklades fram till att civilisationen verkligen hoppade från klippan. I slutet av 1941 gick amerikanerna in i kriget, tyskarna öppnade de första dödsfabrikerna, bombningarna av tyska städer nådde en långt högre intensitet än vad som varit vanligt tidigare. Jag slutade vid denna punkt för att jag ville veta hur vi kom dit.

 

TS: Du framställer Winston Churchill som en jämbördig motståndare till Adolf Hitler.

NB: Det var inte Churchill som började kriget. Men han gjorde det mycket värre. Kunde kriget har gått på ett ännu sämre sätt? Allting som kunde ske hände faktiskt. En hel kontinent sjönk ned i blod och ruiner, och inte bara den. Vi har folkmordet på judarna. Winston Churchill hade från början satsat på ett långt krig, och det var inte bara den tyska militären som fick svälta, utan vanligt folk i Tyskland liksom i många andra länder. Och det var han som ytterst var ansvaring för de engelska bombningarna av de tyska städerna, som var ett medvetet krig mot civilbefolkningen för att få den att göra motstånd mot nationalsocialistiska regeringen.

Churchill tillförde kriget mycket energi. När har han blev premiärminister i juni 1940, var hans första beslut att internera tyskar i Storbritannien, inklusive många tusen judar – han själv gjorde ingen hemlighet av sin stora missvilja mot judarna och hans likgiltighet inför deras öde – och bombningen av Ruhr-distrikten.

Den systematiska bombningen av de tyska städerna, somliga bombades ju flera hundra gånger, var medvetet riktat mot civilbefolkningen, och den bidrog säkerligen till att radikalisera den tyska antisemitismen. Och visst var det så att japanernas attack mot Pearl Harbor var ett svar på en lång rad amerikanska provokationer. Jag vill inte jämna ut ansvaret. Jag säger bara att det behövs mer än ett kraftcentrum för en katastrof av denna storlek.

 

TS: Tror du verkligen att man kunde ha stoppat kriget i ett tidigt skede?

NB: Jag vet inte. Men när Tyskland hade erövrat en del av Polen och hans pakt med Stalin fortfarande var intakt, fanns det ett läge, i juli 1940, då tyskarna åtminstone låtsades vilja förhandla om ett vapenstillstånd. Kanske fanns det en chans där. Men Churchill vägrade att över huvudtaget reagera på initiativet. Om det hade lyckats så skulle det ha slutat med betydligt färre dödsoffer och mindre ödeläggelse, framför allt i Europa. Och Adolf Hitler var en medelålders man, hans grepp om makten uppenbarligen inte alls så säkert.

 

TS: Den teknik du har valt för att skriva denna bok är näst intill journalistisk. Du använder fragment från dåtidens nyhetsrapportering och gör om dem till små berättelser, utan att kommentera på ett annat sätt än att tillfoga en datering. Du arrangerar hundratals olika röster, från Tyskland och England till Kina, från Victor Klemperer till Christopher Isherwood till okända amerikanska krigsmotståndare. Tillsammans ger de en näst intill surrealistisk bild av det förflutna.

NB: Jag kan inte skriva en stor historisk bok, jag är inte kvalificerad för det. Jag är författare och det betyder att man beskriver enstaka människor. Det jag kan göra är att sätta upp en spegel i förhoppningen att det finns folk som känner igen någonting, som blir rörda. Därför behandlade jag historien i form av ”bits”, enstaka moment. Och de skall utformas så att läsaren känner sig uppmanad att dra slutsatserna själv.

 

TS: Hade boken från början denna form?

NB: Nej. Första utkastet skrev jag med ett berättar-jag, en historia om någon som läser gamla tidningar. Men det gick inte, det var postmodernt, barnsligt, pretentiöst. Jag fick ta mig själv ur historien. Det vara bara förmäten, jag har faktiskt inte upplevt kriget, och jag kan inte låtsas att ha varit med. I stället presenterar boken allmänt tillgängliga fakta. Jag har enbart använt källor som är tillgängliga för var och en, tidningar och böcker, material som finns i varje bättre offentligt bibliotek. Jag har inte varit i något arkiv, jag ville inte använda mig av någonting mer eller mindre hemligt. Boken skulle ha kunnat skrivas av var och en, jag ville inte alls framstå som någon expert, som vet saker som ingen annat vet. I stället ville jag kunna säga till läsaren: se här, den enkla sanningen har alltid funnits, rakt framför näsan.

 

TS: Den fransk-amerikansk författaren Jonathan Littells roman Les bienviellantes handlar om andra världskriget. Den är berättad ur en SS-officers perspektiv och den blev 2006 en stor framgång i Frankrike och nu också i Tyskland. Har du hört talas om den?

NB: Nej.

 

TS: Det finns ett slags dold polemik i ditt sätt att presentera dessa gamla nyheter.

NB: Ja, visst, både mot historien, så som den blev, och mot dagens läsare. Det mesta som nutidens amerikaner vet om andra världskriget kommer ifrån några historiedokumentärer på skol-tv. I min generation, jag är född 1957, finns det knappast någon som känner till bakgrunden till det andra världskriget. Och ännu sämre är det bland de yngre.

 

TS: Det verkar vara lite hopplöst att vara pacifist i våra dagar.

NB: Varför det? Om det finns någon slutsats som man kan dra av historien, åtminstone från 1941 fram till det senaste kriget i Irak, så lyder den: man kan inte bomba ett folk till godhet. Man kan inte spränga ihjäl folk för att civilisera dem. Men det är just vad man har försökt göra efter den 11 september 2001 – inte bara för att vi fick våldsam våg av främlingsfientlighet i Förenta Staterna, utan framför allt för att generalerna än en gång fick ta över.

Men om du kastar bomber från himlen skapar du inte uppgivenhet utan hat. Det insåg man inte trots att det inte borde vara särskilt svårt att förstå. Jag är inte övertygad om att en fortsatt ockupation av Irak kommer att kräva mindre offer än ett inbördeskrig utan amerikansk inblandning. Däremot såg jag – framför allt omkring 2003 – hur det här landet drabbades av en våg av irrationalism, en längtan efter våld, blod och död, en barnslig önskan att kämpa.

 

TS: Ditt sätt att liksom resa dig, säga vad du vet och vad du tycker, och sedan sätta dig igen, i förhoppningen att någonstans ha vunnit en själ, påminner mycket om en amerikansk protestantisk tradition: kväkarnas.

NB: Jag tillhör inte kväkarna, jag är inte ens religiös, men jag har mycket sympati för dem. Ibland deltar jag i deras sammankomster i Dover, en mil härifrån, där de har ett otroligt vackert församlingshem. Du har rätt: traditionen att resa sig ur tystnaden, att säga någonting, på eget ansvar och med den personliga sanningens tyngd, och att sedan sätta sig igen, tigandes, i förhoppningen att någonstans ha rört en annan människa – det är kväkarnas tradition. Liksom övertygelsen att inget försvar är tillåtet och att man kan tala folk till rätta, att de kan ändra sig.

Kväkarna har egentligen ingen kyrka, eftersom den skulle befinna sig emellan den enskilde människan och Gud, de har inga präster och ingen hierarki. En kväkare är alltid beredd att dö, men det går inte att beröva honom hans hopp. Dessa egenskaper har inte varit så synliga eller vanliga på sistone, tyvärr, och de kan vara svåra att förstå. När jag år 2004 publicerade Checkpoint – den lilla olycksaliga romanen om mannen som fantiserar om att mörda George W. Bush – blev jag angripen, inte bara från högerpressen, för att vilja rättfärdiga våld, eller för att på ett ansvarslöst och sensationalistiskt sätt åtminstone komma alltför nära själva våldet. Det är besynnerligt eftersom boken egentligen handlar om ett försök att tala någon ur sina planer att mörda presidenten.

 

TS: Du fruktar inte att du nu kommer att få uppleva liknande reaktioner, att du kommer att anklagas för att vilja minska nationalsocialisternas och tyskarnas ansvar för andra världskriget och i stället lägga skulden på Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt?

NB: Visst kommer det att hända. Tidskriften Commentary, ett organ för den radikala politiska konservatismen i Förenta Staterna, har redan kommit med en lång recension som i mycket liknar en förolämpning av, som de skriver, ”mannen som älskar att provocera”. Det får jag ta. Det kommer att finnas andra recensioner också.

 

TS: Ibland påminner du mig om James Stewart i filmen Mr. Smith Goes to Hollywood från 1938. I denna film försöker hjälten, en idealistisk scoutledare från provinsen, tala emot den NB: (Skrattar) Synd att James Stewart mot slutet blev en sådan ärkekonservativ amerikan. Men visst – jag är också amerikan, jag uppfattar mig själv som en sådan, om än med brustet hjärta.

 

 

THOMAS STEINFELD