Med anledning av detta skrev ockupantens högsta representant i Böhmen och Mähren: ”Musiken är det skapande språket för konstnärliga och musikaliska männi­skor som förmedlare av deras inre upplevelser […] i storhetens och kampens tid.” (Uppgifterna är hämtade ur en utmärkt bok om hur nazisterna använde musik: Anders Carlbergs Toner och terror. Musik och politik i Hitlers Europa från 2021.) Reinhard Heydrich, mannen bakom hyllningen till musiken, menade säkert vad han skrev. Han kom från en musikalisk familj och var själv fram­stående violinist. Sitt namn, en sammansättning av rein, ren, och hard, hård, hade han fått efter hjälten i en av de operor som hans far skapade.

Han var också en mycket effektiv massmördare. Förutom att vara protektor över Böhmen och Mähren var han SS-chefen Heinrich Himmlers närmaste man och utsedd till ansvarig för ”den slutliga lösningen av judefrågan”. Till skillnad från Adolf Hitler med sin hängande lugg och tandborstmustasch, från lille Joseph Goebbels med sin klumpfot, från fete Hermann Göring med sin uniformsfåfänga och från närsynte Heinrich Himmler med sin flyende haka, såg blonde Heydrich med sin längd av 191 cm och sin vältränade fysik ut som en hjälte – eller ett rovdjur. Kort efter dessa kulturveckor, närmare bestämt den 27 maj 1942, utsattes han för ett attentat och dog efter åtta dagar på sjukhus. Han var då 42 år gammal.

Den senaste och största biografin är resultatet av långvarigt arbete. Nancy Dougherty började redan under 1980-talet samla material och intervjuer,­ inte minst med Heydrichs änka Lina, som levde ända till 1985 (vilket avspeglas i titeln på bokens amerikanska utgåva: The Hangman and His Wife. The Life and Death of Reinhard Heydrich.) Dougherty drabbades dock av Alzheimers sjukdom och gick bort 2013, och kulturjournalisten Christopher Lehmann-Haupt arbetade vidare med hennes material; efter dennes död år 2018 har arbetet fullbordats av ännu en journalist, Stephen M Silverman.

”Ambitionen var att göra protektoratet till ett föredöme, det ryktades att Heydrich var påtänkt som ny ledare i det ockuperade Frankrike.”

Heydrich växte upp i staden Halle i Sachsen. Föräldrarna Bruno och Elisabeth drev under många år en framgångsrik musikskola som gick omkull under depressionen efter första världskriget. Sedan blir det flera frågetecken. Var det ekonomiska bekymmer som fick den musikaliskt begåvade Reinhard att ta värvning i flottan? Eller var hans krigiska framtoning en flykt från de rykten som skuggade hans släkt?

Hans farmor var i sitt andra äktenskap gift med en man som bar efternamnet Süss, vilket betraktades som typiskt judiskt. Trots att Süss inte hade några blodsband till övriga släkten Heyd­rich spreds rykten om att den hade judisk börd. Rykten som till och med ledde Bruno till att väcka åtal och vinna – men vilka antisemiter låter sig hind­ras av fakta? Under hela sin karriär följdes Richard Heydrich av ryktet om sin judiska börd, vissa amatörpsykologer ser hans karriär som en form av självhat.

Tiden i flottan blev tämligen kort. Vid 26 års ålder ställdes han inför militär hedersdomstol och fick omedelbart avsked, inte på grund av försummelser i tjänsten utan för en förbindelse med en kvinna som han ansågs ha kränkt. Men han hade redan träffat en annan: den 19-åriga Lina Mathilde von Osten från ön Fehmarn utanför Schleswig-­Holstein. Efter att de känt varandra i tre fyra dagar visste de, sade hon långt senare, att ”ödet” hade bestämt dem för varandra.

Trots att Heydrich saknade erfarenheter av säkerhetsarbete och utan att ha visat sig särskilt politiskt intresserad sökte han 1931 jobb i Schutzstaffel, SS, en ännu ganska liten organisation som hade till huvuduppgift att skydda Hitler. Dess ledare Heinrich Himmler behövde bara höra Heydrich under 20 minuter uttala sig om hur underrättelsetjänsten inom SS borde organiseras in­nan han utsåg den ariske drömprinsen till chef för Sicherheitsdienst, SD. Dougherty beskriver deras symbios:

”Himmler, ’världsfrämmande’, sjuklig, illa informerad, fattar trots detta ett slugt beslut som starkt befrämjar hans politiska makt; medan Heydrich, smart, cynisk och snabb till handling, använder sin skicklighet i att förutse ’vad karln­ vill ha’ för att förbättra sin egen position. Sällan har två män som verkade så tätt inpå varandra varit så olika i temperament och fallenhet; och sällan har det i den moderna historien funnits ett så förödande effektivt team.”

Under 1930-talet omvandlade Himmler och Heydrich Tyskland till en strukturerad polismakt. Man började med att häkta judar, kommunister, social­demokrater, fackligt aktiva, kritiska kyrkliga företrädare. Sedan kom turen till de egna. Ledningen för nazisternas första och största paramilitära rörelse Sturmabteilung, SA, dödades i den aktion som gått till historien som långa knivarnas natt. SA förblev sedan en manstark men dock andra rangens organisation, medan SS etablerade sig som partiets främsta paramilitära styrka – med goda relationer till Reichswehr, försvarsmakten, som var tacksam och lojal mot Hitler.

Heydrich var ingen vän av stora proklamationer, möjligen därför att hans röst var ganska gäll, föga ”manlig”. Men han skrev en broschyr för internt bruk år 1935, Wandlungen unseres Kampfen, Vår kamps förvandlingar, som avspeglar hans tänkande. Där ordnades problemen i kategorier som skulle lösas i tur och ordning, systematiskt, pragmatiskt. Judarna, som givetvis är huvudproblemet, delas upp i två grupper, sionisterna och de assimilerade. Problem är också ”politiskt prästerskap” såsom jesuiter, men också frimurare. Vidare lärare som lär ut själlös ”ren vetenskap” eller undergräver ariernas enhet genom att framhäva hur kulturlösa tidigare tyska generationer hade varit. Till slut gäller det att urskilja ”den osynliga ordningen”; i en kvasireligiös vision framstår SS som ”den ideologiska stormtruppen” som försvarar idén om Ledaren och är en intern politisk skyddskår för den nationalsocialistiska staten.

”Efter en vecka var Heydrich död, och han blev därmed också föremål för en orgie i nazistisk symbolik.”

1939 utsåg Göring, rikets näst mäktigaste man, Heydrich till huvudansvarig för judefrågans lösning. Efter angreppet mot Polen 1939 och sedan mot Sovjet­unionen 1941 fungerade bakom den framryckande tyska armén vissa Einsatzgruppen, specialförband inom SS som leds av befäl som utvalts av Heydrich.­ Deras uppdrag var i första hand att döda judar och kommunister och i största allmänhet folk som kunde misstänkas för att ha ledande poster i den lokala, sovjetiska administrationen – det blev i genomsnitt 100 000 människor per månad från september till december 1941.

Heydrich krävde av ledaren för re­spektive Einsatzgruppe regelbundna rapporter, som sedan sammanfattades centralt och skickades vidare till ett hundratal höga befattningshavare inom nazivärlden. Till exempel: ”222 judar sköts i Talca [i Ryssland] skyldiga till antitysk propaganda och 996 i Marina Gorka [Belarus] därför att de motarbetade dekreten från de tyska ockupationsmyndigheterna […] Eftersom de deltagit i sabotagehandlingar sköts ytterligare 627 judar nära Schklow [Ryssland].” Var tanken att göra alla till medbrottslingar och sammansvurna? Eller var detta för Heydrich ett sätt att dokumentera kompetens och beslutsamhet?

Han steg i alla fall till ett nytt krön i maktens hierarki då han år 1941 utsågs till ställföreträdande protektor, fast i realiteten var han den verklige makthavaren, över Böhmen och Mähren, alltså vad som återstod av Tjeckoslovakien sedan nationen ockuperats och styckats. Han beordrade många avrättningar men vidtog också åtgärder mot den utbredda svartabörshandeln med livsmedel, något som väckte sympati hos en alltmer ekonomiskt ansatt befolkning. Arbetare fick ökade ransoner av matfett och i industriernas matsalar skulle det vara billigt att äta. Ambitionen var att göra protektoratet till ett föredöme, det ryktades att Heydrich var påtänkt som ny ledare i det ockuperade Frankrike.

I januari 1942 flög Heydrich sitt privatplan till Berlin för att den 20 januari, i förorten Wannsee, leda en konferens med 15 högt placerade personer kring en ”total lösning på den judiska frågan i Europa”. Källan för eftervärldens kunskaper är ett protokoll – som existerar i ett exemplar – och mannen som förde protokollet: Adolf Eichmann, som avgav sitt vittnesmål i rättegången i Jerusalem 1961. Man har ibland framställt det som att man i Wannsee fattade beslut om Förintelsen, men det stämmer inte. Vad Heydrich gjorde var att strukturera och sammanfatta ett skeende som redan var igång och snart accelererade.

Heydrich gav en detaljerad överblick över den återstående judiska befolkningen i alla europeiska länder från Irland till Turkiet (i Sverige fanns det 8 000 judar). Vad den ”slutliga lösningen” innebar utsägs aldrig klart – och var kanske heller inte klart vid denna tidpunkt. Formuleringarna var typiska för nazistiskt språkbruk, i det att de sade lika mycket som de förteg. I planen för operationerna heter det: ”Under lämplig ledning, under den slutliga lösningens förlopp, kommer judarna nu att på passande sätt arbeta i Öster.” Det handlar om vägbyggen, en arbetsuppgift där ”en stor del utan tvivel kommer att försvinna genom naturlig minskning”, och så vidare. Samma språkbruk som i rapporterna från Einsatzgruppen, där man istället för skjutna använde eufemismer som ”förflyttade”, ”omflyttade”, ”oskadliggjorda”.

Konferensen avslutades med förtäring där Heydrich för ovanlighetens skull drack konjak och rökte en cigarett. Han var lätt euforisk. Han hade befäst sin position som den högst ansvarige i judefrågor och samtidigt fördelat detta ansvar. Han lyfte på slöjan kring den slutgiltiga lösningen och lade den sedan tillbaka.

Som protektor var Heydrich, med sin taktiska skicklighet, ett problem för den tjeckoslovakiska exilregeringen i London. Vad göra för att väcka folket till motstånd? Två män i exilen, Jan Kubiš och Jozef Gabčík, valdes ut för att utföra den plan som fick kodnamnet Operation Antropoid. De landsattes i slutet av 1941 med fallskärm på den tjeckiska landsbygden och tog sig därifrån in till huvudstaden. Under våren knöt de kontakter med det underjordiska motståndet och rekognoscerade. Heydrich med familj hade flyttat till en villa utanför staden varifrån han varje morgon kördes till sitt högkvarter i Hradčany, borgen i Prag. Bilen färdades via en skarp kurva som tvingade chauffören att sakta in.

På morgonen den 27 maj klev Gabčík ut i vägen och kramade avtryckaren på sin kulsprutepistol utan att något hände (förmodligen hade det hamnat skräp i mekanismen). Kubiš steg fram bakom ett träd och kastade en handgranat som detonerade under Heydrichs stillastående bil. Denne föreföll till att börja med inte skadad, utan grep ett vapen och sköt mot en av attentatsmännen medan den andre utväxlade kulor med chauffören.

Medan Heydrich sedan togs till ett närbeläget sjukhus började rykten spridas om att bakom attentatet låg någon av hans många fiender och konkurrenter inom den tyska maktapparaten. Efter en vecka var Heydrich död, och han blev därmed också föremål för en orgie i nazistisk symbolik. Liket fördes i specialtåg till Tyskland, begravningen blev en stor begivenhet, dödsmasken hamnade sedermera på frimärke. Attentatsmännen spårades upp och tog till sist sin tillflykt i Sankt Kyrillos och Methodios kyrka i Prag, där Gabčík tog sitt liv och Kubiš skadades dödligt av en handgranat. Ockupationsmakten gav sig på Lidice, en gruvarbetarby som sades vara ursprung för attentatet, vilket inte stämde men det hindrade inte Hitler att ge order om att alla manliga invånare skulle skjutas och kvinnorna skulle skickas till koncentrationsläger och att hela byn skulle utplånas från jordens yta. Två veckor senare utplånades en annan liten ort, Ležáky, av samma anledning.

Till historien lägger Lina Heydrich faktiskt inte så särskilt mycket. Vid det laget då Nancy Dougherty lär känna änkan har mer än 30 år gått sedan kriget och hon har gjort undvikandet till rutin eller strategi. Ett typiskt replikskifte: ”Jag [Dougherty] försökte hålla fast vid frågan om hennes make varit generad: ’Han ville då alltså inte göra det?’ ’Nej, när han själv… jag tror det är dags för kaffe’.” I sina spökskrivna memoarer, utgivna 1976, skildrar hon sina intryck av det ockuperade och förnedrade Prag: ”Jag är en prinsessa och lever i ett sagoland. Det finns inget krig, inga fiender, inga skillnader bland folken. Jag står mitt i Guds trädgård och jag kan göra erfarenheter, betrakta, glädjas. […] Prag är Europa för mig nu.” Det tänder till bara då Dou­gherty för rapporter om massmord på tal. ”Aldrig i livet det var sant. Aldrig! Det är tekniskt omöjligt.” Lina Heydrich hävdar att Förintelsen var en berättelse och inte dokumenterad. Dougherty genmäler: ”Många tyskar säger också att det var sant.” ”Nej, bara tyska emigranter!”

Lina bodde kvar i villan utanför Prag ännu några månader in på 1945. Sedan flydde hon med barnen åter till Tyskland och hamnade åter på Fehmarn. Reinhards yngre bror Heinz tog sitt liv medan­ han tjänstgjorde på östfronten; enligt hans son kunde detta bero på ett 100 sidor långt brev från Reinhard som dock aldrig har återfunnits, där det möjligen stod något om judiska anor, eller sanningar om nazismen.

Den stora postuma manifestationen för Heydrich var vad som kallades Aktion Reinhard (stavas också ibland ”Reinhardt”). Därmed avsågs de industrialiserade massmord som begicks i förintelselägren Bełżec, Sobibór och Treblinka mellan juli 1942 och oktober 1943 där mellan 1,6 och 1,8 miljoner judar och cirka 50 000 romer förintades.

Varken historien eller denna värdefulla biografi kan ge svar på hur Heydrich tänkte. Eller om han tänkte alls. Han spelade någon annans komposition, sökte virtuositet vare sig han fäktades, seglade, spelade violin eller organiserade massmord. Varje totalitärt system behöver en duktig exekutör utan egna idéer.