Den berättar, med stor sakkunskap, om hur den ryska nationen under två decennier kom att underkasta sig en enda person, en från början rätt bleksiktig säkerhetsofficer som hade fått sin grundläggande skolning hos KGB och sedan såg till att forma Ryssland därefter – med maximal kontroll. Idag är han klotets kanske rikaste man.

När jag tar del av Fredriksons skarpetsade Putinporträtt kan jag inte låta bli att tänka på Konstantin Pobedonostsev, överprokuratorn för Heliga synoden, som under en besläktad, likaså 20 år lång stagnationstid kring förra sekelskiftet gjorde sig till den som bestämde över allt. Aleksandr Blok beskriver i sitt poem ”Vedergällningen” den reaktionäre Pobedonostsev som ett otäckt flygfä som har förhäxat det stackars landet och lagt det under sina vingars tunga skugga. Ryssland pendlar ju alltid mellan eufori och stillastående. De senare perioderna varar ofta just ett par decennier. Pobedonostsev föll med 1905 års uppror. Inte underligt att Putin i detta paradoxernas land, mitt i sin Sovjetrestauration, mer än någonting annat fruktar revolutionen.

Fredrikson drömmer om ett Ryssland utan Putin och skisserar i ett massivt slutkapitel hur det skulle kunna se ut: anständigt, fritt, med en egen dynamik och ett öppet, oaggressivt förhållande till omvärlden. Han vet att de demokratiska krafterna finns där och bidar sin tid. Han har försiktiga förhoppningar om den växande ungdomsprotesten: de unga har inte upplevt något annat än putinism, de har fått nog och de är modiga.

Vem är då Putin? Kanske en Gogolsk Chlestakov, en Mr Nobody, en man utan egenskaper, förutom en enorm makt- och penninghunger och ett oerhört mått av politisk slughet. Hans KGB-bakgrund har lärt honom att anpassa sig efter den han talar med och därvid alltid se till att äga initiativet, att vara den som attackerar och föregriper. Han har, som Fredrikson visar, knappast någon ideologi. Han tillvaratar sina egna intressen och Rysslands stormaktsintressen, tätt sammanvävda. Han har i dramatiska ögonblick – ubåten Kursks undergång, den blodiga tragedin i skolan i Beslan – framstått som renons på empatiska känslor. Han kan bli farlig om han hotas eller trängs in i hörnet. Överlevnadskonst lärde han sig i gängstriderna på Baskovgrändens bakgårdar i Leningrad.

Putin anpassar en politik helt utan principer efter situationer. Han kan skåla för Josef Stalin ena dagen och hylla Aleksandr Solzjenitsyn den andra. Han låter dokumentationscentralen Memorial hållas, på nåder, agentstämplad, och varnar på samma gång för ”demonisering” av tyrannen. Det finns ingen logik i detta. Och det ska det heller inte göra. Det innebär att nationen lever vidare med sin historiska böld. Så länge som man inte har gått till botten med det förflutnas ohyggliga brott – så som man gjort i Tyskland – kan Ryssland givetvis aldrig närma sig normalitet.

Det finns ett PS till denna bok. Författaren pekar alltså på ungdomsprotesten. Just efter deadline hände så något. Den nya generationens demonstrationer i Moskva under sommaren, några osanktionerade, en tillåten, fick bredare uppslutning än några andra gatumanifestationer efter Bolotnajavåren 2012. De riktade sig mot det faktum att oppositionen – via skamlösa finter och manövrer – inte har getts möjlighet att delta i septembervalet till stadsduman. Demonstranterna slogs ner med järnhand av ett nationalgarde i monsterutstyrsel med masker och visir. Ett antal närmast slumpvis utvalda offer ådömdes på förhösten orimliga straff för till synes obetydliga förseelser. Samtidigt blev valet – med minimalt deltagande – närmast en käftsmäll för Kremlpartiet Enade Ryssland.

Stig Fredrikson berättar detaljerat och distinkt om hur Ryssland under Putin, efter några inledningsvis relativt framgångsrika år till följd av den goda oljekonjunkturen, gick i stå, hamnade i en fälla. Ledaren och hans oligarkkast lever nu ett liv i extrem korruption och inavel. I hans garage står 700 bilar. Hans vänner, män i toppen för ”kraftministerierna”, bygger ständigt nya slott och paradhus. 140 personer uppges behärska 70 procent av de nationella tillgångarna. Deras brottsliga penningrofferi gör naturligtvis reformer omöjliga: i ett demokratiskt Ryssland riskerar de ju att hamna inför skranket. Sanktionerna som följde på Krimannekteringen tär till allt detta på ekonomin. Putins löften till folket om satsningar på hälso- och sjukvård blir bara hängande i luften.

Det kan tänkas att den nuvarande inkapslingen blir längre än de tidigare. Det är möjligt att Putin sitter där till 2024 och sedan fortsätter att styra via ombud. Det är ett av flera tänkbara framtidsalternativ som Fredrikson anger. Ingen kan dock vara säker på en sådan utveckling. Detta förunderliga samhälle är som alltid oförutsägbart. Man vet i Ryssland aldrig säkert vad som väntar runt hörnet.