Hitler håller en fältkikare i sin handskbeklädda vänsterhand, armbindeln med svastikan konkurrerar med det järnkors av första graden som Hitler tilldelades 1918. Hedin, den världsberömde upptäcktsresanden, bär kritstrecksrandig kavaj, stärkkrage och pincené. Hans mustasch är, till skillnad från Hitlers, inte rakad i givakt.

Det mest slående med fotografiet är den antydan till oskuldsfull öppenhet som för ögonblicket drar över Hitlers anlete. Associationerna går till en välartad liten gosse, som hälsar på en beundrad morbror. Hedins ansikte – det är svårt att i profilen inte ana drag av det ”judiska utseende” som Der Stürmer i handskakande stund karikerar – strålar av åldermannens fryntliga belåtenhet. Det är den förhatliga Versaillesfredens baneman han tar i hand.

Fotografiet är ett av få som dokumenterar Hedins och Hitlers vänskap, så kanske var valet lätt för Odelberg. Oaktat det, är det ett gott val. De två männens ömsesidiga värme är så tydlig, så oförställd och äkta, att den i sig utgör en förklaring till en relation vars envisa överlevnad annars vore gåtfull. I botten fanns något enkelt och ursprungligt: de tyckte om varandra.

Det är en hisnande tanke, eftersom den gör Hitler till en person, snarare än en demon. Frågan är förstås vad den gör Sven Hedin till.

En av många förtjänster med Axel Odelbergs bok är att han inte faller för frestelsen att ge ett enkelt, men falskt, svar. På de drygt 300 sidorna får vi ibland möta den politiske idioten Hedin, men också den nästan synskt skarpe politiske analytikern, som redan 1933 varnade för att rasretorik bara kunde leda till fördärv. Vi får möta den fränt antisemitiske Hedin, men också den Hedin som med stolthet bar sitt eget judiska arv. Här finns den rusigt revolutionäre Hedin, som tjusas av ”järnhård vilja” och ”banbrytande omstörtning”, men också den tårögde Hedin när han konfronteras med resultatet av järnvilja och omstörtning i form av en norsk officers sönderslagna ansikte. En Hedin hoppas på ett Stortyskland som Europas obestridde ledare, en annan vill inte ens gå på samma middag som Vidkun Quisling.

Ändå lyckas Odelberg på ett övertygande sätt binda samman spretigheten och oförenligheten till en begriplig person. En förklaring är att Hedin förändras under de knappa tjugo år boken täcker. Hans utfall mot judar blir till exempel alltmer oaptitliga i takt med minskande tysk krigslycka. En annan förklaring är den motsatta: att Hedin inte förändras när omvärlden gör det. Efter Stalingrad byter många svenska tyskvänner sida. Inte Hedin. Han föraktar ”roddarna”, de som sätter sig i ekan och tar sig till andra stranden när det börjar bli besvärligt. Sin egen ovilja att ta in såväl tyska förluster som allt tätare rapporter om Förintelsen sveper han i en mantel av ridderlig ståndaktighet. Fram träder också en person med den genanta och triviala vanan att när det passar skilja på egna erfarenheter och pompös retorik. Han kan orera om en judisk världskonspiration, men undantar judar han själv känner och ansätter den tyska statsledningen med vädjanden om att behandla just dessa individer väl.

Den sortens beklämmande inkonsekvens uppfanns förstås inte av Sven Hedin. Men så växer inte heller Hedins alltmer aparta person ur ståndpunkter eller förhållningssätt som var särskilt unika. I grunden fanns ett antal övertygelser som han delade med många andra.

Att Versaillesfredens orättvisa bara kunde leda till ny konflikt är ett exempel. Hedin blev besatt av denna tanke och hörde till ett fåtal som även sent i kriget försökte lämpa skulden för nazistiska förbrytelser på det förra krigets vinnare. Men många, däribland den brittiske liberalen Keynes som redan 1919 lät publicera The Economic Consequences of the Peace, delade Hedins grundanalys.

Hedin tillhörde en generation svenskar för vilken Tyskland var kulturens självklara centrum. Hans tyskvänlighet i det avseendet skilde till en början inte ut honom från andra, snarare tvärtom.

Bolsjevikernas statskupp och avrättningen av tsarfamiljen satte djupa spår hos Hedin. Det stora hotet mot västerländsk kultur såg han i en framrullande bolsjevism. Även det var en uppfattning han delade med många från skilda politiska läger i flera länder. I efterhand kan man också konstatera att farhågan inte var utan grund.

Irritationen över den globala arrogans som det brittiska imperiet kunde uppvisa fanns också på många håll, liksom en avmätt kyla mot amerikanska ambitioner att ta britternas roll. Mindre spridd och aningen mer unik var möjligen Hedins tidiga varning för att en värld dominerad av ett expansivt Sovjet och ett expansivt Amerika, riskerade att sluta i ett tredje världskrig.

Det som skilde Hedin från andra var dock främst att han inte väjde när avgrunden öppnade sig. Fåfänga, hjältedyrkan, lojalitetsmani och en till lika delar självgod och självdestruktiv envishet, fick honom att kliva rätt ut i ett moraliskt och politiskt intet.

I slutet av Odelbergs bok återberättas hur Hedin, efter att 1951 i Svenska Akademien ha bidragit till att blockera Churchill som Nobelpristagare i litteratur, ger en kort recension av den brittiske premiärministern: ”Hans storhet ligger i att han har erkänt att han slaktat fel gris.”

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Det är förstås en förvrängd tolkning av Churchill. Redan efter första världskriget, i ett försök att bilda opinion för att attackera bolsjevikerna, sade Churchill: ”Efter att ha slagit alla tigrar och lejon har jag ingen lust att besegras av babianer.” Efter andra världskriget ångrade han sin naivitet gentemot Stalin, men han tvivlade för den skull inte på att det var rätt att tvinga Nazi-Tyskland till villkorslös kapitulation. Hedins kommentar blottar något annat. Det han syrligt kallar Churchills storhet är nämligen just det han själv var helt oförmögen till: omprövning och att erkänna sina misstag.

Det finns både komik och tragik i Axel Odelbergs beskrivning av ett möte mellan Hedin och Gustaf V på Stockholms slott i oktober 1944. Vid det laget har till och med den inte alltför politiskt skarpe kungen förstått vartåt det barkar hän. Tyskland kommer att förlora. Gustaf V har inget till övers för nazisternas grymhet. Men Sven Hedin argumenterar vidare med obruten övertygelse.

Vi som beundrade varandra så mycket är skriven med imponerande lätthet. Det avslöjar en författare som så behärskar sitt ämne att han inte känner något behov av nervösa brasklappar eller garderande longörer. Scenerna är skrivna med en inlevelse som placerar läsaren på plats. Den dagsbokslika dispositionen, som skulle kunna bli livlöst mekanisk, ger tvärtom berättelsen en dramatisk ram. Behandlingen av Hedin är nästan brutalt uppriktig och inte utan passande adjektiv, men utan överflödiga fördömanden. Fram träder en både ömklig och uppblåst man med ett betydande mod att gå sin egen väg och en sällsynt beslutsamhet att välja fel väg.

Det här är helt enkelt en riktigt bra bok.