I London hyllade The Guardian ett långt livsverk med ordleken ”it’s in the jeans”, och i fransk tv dök Lévi-Strauss upp som latexdocka i satirprogrammet Les Guignols de l’info. På flera håll citerades hans djupa civilisationspessimism, som den kom till uttryck i en intervju med France 2 från 2004. Vid detta tillfälle suckade den åldrige humanisten:

”Vad jag kan iaktta är den förstörelse som pågår i vår tid, det fruktansvärda faktum att fler och fler djur- och växtarter försvinner, och att mänskligheten genom sin befolkningstäthet så att säga håller på att förgifta sig själv. Och jag tänker på nutiden och på den värld som jag står i begrepp att lämna. Det är inte en värld jag tycker om.”

Under sina sista år kände sig Claude Lévi-Strauss alltmer som en kvarleva från en annan tidsålder, och krafterna tröt. Redan på 1930-talet gjorde han sina fältarbeten i Brasiliens regnskogar, och på 50-talet blev han känd som strukturalismens fader och en av Frankrikes intellektuella superstjärnor. Det må vara länge sedan, men Lévi-Strauss tankar har inte mist sin aktualitet. Om detta vittnar en nyutkommen samlingsvolym med artiklar som ursprungligen publicerades i den italienska tidningen La Repubblica 1989–2000.

I denna lilla behändiga bok, med titeln Noussommestous des cannibales, får franska läsare nu ta del av en luttrad människokännares inlägg i ämnen som fortfarande är kontroversiella, till exempel djurrätt, omskärelse och surrogatmödraskap. Dessutom ingår en bonusartikel från 1952 om franska katolikers våldsamma protester mot jultomten, en symbol inte bara för krass kommersialism, utan också för hedendom.

Claude Lévi-Strauss är knappast någon komiker, men direkt tråkig är den vise professorn inte heller, så Noussommestous des cannibalesär en angenäm, någorlunda lättfattlig introduktion till det strukturalistiska tänkandet. Titeln påminner läsaren om Montaignes essä Om kannibaler, och Lévi-Strauss citerar med beundran den franske 1500-talsförfattarens kulturrelativistiska slutsats: ”Var och en kallar det som strider mot hans egen sed barbariskt.” När han själv anlägger ett antropologiskt perspektiv på europeiska 1990-talsfenomen, som galna ko-sjukan och prinsessan Dianas död, är utgångspunkten ständigt densamma. Våra ritualer finner sina strukturella motsvarigheter hos ursprungsfolk med exotiska namn som tupi-kawahib, bororo eller tlingit. Vi är alla olika men ändå lika, och ingen har rätt att moralisera över eller peka finger åt sina medmänniskors levnadssätt, menar Claude Lévi-Strauss.

Man måste vara extremt övertygad om sin egen civilisations förträfflighet för att inte få sig en tankeställare under läsningen av Noussommestous des cannibales. Västerländska förgivettaganden framstår som pinsamt godtyckliga inför Lévi-Strauss stränga forskarblick. Ställd inför postmodernitetens etiska frågeställningar kan han alltid ösa ur sitt tillsynes outsinliga förråd av anekdoter, och berätta hur något folkslag någonstans har hittat lösningar på liknande problem.

Frankrike har under våren 2013 delats i två läger, för eller emot ”le mariage pour tous”, det vill säga enkönade äktenskap. I sällskap med Claude Lévi-Strauss lär man sig att folk på jorden lever lite hur som helst, med vem som helst, och hur många som helst. Varje kultur har sina regler, men tvåsamheten är inte någon global norm, vare sig bland hetero- eller homosexuella. Vidare har biologiska föräldrar inte överallt rätt till sina barn. Hos vissa stammar i afrikanska länder som Burkina Faso, Sudan och Nigeria är barnalstrande en intrikat, juridisk process, som inbegriper både surrogatmödrar, surrogatfäder, transpersoner och enkönade par. Detta trots att ingen modern medicin komplicerar saker och ting.

Intressant nog tycks män ha makten i alla samhällen. Lévi-Strauss har aldrig stött på några egentliga matriarkat. Däremot anses morbrodern inom många skriftlösa kulturer vara barnets närmaste manliga släkting, medan fadern följaktligen spelar en undanskymd roll. Franska lärdomsgiganter hämtar tydligen inspiration i skvaller om det engelska kungahuset. När Claude Lévi-Strauss läser om prinsessan Dianas begravning i september 1997 får han en aha-upplevelse. Morbrodern är tillbaka! Med detta åsyftas den avlidnas bror, earl Spencer, som under ceremonin i Westminster Abbey höll ett tal där han riktade skarp kritik mot sin tidigare svåger prins Charles och dennes familj, samtidigt som han högtidligt lovade att själv vaka över sina systersöner, prinsarna William och Harry. Denna typ av familjekonstellation skrev antropologerna om redan 1924, konstaterar Lévi-Strauss, som har grävt fram en gammal artikel med titeln The Mother’sbrother in South Africa. Det är en ödets ironi att earl Spencer vid tidpunkten för sin systers död bodde just i Sydafrika, påpekar han också.

I Noussommestous des cannibales går Claude Lévi-Strauss till attack mot västerländsk etnocentrism och stereotypt tänkande. Därav kan man kanske frestas att utnämna den gamle till mångkulturalist eller HBT-förkämpe. Men dessförinnan är ett par preciseringar nödvändiga. Enligt Lévi-Strauss kan kulturmöten få såväl positiva som negativa följder, och i den föreliggande artikelsamlingen framstår författaren inte som någon anhängare av idén om universella mänskliga rättigheter. Han tycks vilja värna om kulturers egenart, snarare än om deras mångfald. Å ena sidan skriver Claude Lévi-Strauss, som själv var av judisk börd, extremt tolerant och aningslöst om könsstympning av afrikanska flickor. Ingreppets hårresande konsekvenser viftas bort i en handvändning. Å andra sidan understryker han, att så länge de flesta fransmän finner kvinnlig omskärelse frånstötande finns det ingen anledning att acceptera denna praktik i Frankrike.

I ett avseende kan man utan förbehåll klassa Lévi-Strauss som progressiv. Med stor avsky fördömer han den industriella rovdriften på naturens artrikedom, och särskilt vår tids skenheliga och naturvidriga hantering av kött. Moderna människor fruktar och ser ned på kannibaler, som sällan och oftast motvilligt äter upp sina fiender eller äldre släktingar. Trots det konsumerar vi själva mänskliga likdelar under transplantationer eller hormonbehandlingar. Dessutom livnär vi oss hämningslöst på andra djur, vilka vi i sin tur tvingar till kannibalism, exempelvis när kossor utfodras med köttmjöl. Då går det också som det går. Claude Lévi-Strauss artiklar är en påminnelse om att lasagnen var farligare på 1990-talet. Våra fyrbenta vänner fick galna ko-sjukan, och själva riskerade vi att drabbas av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Borta på Nya Guinea led människoätarna då som nu av ”kuru”, en liknande åkomma. Den originelle visionären Lévi-Strauss hoppades på en vegetarisk framtid för alla människor, där köttätandet skulle bli ett slags skambelagd lyxkonsumtion, omgärdad av samma högtidlighet som kannibalerna känner när de sätter i sig sina artfränder.